Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.

Ryska martyrer i vår tid

2019-02-25 Torsten Kälvemark: Katedralen som sprängdes. Den ryska kyrkans martyrium 1918–1938 (Artos & Norma 2018). Den här boken utkom i slutet av förra året, och Torsten Kälvemark avled i början av februari i år. Jag har känt till honom i många år men lärde känna honom personligen för knappat fyra år sedan, då vi samtidigt blev medlemmar i en grupp äldre herrar i Södertälje som läste och diskuterade böcker i historia. Jag tyckte mycket om honom för hans försynta och vänliga väsen, som var parat med stora sakkunskaper och skarpt analytiskt sinnelag. Att han hade teologiska studier bakom sig visste vi, däremot inte att han var aktivt troende ortodoxt kristen; tron var för honom en privatsak. När man nu vet det förstår man bättre de starka känslor som uttrycks mellan raderna i denna bok.

Den handlar alltså om förföljelserna av de kristna i Sovjetunionen, i all huvudsak av den ortodoxa kyrkan och dess företrädare. Kyrkans ”martyrium” är väl dokumenterat i siffror på demolerade helgedomar, fängslade och avrättade präster m.m., men Kälvemark lägger med rätta tonvikten på enskilda individers lidande och förfärliga öde. De stora talen i kommunisternas förföljelser och massmord tenderar att skymma undan att det i varje siffra finns ett enskilt människoöde. Han har valt ut ett antal högre prelater och några kvinnor som får sin lidandeshistoria berättad i detalj, och han behöver inga starka ord för att det ska bli upprörande läsning. Därutöver innehåller boken några kapitel om speciella platser, som fånglägret på Solovetskijöarna i Vita havet, ett om titelns Kristus frälsarens katedral i Moskva, som sprängdes 1931 men återuppbyggdes i början av 2000-talet sedan kyrkan och statsledningen blivit såta vänner igen, samt ett om svenska reaktioner från kyrkan, pressen och forskningen under denna tid. Jag tror det var viktigt för Torsten Kälvemark att med denna bok få ge uttryck åt sina religiösa övertygelser.