När Norges sak var svensk – eller?

2024-06-24 Anders Johansson: Över gränsen. Norsk-svensk krigsdramatik 1940–1945 (Lind & Co 2024; 256 s.). Anders Johansson är en gammal journalist med bred erfarenhet från olika delar av världen, bland annat som Dagens Nyheters första fasta Afrikakorrespondent. Efter sin pensionering har han ägnat sig åt historia runt andra världskriget, främst norsk och svensk och norsk-svensk. Denna bok är hans femte och enligt egen utsago sista, men den första som jag läst. Man ska läsa den som ett slags summering. Johansson tar upp många av de händelser och personer han skrivit om tidigare och disponerat framställningen så att ett antal särskilt intressanta personer och deras öden skildrats i var sitt kapitel. Framställningen är alltså inte kronologisk, och många händelser återkommer gång efter annan, liksom viktiga kollektiva aktörer som sabotageorganisationerna Kompani Linge och SOE (Special Operations Executive). Bland återkommande personer märks de brittiska underrättelse- och kontaktpersonerna Malcolm Munthe (som Johansson ägnat en bok) och Peter Tennant och den legendariske svenske kriminologen Harry Söderman.

Har man upplägget klart för sig kan man läsa bokens kapitel som ett antal fristående men på många vis hoplänkade berättelser om hängivna och modiga motstånds- och frihetskämpar på båda sidor Kölen, deras aktioner men också, och inte minst, hur de bemöttes som flyktingar i Sverige. Det är påfallande hur den officiella svenska attityden var först villrådig och sedan nyckfull. Inte ens efter deportationen av norska judar hösten 1942, som upprörde hela svenska folket, ändrades inställningen helhjärtat. Å andra sidan gjorde många enskilda myndighetspersoner, och privatpersoner, viktiga och inte sällan farliga insatser för broderfolket. Jag avstår från att referera enskilda öden; vill intyga att de är värda att läsa om.

Den norska legationen på Strandvägen i Stockholm spelade en viktig roll men fick ofta arbeta i motvind och i det fördolda, t.ex. med fastighetsköp genom bulvaner. Personligt intressant för mig som Södertäljebo är ett antal platser i och runt staden som kom att bli viktiga tillhåll för motståndsrörelsen. 500 m från min bostad ligger Viksbergs säteri. Där lärde Peter Tennant känna Harry Söderman och blev en viktig förbindelselänk för denne när han – i hemlighet – på Mälsåkers slott på Selaön i Mälaren satte upp de norska ”polis”trupper, som i krigets slutskede kunde sättas in i Nordnorge. Och i två torp på gården Almnäs mellan Södertälje och Nykvarn kunde motståndsmän som tvingats fly få vila ut under en tid.

Anders Johansson har gjort ett gott jobb när han grävt i sina källor men tvingas ändå stundom konstatera att han inte kommer längre. I boken finns flera uttryckliga uppmaningar till fackhistoriker att ta sig an ännu outforskade delar av denna norsk-svenska historia, som han själv så skickligt berättat viktiga delar av.

Kommissarie med rikt själsliv

2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.

Förebilder – inte bara för unga judinnor

2024-06-16 Johanna Rubin Dranger (illustrationer), Karin Brygger och Anneli Rådestad (text): Judiska hjältinnor (Natur & Kultur 2024; 196 s.). Enligt förlaget är detta en bok för 9–13-åringar, och texten tycks mig särskilt vända sig till judiska flickor inför bat mitzva. Det hindrar inte att den är nyttig läsning även för en åttioårig goj och säkert många andra. Så många kända och okända levnadsöden, många tragiska, andra hoppingivande. Så många role models för flickor och unga kvinnor, judiska eller ej. Hjältinnor i ordets egentliga mening är inte så många, men ”märkeskvinnor” hade nog varit för tråkigt i titeln.

