Austers sista, sorgligt nog

2024-06-13 Paul Auster: Baumgartner (2023; svensk övers. Anna-Stina Johnson, Albert Bonniers Förlag 2024; 200 s.). Jag har gått miste om mycket när jag inte tidigare läst något av  den nyligen bortgångne Paul Auster. Det står klart när jag nu läst Baumgartner, hans sista roman. För det är en suveränt berättad historia, återhållen i tonen men full av starka känslor som går rätt in i läsaren. På så vis, och i huvudpersonen, en åldrande akademiker, påminner Baumgartner om John Williams Stoner, som väckte sådan förtjusning när den nyutgavs för några år sedan. Baumgartner är dock en öppnare, socialt mer välfungerande person än särlingen Stoner. Romanen är skriven i tredje person, men alla ”Baumgartner” och ”han” kunde lika gärna bytas mot ”jag”, så stark känns författarens identifikation med sin romanfigur (men det är absolut inte fråga om autofiktion).

I berättelsens nutid, 2018, har det gått tio år sedan hans älskade hustru Anna omkom, sönderslagen av en monstervåg under en simtur som Baumgartner förgäves avrått henne från. Den sjuttioårige filosofiprofessorn sitter i sitt hus i Princeton och skriver på sitt senaste verk. I pauser från arbetet tänker han tillbaka på sitt och Annas liv, som i boken blir till återblickar på både dem själva och deras familjers historia ända tillbaka till det Östeuropa som de judiska förfäderna lämnat i 1900-talets början. Några gånger plockar han fram texter av både honom själv och Anna, som återges i boken, en sorts metalitteratur som jag är mycket förtjust i. Klarast lyser dock Seymour (Sy) Baumgartners och Anna Blumes kärlekssaga (det finns inget bättre ord), där hinder och svårigheter övervinns med bådas målmedvetenhet och viljestyrka. I nutidsplanet händer annars inte mycket; det mest spännande är att Baumgartner försiktigt närmar sig en annan kvinna. Mot slutet inträffar något som ser ut att kunna knuffa hans liv i en ny riktning, men hur det går får vi inte veta.

Jag känner inte till översättaren Anna-Stina Johnson, men jag tycker hon har gjort ett bra jobb: svenskan flyter på utan störande inslag av ”översättningska”. Vi läsare är henne och förlaget tack skyldiga för att vi så snabbt kunnat ta del av denna lysande roman.