Inte en spänningsroman men en spännande roman

2023-09-05 Kate Atkinson: Kodnamn Flamingo (2018; svensk övers. Ing-Britt Björklund, Norstedts 2019; 348 s.). ”När kommer flamingon?” hinner jag undra många gånger innan den dyker upp mot slutet av boken. På engelska har boken den rätt intetsägande titeln ”Transcription”, men det svenska förlaget tycks ha velat sälja in den som en thriller (jämför t.ex. Frederick Forsyths Täcknamn Odessa). Romanen handlar om förräderi, kontraspionage, vilseledande operationer och agenter och dubbelagenter i England under och strax efter andra världskriget, men någon thriller är det inte. Det är knappast ens en spänningsroman men en spännande roman, en riktig bladvändare.

Det är i början av år 1940. Den 18-åriga, nyss föräldralösa Julia Armstrong, begåvad men utan ambitioner, rekryteras till MI5 för att skriva ut avlyssnade samtal mellan en föregiven Gestapoagent (i själva verket arbetande för MI5) och ett antal inhemska Tysklandskollaboratörer. Inom kort ”befordras” hon till infiltratör i en annan, mer högreståndsbaserad kollaboratörsgrupp. Dödligt våld lär hon känna på nära håll. Efter kriget, när hon arbetar på BBC:s skolradioprogram, får hon hotfulla meddelanden om att hon måste betala för vad hon gjorde under kriget. Och underrättelsetjänsten blir hon inte kvitt. Handlingen tar en oväntad vändning mot slutet.

Berättelsen, i tredje person men alltid sedd ur Julias perspektiv, växlar mellan tre tidsplan: början och slutet år 1981, däremellan fram och tillbaka mellan 1940 och 1950. Atkinson kan hålla inne med pusselbitar från ett avsnitt för att hala fram dem senare och på så sätt skapa dynamik i framställningen. Stilen känner man igen: rättfram, ironisk, med det ofta använda greppet att låta Julia säga en sak men tänka en annan.

Samma tidshopp och stilgrepp finns i mästerverket Liv efter liv, som denna påminner en del om. I båda spelar blitzen över London en viktig roll, i båda är frågan om vad det är för ett land man slåss för. I den förra spelades med alternativa händelseförlopp; här spelas med roller och identiteter. Båda är allvarliga, men allvaret tempereras genom den spirituella framställningen. Liv efter liv är den bättre romanen, men Kodnamn Flamingo går inte av för hackor den heller.