Bland kleptokrater och nättroll

2024-09-28 Anne Applebaum: Autocracy, Inc. The Dictators who Want to Run the World (Penguin Books 2024; 240 s.; finns i svensk övers. Autokrati AB, Albert Bonniers Förlag 2024). Anne Applebaums förra bok, Twilight of Democracy/Demokratins skymning (2020) var en personlig, engagerad och välskriven, uppgörelse med de krafter som driver fram den högerpopulistiska vågen i Europa och USA. I sin nya bok har hon växlat upp till de länder där autokratin är ett faktum, från rent totalitära regimer till hybriddemokratier. Det täcker ett brett spektrum av stater och regimer: Kina, Nordkorea, Ryssland, Iran, Syrien, Saudiarabien, Zimbabwe, Kuba, Venezuela, Turkiet, Ungern … Här är hon mindre personlig och mer redovisande, varigenom framställningen har förlorat mycket av sin spänst och gjort läsningen trögare, åtminstone för mig. Men det får man ta, för det är ett viktigt ämne, och man bibringas åtskilliga nya kunskaper och insikter. Jag rekommenderar därför boken trots mina reservationer.

Vad Applebaum vill visa är att trots alla sina inbördes olikheter har dessa regimer gemensamma intressen och samverkar för att tillgodose dem, därav liknelsen med ett aktiebolag. Ett dominerande sådant intresse är ledarnas strävan att stärka den egna makten och inte minst berika sig själva (kleptokrati). I det hjälper de västliga demokratierna till genom slapp lagstiftning och skrupelfria medhjälpare. Ett annat minst lika viktigt är att försköna den egna historien och smutskasta de liberala parlamentariska demokratierna. Här har sociala medier kommit att spela en omätbar roll genom att upplåta utrymme åt nättroll av alla slag. Detta må räcka som exempel. Applebaums genomgång är metodisk, systematisk men stundom alltför katalogartad. I ett avslutande kapitel skisserar hon hur demokratierna kunde sluta sig samman på liknande sätt som autokratierna, till ett Democrats United. Här framhåller hon bland annat vikten av krav på transparens vid fastighetsköp och liknande, så att inte kleptokraterna så enkelt kan köpa upp hela stadsdelar i metropoler som London, vilket trissat upp hus- och lägenhetspriser till fantasinivåer.

Kvinna på gränsen till sammanbrott

2024-09-19 Bengt Ohlsson: Helga (Albert Bonniers Förlag 2024; 375 s.). Helga Berg är en 60-årig hemmafru i en välbärgad familj i 1930-talets Stockholm. Maken Ivar är vid UD. Äktenskapet är tryggt men erotiskt svalt, och Helga har snarast varit lättad sedan hon upptäckt att maken har en älskarinna (hon kommer på andra tankar senare). Hon har tre barn: den 30-åriga dottern Signe från ett tidigare liv och tvillingarna Holger och Bosse med maken. I hushållet finns också den gamla trotjänarinnan Hermine, och Helga har en bästa väninna, Agnes, som hon kan anförtro allt. Men efter en, rätt misslyckad, semestervecka med den gravida och påfallande aviga Signe hittar Helga ett brev som kommer att vända upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevskrivaren har nämligen hittat en trettio år gammal dagbok, som avslöjar att en älskare, inte Helgas avlidne make pastor Gregorius, är far till Signe. Och inte nog med det. Helga ska också ha sporrat dagboksförfattaren, en doktor Glas, till det mord på pastorn som doktorn bekänner i dagboken. Och så materialiserar sig den svekfulle älskaren, Klas Recke, som fått ta del av dagbokens innehåll, och kräver att få träffa sin dotter. Helga inser att den trygghet hon byggt upp under trettio år hotar att raseras.

