2024-01-26 Magnus Florin: Descartes dotter (Albert Bonniers Förlag 2023; 200 s.). Magnus Florin (f. 1955) är en solitär bland svenska författare, som inte går att inordna i någon litterär riktning eller något kotteri. Sedan 30 år utger han med långa mellanrum korta, ordknappa romaner som ändå är mättade med innehåll. De är inte realistiska även om de kan anknyta till verkliga personer. Stämningen är ofta drömartad; språket är på en gång precist och poetiskt. Några välkända titlar är Trädgården (1995, om Carl von Linné), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001; om bankvärlden). Till dessa ansluter sig Descartes dotter väl både till berättarteknik och litterär kvalitet.
Filosofen René Descartes kallades som bekant till drottning Kristinas hov 1649 och dog i Stockholm 1650. Boken skildrar hans sjöresa från Antwerpen till Stockholm. Den är till det yttre tämligen händelselös, inga svåra stormar men långvarig stiltje på Nordsjön. För Descartes får dock resan gärna dra ut på tiden. Landmärken som passeras redovisa pedantiskt, liksom Descartes rätt uppstyltade dialoger med kaptenen, styrmannen och besättningsmän. En varmare ton har samtalen med kaptenens olyckliga hustru, som sörjer förlusten av ett barn. Återkommande berättar också Descartes i jagform om resan.
Filosofen reser med tre kistor. Den minsta, som är omsorgfullt låst, lämnar han inte ur sikte. Det är Francines kista, Descartes dotter som dog blott fem år gammal. I sin hytt samtalar han med dottern om kvällarna och svarar på hennes frågor. I dialogerna, monologerna och samtalen ger Magnus Florin litterär gestalt åt Descartes filosofiska tankar. Det är lågmält och till synes anspråkslöst men på hög konstnärlig nivå. Mot slutet antyder några mer dramatiska händelser att det isolerade sjöekipaget är på väg tillbaka till världen och verkligheten. På sista sidan ligger skeppet förtöjt vid Skeppsbron. Boken slutar med att Descartes väcks av drottningens hovmän: ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land.”
Min läsning 