Livet för tsaren 9: Konstnärer

Så länge Finland var förenat med Sverige kan man knappast tala om någon självständig finsk konst. Ett autonomt kulturliv kunde uppstå först efter den politiska autonomin 1809. En inhemsk generation konstnärer i storfurstendömet Finland började framträda vid mitten av 1800-talet. För utbildning och inspiration sökte sig de unga talangerna nästan undantagslöst västerut, till konstmetropoler som Düsseldorf, Rom och, framför allt, Paris. Genom dem inlemmades Finland i en västlig konsttradition, samtidigt som några pionjärer utvecklade ett nationellt måleri, vars mest kända representant är Akseli Gallen-Kallela.

Trots att det erbjöds högtstående konstnärsutbildning i S:t Petersburg var det få finländare som valde den vägen. Eero Järnefelt (med släktrötter i Ryssland, se förra inlägget i denna serie) gjorde det under några år men for sedan till Paris för sin fortsatta förkovran. Men en som både studerade och gjorde karriär i Ryssland var Hugo Backmansson.

Den lille Hugo, född 1860 i en kronofogdefamilj i Pemar i sydvästra Finland, måste ha visat tidiga anlag, för redan 1870 finner vi honom som elev vid Åbo ritskola. Att hans håg stod till konsten är uppenbart, men, kanske för den osäkra utkomsten i detta yrke, utbildade han sig också till officer. I nära femton år alternerade han i S:t Petersburg mellan militärakademin och konstakademin. Genom att hans överordnade upptäckte hans målarfärdigheter kunde Backmansson förena de två karriärerna: han blev bataljmålare. Sin lycka gjorde han 1896 med den stora och detaljrika Forcerad övergång av floden Kara-Lom i Bulgarien, med motiv från rysk-turkiska kriget 1877, där centralfiguren är den blivande tsar Alexander III.

Två år senare, 1898, och befordrad till överstelöjtnant kommenderades Backmansson som chef för en konstnärsenhet med uppgift att skildra olika sidor av armén i verksamhet. Själv verkade han som bataljmålare under rysk-japanska kriget 1904–1905 och vid det ryska fälttåget i Persien 1915–1916 under första världskriget. Hans ryska karriär stod på sin höjdpunkt 1917, men när revolutionen utbröt tog den abrupt slut och han flyttade hem till Finland.

En så ensidig konstnär som det kan synas av ovanstående var Hugo Backmansson dock inte. Redan 1898 hade han gjort sin första resa till Nordafrika, dit han skulle återvända många gånger. Folk- och miljöskildringar med stark lokalkolorit från framför allt Marocko utgör en av hörnpelarna i hans oeuvre. Hemma i Finland målade han landskap och stilleben men blev främst känd som porträttör. Ett stort verk i alla avseenden är Afton i konstnärsklubben, där Backmansson avmålar hela 35 kolleger.

När Hugo Backmansson avled 1953, vid 93 års ålder, var han redan i stort sett glömd. Glömskan har hållit i sig till de senaste åren, då intresset för hans konst och hans person vaknat till nytt liv. Den viktigaste manifestationen av detta nymornade intresse var en utställning på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors 2010, med inte mindre än 140 verk från hela hans karriär. Samtidigt utgav Svenska litteratursällskapet i Finland den första monografin om Backmansson och hans konst, Hugo Backmansson. Konstnär, officer och äventyrare.

Samtidigt med Hugo Backmansson verkade i S:t Petersburg konstnärer av annat slag. Några under eget namn, andra anonymt som uppdragstagare eller anställda. Det handlar om guldsmeder, yrkesmän och -kvinnor, vars produkter det fanns stor efterfrågan på från hovet och inom den förmögna överklassen. Påfallande många av dem var finländare, flera i tjänst hos den berömda firman Fabergé.

