2023-11-13 Jon Fosse: Trilogien (Andvake 2007, Olavs draumar 2012, Kveldsvævd 2014; Det Norske Samlaget 2023; 239 s.). Tre korta romaner sammanförda till en föga omfångsrik helhet, som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har fått förnyad aktualitet i och med Fosses nobelpris. Jag läste den när den kom i svensk översättning 2016 och har nu läst om den på originalspråket nynorska. Intrycket blir delvis ett annat.
Så här tyckte jag då: ”Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.”
I omläsningen ser jag ingen annan medeltidsmarkör än namnet Bjørgvin. Tiden känns mest 1800-tal, bland annat med en utvecklad penningekonomi där sedlar spelar en viktig roll. En anomali är en primitiv rättskipning som närmar sig lynchjustis och som knappast någonsin praktiserats i Norden. Strimmorna av hopp, godhet och försoning märkte jag nu mindre av; det som ser ut som godhet går lika lätt att tolka som förklädd egennytta. Hopplösheten tycks ärvas i generation efter generation, så pessimism är det dominerande draget. Språket, som jag tyckte flöt så fint i Urban Anderssons översättning, känns betydligt mer styltigt, staccatoartat på Fosses nynorska och med begränsat ordförråd. Det senare draget förstärks av det många upprepningarna. Det är effektfullt på ett annat sätt än i översättningen, fortfarande poetiskt men inte lyriskt.
Ingen läsvan person ska rädas att läsa Fosse i original. De flesta nynorska egenheter är systematiska och återkommande, så man har lärt sig dem efter kort tid. Det förekommer förstås ett antal ord som man inte förstår, men den svenska betydelsen går snabbt att googla fram. Att detta är ett märkvärdigt verk av en framstående författare stod klart redan i översättning och blir än uppenbarare i original.
Min läsning 