2023-07-29 Küllike Montgomery & Nina Weibull: Liv Derkert (Alfabeta Bokförlag 1994; 126 s.). Vem minns inte Carlo Derkert, den karismatiske och engagerande museipedagogen som oförtröttlig guidade barn och vuxna genom den moderna konstens alla ismer? Att hans mamma var Siri Derkert visste jag förstås, men att han hade en halvsyster, Liv, som också var konstnär var okänt för mig, som uppenbarligen helt missade utställningen på Nationalmuseum 1994, till vilken denna bok är ett komplement. Att hon var okänd fram till dess är inte underligt, eftersom hon dog i tbc redan 1938, bara 20 år gammal. Carlo vårdade sig om systerns efterlämnade verk, och utställningen kom till på hans initiativ. Carlo gick själv bort 1994, och utställningen ombesörjdes av de två dåvarande intendenter på Nationalmuseum som också skrivit boken.
Liv föddes 1918 utanför äktenskapet – fadern var konstnären och illustratören Bertil Lybeck – och levde de första fem åren i en fosterfamilj i Danmark innan Siri Derkert kunde ta henne till sig. Det verkar ha skapat en känsla av otrygghet som tog sig uttryck i en stark bindning till modern. Fadern, som hon träffade först när hon var 16, hade hon ett mycket svalt förhållande till. Typiskt är att hon i sina dagböcker omnämner honom som ”Bertil Lybeck”, inte ”pappa”, även sedan hon lärt känna honom. Men hans talang för illustration hade hon ärvt. Liv tecknade från tidig ålder, och som skoltrött tonåring slog hon in på konstnärsbanan. Någon djupare skolning hann hon inte få; viktigast blev tre månader i Paris vintern 1937 tillsammans med Siri, där hon gick på ett par målarskolor. Men sjukdomen omöjliggjorde vidare studier, och hon avled i november 1938.
Boken har tre delar. Den första, av Küllike Montgomery, kallas ”Liv Derkerts biografi”. Texten är dock till övervägande del av Livs egen hand – dagböcker och brev samt mängder med teckningar – varligt sammanbundna av Montgomerys korta texter. Intressanta är inte minst inblickarna i familjen Derkerts umgänge med andra kvinnliga konstnärer som Ninnan Santesson, Vera Nilsson och deras barn. Montgomery har också skrivit andra delen, ”Liv och konsten”, en kort sammanfattning av konstnärskapet. Den tredje delen, av Nina Weibull, är en fördjupande essä, betitlad ”Ett symboliskt självporträtt. En tolkning av Liv Derkerts illustrationskonst. ”. Den uppehåller sig främst vid Livs många illustrationer till sagor av H.C Andersen. Liv hade satsat som illustratör och fått visa upp prov på sin talang för Bonniers förlag (och sålt en teckning till Kaj Bonnier, min morfar). Det ledde till uppdraget att illustrera en barnbok, men hennes arbete godkändes inte, vilket rimligen tog henne hårt. Andersenteckningarna gjorde hon alltså för sig själv, och som Nina Weibull insiktsfullt påpekar är de knappast illustrationer i egentlig mening utan uttryck för Livs reaktioner på berättelserna. I de många illustrationerna, varav åtskilliga i färg, framträder en mycket egensinnig, ännu ofullgången konstnärsbegåvning, som skyr det insmickrande och det ”vackra” för en inte sällan grotesk och självutlämnande symbolik.
Jag läser inte ofta konstböcker (och hade inte heller läst denna om jag inte fått den i gåva av Küllike Montgomery, som jag är bekant med), men det har varit intressant läsning, av två skribenter som är både sakkunniga och välskrivande. Om ett så tidigt avbrutet konstnärskap har varit värt denna stora uppmärksamhet är kanske tveksamt, men man ska vara tacksam över Carlo Derkerts kärleksgärning och för Küllike Montgomerys och Nina Weibulls hängivenhet.
Min läsning 