Alexander Tillander (1837–1918) från Helsingfors hamnade som elvaåring i guldsmedslära i S:t Petersburg. År 1860 grundade han sitt eget företag, som på några årtionden utvecklades till en högt ansedd juvelerarfirma med egen verkstad och butik. Under hans och senare sonen Alexander Theodor Tillanders (1870–1943) ledning fick firman en köpstark kundkrets som inkluderade den kejserliga familjen. Bolsjevikernas maktövertagande innebar slutet för verksamheten i Ryssland, men firman fortsatte i Helsingfors, från 1939 under ledning av Alexander Theodors son Herbert Tillander (1909–2006), som också var svensk hovjuvelerare. En juvelerarbutik i Helsingfors är ännu i familjens ägo.

Två år efter att Alexander Tillander öppnat eget, föddes Henrik Wigström (1862–1923) i Ekenäs. Han fick sin första utbildning till guldsmed i hemstaden, kom till S:t Petersburg 1878 och blev gesäll hos mästaren Michail Perchin 1884. År 1903 kom han som juvelerarmästare till firman Fabergé, där hans namn främst är knutet till de berömda Fabergéäggen. Av de inalles 54 påskägg som tillverkades för tsaren som gåva till tsaritsan har Wigström tillverkat 20.

Fabergé samarbetade även med andra mästare i Petersburg. En av dem var finländaren Albert Holmström (1876–1925), som 1909 i sin tjänst tog sin systerdotter Alma Pihl (1888–1976). Hon var framför allt en förnämlig designer, som formgivit två av de mest berömda Fabergéäggen, ”Vinterägget”, av tunnaste bergkristall och 4 300 diamanter, 1913 och ”Mosaikägget”, nu i brittiska drottningens ägo, 1914. Efter ryska revolutionen arbetade hon som teckningslärare i en skola i Finland, och hennes insats som juveldesigner har fått den uppmärksamhet den förtjänar först på senare decennier.

Den som verkligen uppmärksammat de finländska guldsmederna och juveldesignerna i S:t Petersburg är Herbert Tillanders dotter fil.dr Ulla Tillander-Godenhielm, som på finska har utgett ett par böcker om Fabergés finländska mästare.

”Alice i underlandet” för vuxna?

2023-08-12 Franz Kafka: Processen (skriven 1914–15, utgiven 1925, svensk övers. Karl Vennberg 1945; Månadens Bok 1986; 237 s.). Ingen av Kafkas tre romaner är fullbordad. I motsats till Amerika och Slottet är Processen däremot avslutad. Det är inne i verket det finns fragment, ett oavslutat kapitel och, vad det verkar, oskrivna sådana. (Den som intresserar sig för tillkomsthistorien hänvisar jag till tyska Wikipedias artikel om romanen.) Men frågan är om inte dessa lakuner bidrar till den absurda, surrealistiska stämningen.

Handlingen är ju väl känd. Josef K. grips en morgon, anklagad för något obekant, men får tills vidare behålla friheten. Under ett år stångas han mot en ansiktslös domstol, som har kanslier på vindsvåningar i nedgångna hyreskaserner, och domstolens hantlangare men kommer ingenstans. I sista kapitlet grips han igen, förs utanför staden och avrättas med knivhugg i hjärtat, ”som en hund”. Han är en betrodd banktjänsteman men får allt svårare att sköta jobbet. Han möter många skenbart välvilliga personer som säger sig kunna hjälpa honom genom kontakter i den osynliga domstolen, men inget händer. Han har en förvånansvärd dragningskraft på unga kvinnor, men inte heller det hjälper honom. Handlingen går i gång lite trevande, och K. tycks själv till att börja med inte ta sin situation på riktigt allvar, men förloppet accelererar och kulminerar i mötena med Advokaten, en sjuk gammal man som arbetar på en inlaga till domstolen för K. men som aldrig blir färdig med den. I näst sista kapitlet träffar K. en fängelsepräst som berättar parabeln ”Framför lagen” för honom, och vars innebörd de diskuterar. (Den skrevs för romanen men publicerades separat redan 1915).

I motsats till den tio år yngre Slottet, som är labyrintisk och svårtolkad även i den litterära formen, är Processen skriven på ett klart språk och rentav lättläst. Det finns inslag av absurd humor, och några av dialogerna fick mig att tänka på Alice i underlandet. Men den ogripbara hotfullheten dominerar förstås läsningen.