Boken består av drygt 100 minibiografier, i de flest fall ett uppslag med texten på ena sidan och ett tecknat porträtt på den andra. Joanna Rubin Dranger har överträffat sig själv i den stora variationsrikedomen i de mycket dekorativa porträtten. Uppslagen följer ingen bestämd ordning. En astronaut följs av en rabbin, som följs av en biblisk gestalt, som följs av en nobelpristagare i litteratur. Är tanken kanske att läsaren ska bli överraskad varje gång hen vänder blad? Urvalet är som antytts mycket brett. Utöver nämnda kategorier hittar vi artister, forskare, politiker – och ett stort antal unga motståndskvinnor i naziockuperade länder, varav nästan alla infångades och mördades. Alla tider är representerade, med en viss övervikt för 1900- och 2000-talet. Jag kommer inte på några genanta utelämnanden. Kanske hade bilden kunnat kompletteras med någon företrädare för den judiska upplysningen, haskala, årtiondena runt 1800, som Eva Ekselius har skrivit så lysande om i Vakna, mitt folk! (anmäld här i januari i år). Ska jag nämna någon som gjorde mig särskilt glad får det bli Zenia Larsson och hennes ögonöppnande trilogi från gettot i Łódz, som inleds med Skuggorna vid träbron (1960). Det finns en användbar ordlista i slutet av boken, men jag saknar ett alfabetiskt register över hjältinnorna.

Austers sista, sorgligt nog

2024-06-13 Paul Auster: Baumgartner (2023; svensk övers. Anna-Stina Johnson, Albert Bonniers Förlag 2024; 200 s.). Jag har gått miste om mycket när jag inte tidigare läst något av den nyligen bortgångne Paul Auster. Det står klart när jag nu läst Baumgartner, hans sista roman. För det är en suveränt berättad historia, återhållen i tonen men full av starka känslor som går rätt in i läsaren. På så vis, och i huvudpersonen, en åldrande akademiker, påminner Baumgartner om John Williams Stoner, som väckte sådan förtjusning när den nyutgavs för några år sedan. Baumgartner är dock en öppnare, socialt mer välfungerande person än särlingen Stoner. Romanen är skriven i tredje person, men alla ”Baumgartner” och ”han” kunde lika gärna bytas mot ”jag”, så stark känns författarens identifikation med sin romanfigur (men det är absolut inte fråga om autofiktion).

I berättelsens nutid, 2018, har det gått tio år sedan hans älskade hustru Anna omkom, sönderslagen av en monstervåg under en simtur som Baumgartner förgäves avrått henne från. Den sjuttioårige filosofiprofessorn sitter i sitt hus i Princeton och skriver på sitt senaste verk. I pauser från arbetet tänker han tillbaka på sitt och Annas liv, som i boken blir till återblickar på både dem själva och deras familjers historia ända tillbaka till det Östeuropa som de judiska förfäderna lämnat i 1900-talets början. Några gånger plockar han fram texter av både honom själv och Anna, som återges i boken, en sorts metalitteratur som jag är mycket förtjust i. Klarast lyser dock Seymour (Sy) Baumgartners och Anna Blumes kärlekssaga (det finns inget bättre ord), där hinder och svårigheter övervinns med bådas målmedvetenhet och viljestyrka. I nutidsplanet händer annars inte mycket; det mest spännande är att Baumgartner försiktigt närmar sig en annan kvinna. Mot slutet inträffar något som ser ut att kunna knuffa hans liv i en ny riktning, men hur det går får vi inte veta.

Jag känner inte till översättaren Anna-Stina Johnson, men jag tycker hon har gjort ett bra jobb: svenskan flyter på utan störande inslag av ”översättningska”. Vi läsare är henne och förlaget tack skyldiga för att vi så snabbt kunnat ta del av denna lysande roman.

