Lärorikt om lärdomshistoria

2023-08-31 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del I, 1000–1809 (Natur och Kultur 2000; 448 s.). Det klassiska verket på området är Sten Lindroths fyra välmatade volymer Svensk lärdomshistoria. Det gavs ut åren 1975–81 men nådde inte längre än till den gustavianska epoken på grund av Lindroths bortgång. Hans yngre kollega Tore Frängsmyr (1938–2017) insåg behovet av en uppdaterad och mer tillgänglig översikt för både studenter och allmänhet och utgav i början av detta sekel sitt tvåbandsverk. 416 sidor brödtext för den tid som första delen omfattar låter kanske inte så överväldigande, men det ryms mycket text i de två spalterna i rätt stort bokformat (min lästakt per sida var bara drygt hälften av min normala). Så man kan gott säga att Frängsmyr fått plats med allt väsentligt.

Stoffet är indelat efter fem stora epoker: Medeltiden, äldre Vasatiden, stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden. Inom varje del är framställningen tematisk, inte kronologisk. Det medför en del upprepningar och olägenheten att ett namn på en person eller rörelse kan återkomma flera gånger innan den beskrivs eller förklaras ordentligt. Men jag tror att det pedagogiskt är den bästa metoden, som skapar överblick och sammanhang. Läsfrämjande är också författarens ständigt växlande fokus, från vetenskaps- och kulturområden och institutionernas utveckling över filosofiska strömningar till enskilda märkespersoner. I varje del finns också ett avsnitt om kvinnor som gjort beaktansvärda insatser.

Att ens ytligt referera innehållet skulle föra alldeles för lång, så jag nöjer mig med några observationer. Jag måste säga att jag fann första delen, Medeltiden, rätt tråkig och mest redovisande, men redan med Äldre Vasatiden tar det sig, och Frängsmyr blir mer diskuterande och mer engagerad. Stormaktstiden får en gedigen behandling, inklusive epokens chauvinistiska galenskaper (Rudbecks Atlantica var inte den enda), men den i särklass mest utförliga och positiva behandlingen bestås frihetstiden. (Frängsmyr hävdar att det är en sentida benämning, men enligt Nationalencyklopedin (Harald Gustafsson) ”användes [termen] redan i samtiden (första belägg i tidskriften ”En ärlig swensk” 1755) och uttrycker närmast de maktägande ständernas självförståelse.”) Frängsmyrs förundran och beundran för den sjudande utveckling som tog fart så snart efter det förödande nederlaget i stora nordiska kriget smittar av sig på läsaren. En uppsjö av de stora och de mindre kända namnen passerar revy (många grundligt behandlade) utan att teologiska eller vetenskaplig lärostrider försummas. En genomgående tråd i boken är olika ismers växlande inflytande på universiteten. Ramism, cartesianism, wolffism, kantianism: deras ursprung, betydelse och de konflikter de gav upphov till. Upplysningsmän som Kellgren och framför allt Rosenstein får full uppmärksamhet, men själva upplysningen behandlas snävt enligt Frängsmyrs – ifrågasatta – tes att rörelsen aldrig på riktigt nådde Sverige.

Här har jag redan glidit in på den gustavianska tiden, som inte alls ägnas samma uppmärksamhet. Naturvetenskaperna, utom kemin, drabbades av tillbakagång, men Frängsmyr ägnar dem väl förstrött intresse, särskilt i jämförelse med motsvarande framställning av frihetstiden. Han kan heller inte dölja sitt förakt för tidens ockulta strömningar, eller sin avsky mot hertig Karls ”storvisir” Reuterholm. Det är nu ingen nackdel, tvärtom ökar läsnöjet när författaren visar lite temperament. Det har varit roligt att läsa den här boken, och jag ser fram mot att – i sinom tid – ta mig an den andra delen.