Foto- och litteraturhistoria i ett

2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.

Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.

Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”

Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.

Roligt – men för mycket

2024-04-25 Agri Ismaïl: Hyper (Albert Bonniers Förlag 2024; 429 s.). Agri Ismaïl, född 1981, är en kurdisk-svensk jurist och numera också författare. Denna debutroman har han skrivit på både svenska och engelska, och den ges ut samtidigt i Sverige och Storbritannien. Hans kurdiska bakgrund och hans erfarenhet av att arbeta som finansanalytiker i London och affärsjurist i Dubai har varit viktiga för hans berättelse, men han har i intervjuer betonat att det inte är någon nyckelroman.

Romanen är komponerad med många tidshopp och återblickar, men en tidslinje ser ut ungefär så här: Rafiq och hans hustru Xezal är kurder. Rafiq är läkare och från en förmögen familj, men hans kommunistiska aktivism deklasserar honom och familjen, som fått fly till Teheran, till Bagdad och till sist till en förort till London. De har tre barn. Sonen Mohammed, ”M”, får arbete på en investmentbank i London, dottern Siver gifter sig med en rik irakier och flyttar med honom till Bagdad. Yngste sonen Laika (uppkallad efter rymdhunden) är en enstöring som blir skicklig på datorer, gör några ekonomiska klipp och flyttar till New York, där han försöker skapa algoritmer som ska tjäna pengar åt honom på börsen. Bokens tre huvuddelar ägnas de tre barnens respektive historia, medan familjehistorien kommer fram i återblickar.

Texten väller fram som en vårflod som drar med sig allt i sin väg, utan några kill-your-darlings-barriärer. Men liksom vårfloden är den yster och ofta riktigt rolig, särskilt i Mohammed-delen, där skildringen av arbete och liv i Londons City ligger på hög satirisk nivå. Ysterheten avtar efter hand. Sivers liv som, så småningom, ensamstående mamma i den artificiella lyxstaden Dubai är inte mycket att skratta åt. Och Laikas tillvaro i New York är mest bara elände, fast han inte verkar begripa det själv. Modern Xezal, tidigt änka, är en sorglig figur, som tillbaka i Slemani i Kurdistan klagar på allt och alla och bombarderar sina barn med skuldbeläggande mejl och sms. Romanens slutår är 2011. Hur det går för de fyra i familjen får vi inte veta.

Jag brukar uppskatta intrikata romankompositioner, och för att vara en romandebut får väl den här sägas vara mer än man kan förvänta sig. Det ohämmade ordflödet för dock med sig dels att boken är onödigt lång (vissa avsnitt är rätt sega), dels, och värre, att berättandet sker på bekostnad av gestaltandet. Alla personerna beskrivs utifrån, de förblir romanfigurer, inte människor av kött och blod. Det är synd.

Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.

Topelius styckevis och delt

2024-04-07 Zacharias Topelius: Noveller i urval (utgiven av Anna Movall och Jörgen Scholz med inledning av Yvonne Leffler; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2024; 218 s.). Den i alla genrer mycket produktive Zacharias Topelius skrev mängder med både kortare och längre berättelser, men i hans och tidens språkbruk är det inte bara de korta berättelserna som benämns noveller utan även skönlitterär prosa av ansenlig längd, vad vi utan vidare skulle kalla romaner. Titeln på denna bok är såtillvida missledande som den innehåller, förutom en längre och fem kortare noveller i deras helhet, korta utdrag ur fyra berättelser av romankaraktär samt en något kortad längre novell.
Hur utgivarna har tänkt med publiceringen av två–tre kapitel ur romaner som innehåller det tiodubbla antalet förstår jag faktiskt inte. Det hänvisas i slutet av varje utdrag till den fullständiga versionen på nätet, men hur många tar sig dit för att läsa texten på en skärm? Läser man med litteraturvetarglasögon får man väl ut en del, men hur stor andel av läsekretsen är iförda sådana? Jag tycker, som Nalle Valtiala i Hufvudstadsbladet, att utgivarna har gjort Topelius en otjänst.
Nå, förutom dessa smakprov ur ”Gamla baron på Rautakylä” (1849), ”Tant Mirabeau” (1863), ”Gröna kammarn på Linnais gård” (1859) och ”Pastorsvalet i Aulango” (1867) och fem korta novelletter bjuds vi på två fullödiga längre noveller. I ”Vincent vågbrytaren” (1860) – vilken härlig titel – är titelpersonen en i en grupp nyblivna studenter. Han är adopterad till Finland; hans föräldrar var grekiska frihetskämpar i frigörelsen från Osmanska riket. Han är väl omhändertagen och helt integrerad men ändå på något sätt rotlös, och när födelselandet lockar har han svårt att motstå. En konflikt med rysk milis blir livsavgörande. Novellens inledning lider av en av Topelius vanligaste svagheter: hans didaktiska strävan att alltid lära läsarna något om Finlands historia, så det tar ett tag innan berättelsen sätter fart. Sedan är den både gripande och spännande med flera intressanta gestalter.
”Fröken Drifva” är av ett helt annat slag. Där har humorn, som alltid finns hos Topelius, fått fritt spelrum. Titelpersonen är en nittonårig flicka som kommer från en prästgård på landet till den rätt inskränkta borgerliga miljön i Uleåborg, där hennes moster förgäves försöker lära henne vett och etikett. Det leder till ett antal dråpliga scener i balsalen, på teatern, i dansskolan osv. Men det hela slutar förstås lyckligt. De korta novellerna är mer av älskvärda bagateller. En hel del läsvärt i denna utgåva alltså, men, som sagt, jag förstår inte riktigt avsikten med helheten.

