Ogement roligt med Byron och Harding

2024-07-28 Lord Byron: O dåna ocean. Dikter i tolkning av Gunnar Harding (Wahlström & Widstrand 2024; 178 s.). George Gordon Byron, 6th Baron Byron of Rochdale (1788–1824): jag måste erkänna att jag har vetat mer om hans liv än om hans författarskap. Till detta senare kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än denna urvalsvolym, som utöver en fyllig inledning innehåller utdrag ur Byrons två stora versromaner Childe Harold och Don Juan samt ett litet antal enskilda dikter. Inte heller kan jag tänka mig en bättre introduktör än Gunnar Harding, framstående poet, skicklig översättare och ledande kännare av engelskspråkig romantisk poesi.

Det är omfattande verk vi talar om. Bara Don Juan omfattar i C.W.A. Strandbergs översättning (1857–65) över 500 sidor. Harding har alltså sovrat hårt, plockat ut enskildheter som kan läsas fristående och fått till stånd ett tvärsnitt genom verken som i stort sett bortsett från deras episka linje och lagt tonvikten på poetens sinnesstämningar, åsikter och samtidskommentarer. Helt rimligt eftersom både Harold och Don Juan är maskerade självporträtt och epiken mest ett ramverk för det Byron egentligen vill uttrycka: sin egen melankoli, hänförelse över naturen och, framför allt, kritik av sin samtids Storbritannien, dess inskränkthet, dess torftiga kultur. I det sistnämnda kommer Byrons virtuositet som versmakare bäst till sin rätt. Något mindre i Childe Harold, som är skrivet i den rätt komplexa versformen spenserstanser, men fullfjädrad i Don Juans ottave rime, där parrimmet i de två sista raderna i varje strof ofta lyfter fram en snärtig poäng. Ett exempel, där diktjaget funderar över vad den äktenskapliga kärleken gör med poesin. Först originalet:

There’s doubtless something in domestic doings
    Which forms, in fact, true love’s antithesis;
Romances paint at full length people’s wooings,
    But only give a bust of marriages;
For no one cares for matrimonial cooings,
    There’s nothing wrong in a connubial kiss:
Think you, if Laura had been Petrarch’s wife,
He would have written sonnets all his life?

Harding:

Visst är det så att hushållsgöromål
kan bli all äkta kärleks antites.
Romansen är kurtisens modersmål,
mer sakligt äktenskapet återges.
Ett husligt kuttrasju med en gemål
lär sällan med förväntan emotses.
Om Laura hade fru Petrarca blivit,
tror ni att han då fler sonetter skrivit?

Harding har kunnat återanvända en hel del material från sin antologi med engelsk romantisk poesi från 2002, Där döda murar står. Lord Byron och hans samtida. Men mycket är nyöversatt, och Hardings ingivelseförmåga har inte mattats trots hans över 80 år. Det är vackert, det är rörande och det är, mest av allt, ogement roligt.

Eyvind Johnson, en europé i tiden

2024-07-23 Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof och Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976 (Bonniers 1986, 1990; 384 resp. 498 s.). Efter avslutad läsning av Krilon-trilogin kände jag ett starkt behov att närmare lära känna författaren Eyvind Johnson, och då var litteraturprofessorn Lindbergers standardverk det självklara valet. Den är till upplägget en klassisk life and letters-biografi, men med tydlig tonvikt på letters. Levnadsteckningen, där förstås allt väsentligt finns med, står tillbaka för beskrivningen av Johnsons intellektuella utveckling, hans tankevärld och analyser av de enskilda böckerna. Som framgår av undertitlarna gäller detta särskilt den andra delen: tiden och människans plats i den är i brant sammanfattning det grundläggande problemet i Johnsons senare författarskap.

