Klassiskt historieproblem i fräsch belysning

2022-04-07 Dag Sebastian Ahlander: Romarrikets undergång. Pandemier klimatkriser folkvandringar (Historiska Media 2022; 192 s.). Att ge sig på ett av världshistoriens mest genomtröskade ämnen kan tyckas djärvt på gränsen till dumdristigt, men Dag Sebastian Ahlander (en god vän sedan skoltiden) gör just det med friskt humör och gott självförtroende – och med utmärkt resultat. Efter först ett antal historiska biografier för ungdom och vuxenböckerna om Gustaf Mannerheim och om Karl (XIV) Johan som Sveriges räddare är Ahlander en driven berättare med livfull stil och spänstig argumentation. Den här boken borde få läsare långt utöver de antikintresserades begränsade krets.

Boken inleds med en inledning om imperiers uppgång och fall i världshistorien och redovisning av tidigare skrifter om just romarriket; naturligt nog uppehåller sig Ahlander särskilt vid Edward Gibbons klassiska The Decline and Fall of the Roman Empire. På den följer två kapitel om romarrikets historia och samhällsskick. Det är en bra introduktions- eller repetitionskurs som ligger till grund för de resonerande kapitel som följer, om än med en i mina ögon alltför positiv värdering av de demokratiska inslagen i samhällsskicket och en överbetoning av rättssäkerhet och oväld i rättssystemet. Därefter följer, kapitel för kapitel, en diskussion om ett antal möjliga orsaker till imperiets fall: ”Kristendomen – den uppochnedvända världen”; ”De stora folkvandringarna”; ”Klimatkriser och pandemier”; ”Beskattning till döds” samt ”Samhällelig dekadens och personligt förfall”. Som Ahlander noterar har det föreslagits mängder av andra orsaker, men han har valt ut ett antal som han menar är relevanta – var och en för sig och i samverkan. Om de första kapitlen var en introduktionskurs får vi i dessa kapitel en fördjupning i flera aspekter av romarrikets senare historia med de valda troliga orsakerna successivt i fokus. Redogörelserna är tydliga och resonemangen lätta att följa. Ahlander ska ha en eloge för att han inte försöker tvinga på läsaren några säkra slutsatser utan nöjer sig med att framhålla dessa fem faktorer som högst troliga bidragande orsaker utan att utesluta andra. Det ska understrykas att det är Västroms förfall och slutgiltiga fall år 476 som är Ahlanders ämne. Att det östromerska riket bestod i ytterligare 1 000 år nämns mest i förbigående.

Framställningen avrundas med ett kapitel om allt det som inte dog med riket utan pånyttföddes gång på gång i ”De många renässanserna” samt ett med några mer historiefilosofiska reflexioner om vår tids imperier och hur det kan tänkas gå för dem. Det är en stilenlig avslutning på denna sympatiskt belärande, resonerande och reflekterande bok.