Det har funnits många åsikter om vad Kafka menade med sin roman, och den har tolkats självbiografiskt, existentiellt och politiskt och som ett utslag av judisk mystik (”Framför lagen” kan nog vara inspirerad av den). Kritik av det habsburgska överhetssamhället tycker jag mig kunna läsa in. Men framför allt läser jag Processen som en parabel om tillvarons gåtfullhet och omöjligheten att nå kunskap om den.

Djupt personligt, djupt sympatiskt

2023-08-07 Ingvar Carlsson: I sällskap med döden (Albert Bonniers Förlag 2023; 214 s.). Döden som en ständig följeslagare? Det är kanske att ta i, men den har slagit till ett antal gånger i Ingvar Carlssons liv och haft bestämmande verkan på hans tillvaro. Det börjar redan långt före hans födelse, när morfaderns hustru och lille son drunknar. Hade de inte gjort det hade inte morfadern gift om sig och fått nya barn och Ingvar hade aldrig blivit till. Djupt traumatiskt var det för den tolvårige Ingvar att hitta sin far död på hans arbetsplats, fadern som var hans styrka och trygghet. Morden på John F. och Robert Kennedy och Martin Luther King skakar om den unge politikern i hans samhällssyn, men den mest skakande och omvälvande händelsen är förstås mordet på Olof Palme, som förutom att beröva Ingvar Carlsson en nära vän tvingar honom att bli partiledare och statsminister. Estoniakatastrofen tvingas han hantera som nybliven statsminister, men han håller inne med att en av hans äldsta vänner hörde till de omkomna. Det andra ministermordet på mindre än 20 år, på Anna Lindh väcker både förtvivlan och vrede: hur kunde hon få gå oskyddad i den utsatta position hon var som ledare för ja-sidan inför folkomröstningen om euron?

Om detta och om Ingvar Carlssons bok har det skrivits mycket, och jag behöver inte gå in på detaljer. Carlsson binder samman de dramatiska händelserna med en mer allmän självbiografisk text: om familjen och uppväxten, om hur han träffade blivande hustrun Ingrid, om studieåren i Lund, om samtalet från Olof Palme som kom att bestämma hans framtid: ”Tage och jag tycker du ska börja arbeta hos oss. Vi behöver förstärkning.” Han beskriver hur det är att leva med livvakter, men om politiken skriver han inte mer än det som är nödvändigt för det biografiska sammanhanget, mest om sina utrikeskontakter. Carlsson berättar ledigt och livfullt, och boken är ett nöje att läsa trots det dystra temat. Boken förstärker min bild av honom som en klok resonör, en sympatisk, anspråkslös person och en av makten helt okorrumperad politiker.

Men viktigast för Ingvar Carlsson, och svårast, har det varit att i bokens slutkapitel skriva om hustrun Ingrids långsamma försvinnande in i alzheimerdimman. Han våndas övre att behöva lämna ut henne, och även sig själv, men känner sig övertygad om att denna öppenhet kan vara till nytta för andra människor. Det är en djupt personlig text som förtjänar den största respekt. Liksom hela boken.

Livet för tsaren 8: En familjs historia

Rubriken till detta inlägg är inspirerad av titeln på Arvid Järnefelts tredelade verk Mina föräldrars roman (1928–30). Där skildrar han föräldrarna Alexander och Elisabeths äktenskap och uppväxten i en politiskt och kulturellt medveten men splittrad familj, där fyra söner, kritikern Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och tonsättaren och dirigenten Armas, alla blev betydande på sina områden och dottern Aino hustru och musa till Jean Sibelius. Romanen dramatiserades av den finlandssvenska Klockriketeatern under titeln Det kommer aldrig att ske. Ett gästspel på Södra teatern i Stockholm 2002 blev en stor framgång.