Nya tankar om medborgerliga friheten

2024-04-30 Bo Rothstein: Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023; 327 s.) och Ulf Bjereld: Röd frihet? En essä om hur Socialdemokraterna övergav sin frihetsvision och blev repressiva (Verbal Förlag 2023; 81 s.). Titlarna visar vad dessa två skrifter har gemensamt: liberal socialism och röd frihet innebär ju i stort sett samma sak, om än från olika utgångspunkter. Rothstein och Bjereld tänker i liknande banor, och båda är eller har varit professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och, att döma av det möte med båda jag bevistade, gamla trätobröder med respekt för varandra. Annars är böckerna ganska olika: Rothsteins en serie artiklar i två avdelningar i ett normalt bokformat; Bjerelds en lite glest satt pamflett som man läser snabbt. Rothstein döljer inte sina värdepremisser, men han skriver inte direkt partipolitiskt. Bjereld däremot skriver lika mycket som socialdemokrat som i egenskap av akademiker.
I Grundbultens första del tar Bo Rothstein upp frågan om vad som skapar fungerande liberala demokratier som kan hålla stånd mot olika antiliberala eller rentav antidemokratiska strömningar. På ett omfattande empiriskt underlag menar han att grundbulten heter tillit: människors tillit till varandra och medborgares tillit till samhällsinstitutionerna. I Norden är den sociala tilliten högre än någon annanstans i världen, och här finns några av de mest välfungerande demokratierna. För tillit till institutionerna krävs oväldiga och okorrumperade ämbetsmän, tillsatta efter förtjänst och skicklighet. Från tidigare ”försumpning” reformerades den svenska statsförvaltningen i den riktningen vid mitten av 1800-talet, och där lades grunden till den fungerande demokrati som växte fram under 1900-talet. Omvänt visar Rothstein, med stark kritik mot Sidas demokratibistånd, att demokratiska reformer i tredje världen inte kommer att fungera där det inte först finns oväldiga institutioner och medborgerlig tillit till dessa.
I bokens andra del tar Rothstein upp en frihet som det talas mycket tyst om i Sverige numera: ekonomisk demokrati i form av personalägda företag. Med utgångspunkt från den amerikanske ekonomisk-politiske filosofen David Ellerman hävdar han att det inte är någon självklarhet att den som äger kapitalet också ska äga (och driva) företagen. Och faktum är att många av de största ägarna, pensionsfonder och framför allt s.k. indexfonder, i praktiken har abdikerat från ägarinflytande. Personalägda företag har visat sig på alla plan fungera lika bra som eller bättre än traditionellt ägda. I det ”superkapitalistiska” USA är det en vanlig företagsform, men i Sverige är den försvinnande liten. Dels finns det inget fungerande regelverk för anställda som vill ta över ett företag, dels, och kanske viktigast, har fackföreningsrörelsen varit ytterst negativ till formen. Det senare hänför Rothstein till fackets egenintresse: ju fler löntagare som äger företagen de jobbar på, desto mindre inflytande för facket. I USA, där facket är mycket svagt, finns inte det problemet.
Ulf Bjereld har läst Socialdemokraternas valmanifest för de senaste valen och sett hur den – individuella – frihet som var ett honnörsord för Mona Sahlin inte längre är närvarande i Magdalena Anderssons parti, där man hellre talar om krav och kontroll. Det är en utveckling åt fel håll, menar han, och gynnar i längden bara ett riktigt auktoritärt parti som Sverigedemokraterna. Politiken och retoriken bygger på människors rädsla i stället för att, vilket borde vara dess uppgift, skapa framtidstro, hopp och tillförsikt. Men det är inte bara Socialdemokraternas framtid som står på spel utan hela den liberala demokratin med dess rättsstatliga institutioner och fria medier. Läst så har Ulf Bjerelds pamflett en räckvidd långt utanför det socialdemokratiska partiet.
En gammal vänsterliberal som jag kan inte annat än glädjas åt denna återupplivning för den ”för liberalismen och arbetarrörelsen gemensamma tanketraditionen”, som det heter i den likaledes återupplivade Studentföreningen Verdandis portalparagraf. Men de är välskrivna och välargumenterade skrifter som borde attrahera även andra än de redan frälsta.