Att människan Eyvind Johnson (född som Edvin Jonsson) blev den han blev ger Lindberger gott besked om, men frågan om hur han blev det lämnar biografen delvis obesvarad. Att den ur proletärmiljö sprungne Edvin/Eyvind/Olof blev ungsocialist, anarkist och syndikalist är ju helt naturligt; mindre självklart att han så tidigt tog avstånd från bolsjevismen och på äldre dar kallade sig liberal. Lindberger lägger stor vikt vid en personkonflikt i den ungsocialistiska förening där Johnson vid mitten av 20-talet var sekreterare och som ledde till att han lämnade föreningen. Själv tror jag att han påverkades av de nära och vänskapliga kontakterna under kriget i redaktionen för Nordens Frihet (vilken Lindberger i och för sig nämner åtskilliga gånger). Men jag kanske överbetonar denna liberalt präglade antitotalitära tidskrift eftersom min morfar Kaj Bonnier, nära vän till Eyvind, var starkt engagerad i den.

Var Johnson fick sin läshunger ifrån blir väl heller inte helt klart, bara det faktum att den fanns där från tidig ålder och var kanske den enskilt viktigaste drivkraften för att ge sig ut i världen. Slitsamma jobb i hemtrakterna i tonåren, politiskt engagemang i Stockholm i 20-årsåldern, långa vistelser i Tyskland och Frankrike under 20-talet, där han inte sällan levde på svältgränsen med magra inkomster från tidningsartiklar och noveller: så såg hans väg in i författarskapet ut. I Paris träffade Johnson sin första fru, norskan Aase Christoffersen, och där föddes sonen Tore 1928, som blev en känd fotograf. Han hade debuterat redan på 1920-talet med välvilliga omdömen, och efter familjens återflytt till Sverige 1930 blev han med sina romaner snart erkänd som en av sin generations främsta och mest originella prosaförfattare. Det stora genombrottet kom med den självbiografiska tetralogin Romanen om Olof (1934–37). Lindberger är som bäst när han i första delens långa slutkapitel får bena upp verkets intrikata komposition och tränga in i dess tankevärld.

Andra delen börjar dramatiskt med hustrun Aases död och världskrigets utbrott. Eyvind Johnson återfinner stabiliteten när han gifter om sig 1940 med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, han engagerar sig i Nordens Frihet och börjar på sitt magnum opus: de tre romanerna om Krilon, dennes samtalsgrupp och strid mot de krafter som vill monopolisera den svenska fastighetsmarknaden (läs: Tyskland och Sovjetunionen som vill härska över Europa). Man kunde tänka sig författaren tämligen utmattad efter detta kraftprov. I stället kommer med jämna mellanrum en ström av stora romaner, av vilka flera måste räknas som mästerverk: Strändernas svall (1946), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964). Alla bestås förnämliga och högst läsvärda analyser, men hur var den fysiskt märkte och ofta sjuke författaren mäktig sådana kraftprov? Det lämnar Lindberger därhän. Johnson som offentlig person får inte heller mycket utrymme. Besviken är jag att inte den hätska debatten om ”tredje ståndpunkten”, utlöst av Johnsons vårtal i Uppsala 1951, ägnas mer än en förströdd sida.

Av det ovan skrivna torde det stå klart vilka (betydande) förtjänster och (mindre) brister Örjan Lindbergers biografi besitter. Tilläggas bör att han berikar sin framställning med många och ibland långa citat ur Eyvind Johnsons böcker och brev och att han ofta med gillande refererar till och citerar kolleger som skrivit om Johnson. Invändningar görs försynt och i förbigående. Det är en gentleman som hållit i pennan; det känns välgörande.

Eyvind Johnsons ”värntjänst” – men så mycket mer

2024-07-07 Eyvind Johnson: Krilon själv (Albert Bonniers Förlag 1943; 692 s.)