Jag har avsiktligt undvikit att i denna resumé göra några referenser till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Skälet är att Helga står så utmärkt på egna ben och inte behöver stöd av någon föregångare. Den går heller inte i dialog med förlagan, som t.ex. Gun-Britt Sundströms För Lydia eller Bengt Ohlssons egen Gregorius gjorde. Doktorn och pastorn är rätt vaga bifigurer, och även om Helga tänker tillbaka på sin ungdom och händelserna för trettio år sedan är det i berättelsens nutid som hela handlingen utvecklar sig. Det är en roman om lögner och svek och om svårigheten att förlåta. Signe får formulera en viktig insikt: Man kan be om förlåtelse men man kan inte begära den. Förlåtelse ges frivilligt, och det kan dröja innan den förfördelade är mogen att göra det.

Med Helga har Bengt Ohlsson målat ett storslaget personporträtt, en kvinna på gränsen till sammanbrott som inte vet vad hon ska ta sig till. Hon gestaltas med utsökt litterär konst. Romanen är skriven i jagform och berättad i presens. Det som sker ses enbart genom Helgas ögon och uttrycks enbart med hennes ord. Det yttre skeendet utgör dock bara en mindre del av texten; resten är Helgas tankar, grubbel, fantasier, minnen samt, ett fint konstgrepp, hennes iakttagelser av det som pågår runtomkring: en sädesärla som försöker ta en för stor larv; en bilmekaniker som rotar under huven medan en otålig bilägare tittar på. Tids- och rumsmarkörer är väl tillvaratagna utan att vara någon huvudsak, men det spanska inbördeskriget tränger sig på på olika sätt. Språket är inte tidsbundet men har några fint inprickade markörer: Man tar en ”droska” hem från festen och ett ”pulver” mot huvudvärken. Jag har inte läst så många verk av Bengt Ohlsson, men jag undrar om inte detta är hans bästa roman hittills, i mina ögon starkare är den Augustprisbelönade Gregorius.

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

Kafka och jag

2024-08-28 Cecilia Hansson: Kafkalungan (Wahlström & Widstrand 2024; 256 s.). Essäer och essäböcker är en genre där författaren nästan alltid ger ut något om sig själv samtidigt som hen behandlar något annat ämne. Men på senare år har författarjaget fått ta allt större plats. Var det Merete Mazzarella som startade den trenden med böcker som Otrohetens lockelse (1997)? Och nu föreligger Cecilia Hanssons mycket personliga, på gränsen till privata, bok om Franz Kafka och henne själv.

Det är den tbc-sjuke och småningom döende Kafka som är föremål för Hanssons intresse. Här kan jämföra med sin norrbottniska mormor, som också hade lungsot och tidvis var intagen på sanatorium. När hon själv drabbas av en värre förkylning eller influensa kan hon pröva sitt hälsotillstånd mot Kafkas. I scener ur sitt liv, från uppväxten i Norrbotten, studier i Uppsala, som au pair i Wien, med maken och dottern i lägenheten i Stockholm visar hon fram sin överkänslighet och sin känsla av otillräcklighet gentemot sina närmaste – hela tiden i jämförelse med Kafka. I relationen av en resa tillbaka till familjerötterna får vi facit till Hanssons roman från 2021 Snö och potatis. Förutom tbc:n intresserar hon sig för Kafkas kärleksliv, hans flickvänner och hans oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Hans författarskap ser hon i ljuset av hans liv men utan mer ingående analyser. För att få ut det mesta av boken bör läsaren ha en viss förtrogenhet med Kafkas skrifter. Det är gott om citat ur både skönlitteratur och brev, alltid, tacknämligt, i Hans Blomqvists och Erik Ågrens nya översättningar.

Jag måste erkänna att jag i början hade lite svårt med Cecilia Hanssons självcentrerade framställning, men efter hand fungerade läsningen bättre, och jag är imponerad över denna litterära prestation. Dessutom har jag lärt mig mycket jag inte tidigare visste om Kafka, och det är ju bara att tacka för och ta emot.