2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.
Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.
Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.
Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.
Min läsning 