Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.

Sakkunnigt, stimulerande – men saknar helhetsgrepp

2022-06-30 Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland (2016; nytryck 2021 Artos & Norma bokförlag; 288 s.). Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk, är Sveriges främsta kännare av den rysk-ortodoxa kyrkan och andligt liv i anslutning till den. Det har han visat i många böcker, bland annat denna, som är ett oförändrat omtryck från 2016. Titeln är missvisande (undertiteln pekar mer rätt). Boken är inte en krönika över 1 000 år av rysk ortodoxi utan ett antal fristående essäer om olika aspekter på denna för oss västerlänningar så främmande andlighet. Det kan handla om ceremonier som åsnevandring, fottvagning och bad i isvak, en symbol som dubbelörnen eller Ivan den förskräckliges galna ögon på den kända målningen av Ilja Repin, där Ivan just har dräpt sin son. Ett intressant kapitel handlar om ikonens status: som beläte eller en verklig representation av det gudomliga. Här drar Bodin in franska tänkare som Lacan och Baudrillard. Moskvas tunnelbana som konstverk och symbol bestås ett roligt kapitel. Allvarligare är det om Moskvarättegångarna som iscensatta skådespel. Det mycket intressanta slutkapitlet handlar om tidiga (1500–1700-tal) svenska Rysslandsresenärer, deras syn på samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet. Den senare var betydligt mer positiv än man kanske tänker sig, vilket till en del nog avspeglar genuin vilja till förståelse men också det faktum att den romersk-katolska kyrkan var bådas huvudfiende.

Stimulerande och lärorikt alltså, om än en smula splittrat. Skulle jag önska mig något är det att Bodin lagt ner lika mycket på formen som på innehållet. Språket kunde vara mer stringent, och slavistprofessorn mer konsekvent i sin transkribering/-litterering av ryska namn. Ett allvarligt sakfel på s. 14 måste påtalas. Den lagbok som den ryka dubbelörnen försöker slita ur den finska möns händer i Istos berömda målning påstås vara ”frihetstidens svenska författning”. Verkligen inte. Titeln ”Lex” på bokpärmen avser 1734 års lag, alltså de vanliga lagarna. 1720 års regeringsform ersattes av Gustav III:s auktoritära regeringsform av 1772 och den diktatoriska förenings- och säkerhetsakten från 1789, och de var de som utgjorde det autonoma Finlands statsrättsliga bas. Vilket nog var tur för Finland. Ett storfurstendöme med oinskränkt ständervälde hade knappast Alexander I gått med på ens i sina mest liberala ögonblick.

Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.

Ryska martyrer i vår tid

2019-02-25 Torsten Kälvemark: Katedralen som sprängdes. Den ryska kyrkans martyrium 1918–1938 (Artos & Norma 2018). Den här boken utkom i slutet av förra året, och Torsten Kälvemark avled i början av februari i år. Jag har känt till honom i många år men lärde känna honom personligen för knappat fyra år sedan, då vi samtidigt blev medlemmar i en grupp äldre herrar i Södertälje som läste och diskuterade böcker i historia. Jag tyckte mycket om honom för hans försynta och vänliga väsen, som var parat med stora sakkunskaper och skarpt analytiskt sinnelag. Att han hade teologiska studier bakom sig visste vi, däremot inte att han var aktivt troende ortodoxt kristen; tron var för honom en privatsak. När man nu vet det förstår man bättre de starka känslor som uttrycks mellan raderna i denna bok.

Den handlar alltså om förföljelserna av de kristna i Sovjetunionen, i all huvudsak av den ortodoxa kyrkan och dess företrädare. Kyrkans ”martyrium” är väl dokumenterat i siffror på demolerade helgedomar, fängslade och avrättade präster m.m., men Kälvemark lägger med rätta tonvikten på enskilda individers lidande och förfärliga öde. De stora talen i kommunisternas förföljelser och massmord tenderar att skymma undan att det i varje siffra finns ett enskilt människoöde. Han har valt ut ett antal högre prelater och några kvinnor som får sin lidandeshistoria berättad i detalj, och han behöver inga starka ord för att det ska bli upprörande läsning. Därutöver innehåller boken några kapitel om speciella platser, som fånglägret på Solovetskijöarna i Vita havet, ett om titelns Kristus frälsarens katedral i Moskva, som sprängdes 1931 men återuppbyggdes i början av 2000-talet sedan kyrkan och statsledningen blivit såta vänner igen, samt ett om svenska reaktioner från kyrkan, pressen och forskningen under denna tid. Jag tror det var viktigt för Torsten Kälvemark att med denna bok få ge uttryck åt sina religiösa övertygelser.