Ska du flytta – läs det här först

2024-06-09 Dag Sebastian Ahlander: Den sista flytten (Historiska Media 2024; 160 s.). Dag S. Ahlander – min vän sedan skoltiden – har en beundransvärd dubbel karriär som diplomat och författare. Hans Mannerheimbiografi blev en stor framgång, men hans bästa verk i mitt tycke är Sverige vid avgrunden 1808–1814 (2019) om den anmärkningsvärt snabba återhämtning Sverige gjorde efter kriget 1809, som Ahlander helt tillskriver marskalk Bernadotte, senare kung Karl XIV Johan. Den nya boken tillhör en annan genre som Dag publicerat sig i: små böcker som vänder sig till jämnåriga pensionärer, där han delar med sig av personliga erfarenheter och ger råd om sådant som vi gamlingar kan dra nytta av. Den mest kända är väl Handbok för glada gubbar (2012).

Den här gången handlar det om att flytta: från en tvåvåningsvilla till en hälften så stor lägenhet. Dag och hans fru är förtjusta över lägenheten och köpet går smärtfritt, men sedan börjar ”golgatavandringen”, som Dag uttrycker det. Att reducera bohag och bibliotek till hälften, att göra sig av med det mesta som samlats på vind och i källare under 40 år – det tar nästan knäcken på Dag, medan hans jämnåriga hustru är av segare virke. Fysiskt slit, beslutsångest, osämja mellan makarna: det är ett helvete. Stämningen växlar mellan hopp (sällan) och förtvivlan (ofta), men flytten blir trots allt av på utsatt dag. Och nu, två år senare, är de väl etablerade i sin nya lägenhet och sin omgivning (bara någon kilometer från den gamla villan).

Boken är välskriven: personligt känslosam, konkret, detaljrik och drastiskt humoristisk. Den är ett nöje att läsa, och jag har gjort det med speciellt intresse, därför att min hustru och jag står i begrepp att göra nära nog detsamma som familjen Ahlander. Sista flytten innehåller få direkta råd, men genom att ha läst den kommer jag att vara bättre förberedd när det ska till.

Från göticism till poststrukturalism

2024-06-06 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809–2000 (Natur och Kultur 2000; 422 s.). Del I av detta verk har jag skrivit om tidigare: https://minlasning.blog/2023/09/02/larorikt-om-lardomshistoria/ . Mina övergripande omdömen står sig, så detta får bli en kortare ajourföring. Liksom i förra delen indelar Frängsmyr den behandlade tiden i ett antal epoker, här fyra. Men eftersom de spänner över en mycket kortare tidrymd, 200 år mot 800 i förra delen, är perioderna här mycket kortare, i genomsnitt ca 40 år. Bokens omfång är ungefär detsamma som förra delens, vilket har inneburit en framställning mer på detaljnivå, även om översikter över tidsanda och idéströmningar också får ta plats. Avdelningarna om 1800-talet: ”Romantik och liberalism” och ”Utvecklingstrons epok” följer ungefär samma mönster som i del I. Inte heller i denna del döljer Frängsmyr sina sym- och antipatier. Han gillar empiri, för att inte säga positivism, 80-talsradikalism och kvinnorörelse. Den som blir mest positivt bedömd i hela den här delen är nog kemisten Berzelius. Frängsmyr ogillar framför allt det som han med en gemensam term betecknar som idealism, vare sig det är inom filosofi (Boström), konstarterna (romantiken, göticismen) eller naturvetenskapen (Israel Hwasser). Han har inte ett gott ord till övers för rasbiologi och rashygien. När han kommer in på 1900-talet får han successivt allt svårare att se med historikerns blick; det blir många namn men mindre av syntes. Sista avdelningen, om efterkrigstiden, kallar Frängsmyr själv för en essä, och texten spretar åt lite olika håll utan att läsaren får något riktigt grepp om helheten. Det ämne som han ägnar sig mest åt är utbildningsexplosionen, dess utgångspunkter i politiska diskussioner och beslut och dess implementering på skolor och universitet. Intressant läsning i och för sig, men kanske lite utanför bokens ämne.

Hela verket kan sammanfattas som en värdefull grundkurs i idé- och lärdomshistoria, lika lämpad för självstudier som för den akademiska grundutbildningen i ämnet.