Alexander Järnefelt (1833–1896) gjorde en för tiden inte ovanlig, framgångsrik militär karriär i det ryska riket och avancerade till generallöjtnant. Hans specialitet var geodesi och kartografi, och hans stora bedrift blev att kartlägga stora områden i Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Hemma i Finland var han ledande i arbetet på det stora kartverket över Finland. Som betrodd på högsta ort blev han i hemlandet landshövding, eller guvernör, som det hette på den tiden, över tre län efter varandra under elva år och slutade sin civila bana som senator och chef för ekonomiedepartementets militieexpedition (det vill säga försvarsminister, om man kan tala om senaten som en regering) de två sista åren av sitt liv.

Som ung officer i S:t Petersburg hade Alexander Järnefelt blivit introducerad i en kamrats hem. I den ursprungligen balttyska men russifierade familjen Clodt von Jürgensburg stod konst, kultur och politiskt frisinne högt i kurs. Den 21-årige Alexander förälskade sig i vännens syster, den 15-åriga Elisabeth, och efter tre år, 1857, gifte de sig.

För den unga Elisabeth Järnefelt innebar bytet av familj en stor och delvis svår omställning. Bland annat blev hon tvungen att lära sig finska. Maken hade visserligen svenska som modersmål, men han var en av de tidigaste fennomanerna och hade för egen del dragit slutsatsen att finskheten skulle inympas i den kommande generationen från början. Familjen blev alltså finskspråkig. Under sexton år födde Elisabeth nio barn, men äktenskapet var inte lyckligt och efter den yngsta dotterns födelse var det i praktiken slut.

Medan maken förflyttades till sina olika poster blev Elisabeth och barnen kvar i Helsingfors. Trogen sina gamla ideal öppnade hon sitt hem för tidens radikala intelligentia, till stor del barnens umgängesvänner. En särskild plats i hennes hjärta – och kanske också i hennes säng – fick den 22 år yngre Johannes Brofeldt, som under namnet Juhani Aho skulle bli en av det unga Finlands allra främsta författare, mest känd för romanen Juha, som tonsatts som opera av både Leevi Madetoja och Aarre Merikanto.

Men ”Elisabeths krets” skingrades, och hennes liv tog åter en ny vändning. Hon intogs nämligen av Leo Tolstojs läror, liksom sonen Arvid, och de båda blev Finlands första renläriga tolstojaner. De bosatte sig på små gårdar intill varandra och levde av det som jorden gav, medan Arvid spred Tolstojs radikala läror om kärlek, jämlikhet och broderskap i böcker och föredrag.

Som så många andra utopiska projekt misslyckades även detta. Slitningar uppstod och Elisabeth övergav det tolstojanska livet för att ta hand om hushållet hos sin äldste son Kasper, som blivit änkling. Även Arvid återgick så småningom till en mer borgerlig livsföring. Tillvaron fördystrades av ökande avstånd mellan mor och barn och av en ekonomi som blev allt sämre efter hand. På sin 90-årsdag den 11 januari 1929 finns Elisabeth Järnefelt dock avbildad i kretsen av sina barn; hon avled tre veckor senare.

Den här framställningen vore inte fullständig utan en kortfattad redogörelse av hur det gick för barnen. Kasper (1859–1941) blev främst känd som litteraturkritiker men var också översättare, lärare i ryska och målare. Arvid (1861–1932) var ursprungligen jurist men blev efter sin tolstojanska väckelse en mycket produktiv författare av främst romaner men även noveller och skådespel. Konstnären Eero (1863–1937) är inte lika känd som sina generationskamrater Akseli Gallen-Kallela och Albert Edelfelt men betraktas som i stort sett jämbördig med dem. Hans mest kända verk är Sved (även kallat Trälar under penningen och Kampen för tillvaron), en naturalistisk målning av några svedjebönders slit. Armas (1869–1958) var tonsättare (hans mest kända stycke är ”Berceuse”) men framför allt dirigent. I 25 år var han kapellmästare vid Operan i Stockholm. Aino (1871–1969) gifte sig 1892 med Jean Sibelius och stod troget i nöd och lust vid geniets sida under alla år. Hon gav sitt namn till parets hem Ainola i Träskända norr om Helsingfors. Där slet hon med huset och den kroniskt dåliga ekonomin och uppfostrade parets fem döttrar.

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.

En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.