”Och nu är vi här, vid slutet av denna långa bok om Johannes Krilon och hans grupp. Återberättaren, den tjänande brodern som under tre omväxlande år stått helt nära men mest i bakgrunden, vill än en gång stiga fram och öppna sin mun. [—] Historien om denna grupp är historien om en svensk författares värntjänst från januari 1941 till nu [en septemberkväll 1943]. Han har marscherat, skyldrat, varit med om nattövningar och skjutit med det krut han har och försökt att hela med de mediciner och salvor han äger. […] [B]okens avsikt är att efter förmåga förtydliga detta: Mänskan är en hög fastän stundom svag varelse; och den enda mänska vi känner till är mänskan på jorden” (s. 682).

Tydligt sätter Eyvind Johnson in sin Krilon-trilogi i ett tidsbestämt historiskt sammanhang och anger dess funktion som en beredskapsroman. Har den alltså bara historiskt intresse? Nej, den är mycket mer än så, vilket Johnson säkert var medveten om men valde att tona ner. Böckerna om Krilon (Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942, Krilon själv 1943) är helt enkelt ett stort europeiskt romanverk från 1900-talet, inspirerat av men också jämförbart med verk som Joyces Ulysses, Prousts På spaning … och Thomas Manns ”Josef och hans bröder”. Hade han bara velat skriva en beredskapsroman kunde han ha skrivit något kort och slagkraftigt, i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt!. I stället fullföljer han en idé från 1937 i ett samtal med musikkritikern Curt Berg om att skriva en roman i fugaform. (Eyvind Johnson var aldrig en som gjorde det enkelt för sig.) Krilonserien är mycket riktigt ett mångstämmigt verk med röster som återkommer och varieras och flätas ihop på sinnrika sätt. Ibland, och alltmer i denna sista del, är den rättframt berättad, men oftare använder Johnson modernistiska grepp som långa essäistiska reflexioner och inre monolog. Ibland överskrids gränsen till det övernaturliga, särskilt i några av Emil Hovalls upplevelser, mycket gripande och effektfullt i slutet av denna del. Längre fristående berättelser infogas några gånger. Här är det det 150 sidor långa avsnittet ”Johannes Krilons nycklar”, där verkliga nycklar fungerar som madeleinekakor och får Krilon att rekapitulera sin uppväxt och tidiga vuxenålder, vilket i sin tur ger nycklar till förståelsen av människan Johannes Krilon i berättelsens nutid. Härav för övrigt bokens titel; Krilon själv är annars knappast huvudpersonen i denna del.

En kort resumé är väl på sin plats. Det är januari 1942. Tysklands grepp om Europa är starkt. Ett lika starkt grepp har Nya Villabolaget under G. Staph tagit över fastighetsmarknaden, och dess tentakler snärjer även mindre firmor i andra branscher, som de vilka innehas av Krilons vänner. De har skrivit på kontrakt som i praktiken gör dem till livegna i sina egna firmor, ångrar sig bittert men kan inte komma ur. Bara Johannes Krilon står emot och blir föremål för hämndaktioner från Staph och hans hejdukar. Misstänkt för att ha anlagt brand i sitt eget kontor blir han tvungen att gå under jorden, men i den påtvingade overksamheten kan han planera för slaget mot fienderna, vilket står i slutet av boken och blir bokstavligen blodigt. I egna, återkommande avsnitt bestås vännerna ömsinta och inträngande porträtt: var och en har sitt eget kors att bära. Särskilt starkt tycks Eyvind Johnson ha känt för sin skapelse Emil Hovall, möbelrenoverare, estet och grubblare över livsfrågorna; han snusa,r och stundom dricker han för mycket. Som litterär skapelse tycker jag han är intressantare än den i all sin förträfflighet lite fyrkantige Krilon.

Jag ska inte förlänga en text som redan är i längsta laget. Sammanfattningsvis är Krilon själv den mest lättlästa av de tre delarna. Som helhet är verket stundom krävande att läsa men utan gensägelse ett portalverk i Eyvind Johnsons författarskap och i hela den svenska 1900-talsliteraturen.