Essäistik på hög litterär nivå

2024-11-23 Sverker Sörlin: Snö – En historia (Volante 2024; 382 s.). Djupa kunskaper om och en stor kärlek till ämnet är grunden till god essäistik. En tillsats av associationsrikedom och tankeflykt och en nypa självbiografi jämte stilistisk förmåga förhöjer kvaliteten. Alla dessa krav uppfylls med råge av Sverker Sörlin i denna bok, som jag anbefaller å det varmaste.

Idéhistorikern samsas med vinter-, snö- och skidentusiasten från Åsele. Ansatsen är den bredast tänkbara, i alla dimensioner. Snön som sådan beskrivs från snöstjärnor till glaciärer och istider; forskningshistoria medföljer. Snöns idéhistoria får vi följa från antiken till våra dagar. Den har prisats av nationalistiskt sinnade som Olof Rudbeck och Linné i Sverige, och Hitlers favoritfilmare Leni Riefensthal använde gärna alper och snö som heroiska symboler. Snön i konsten, från Bruegel till norrmannen Harald Sohlbergs ”Vinternatt i Rondane” och Gustaf Fjæstad får sitt. Snön i litteraturen exemplifieras främst med ett kapitel ägnat Thomas Manns Bergtagen (som utspelar sig före första världskriget, inte, som Sörlin refererar boken, under det). Snöns ekonomiska betydelse i ett vägfattigt land som Sverige understryks: transporter ägde rum främst vintertid. Det ökande militära intresset för vinterkrigföring och Arktis framhålls. Och skidsporten förstås; Sörlin var själv en framstående skidåkare en gång. Roligt är att läsa om konkurrensen mellan de norska och de alpina ”skolorna” om teknik och tävling i utförsåkning. De alpina får sägas ha segrat, men det norska lever kvar i det internationella ordet ”slalom”. Ovanstående exemplifiering är ingalunda uttömmande.

Som i ett musikaliskt rondo återkomma några teman med jämna mellanrum. Ett är det självbiografiska: minnesbilder från framför allt barndomen, som visar hur kärleken till snön, vintern och vinterlandskapet tog form. Det didaktiska och det personliga stoffet är så väl balanserade att de snarast förhöjer varandra. Ett annat återkommande tema, eller kanske snarare en underliggande bordunton, är klimatförändringarna och sorgen över de smältande glaciärerna och de allt snöfriare vintrarna. Här anknyter Sörlin fint till sin tidigare bok Antropocen.

Ännu fler sidor av Alf H

2024-11-25 Alf Henrikson: Versificator in Englidsh & auf Deutsch (tolkningar till engelska av Martin Allwood, till tyska av Alexander Schlayer; urval och kommentarer Catharina Grünbaum med översättning till engelska av Linda Schenk, till tyska av Aimée Delblanc, Alf Henrikson-sällskapet 2024; 104 s.). Jag undrar om något litterärt sällskap är skickligare på att påminna om och återpublicera sin författare än Alf Henrikson-sällskapet. Förtjänsten ska i hög grad tillskrivas redaktören Catharina Grünbaum, som efter den stora biografin Vägen genom H (2021) och urvalet Alf Henrikson på prosa (2023) lyckliggör oss med denna lilla volym. Här finns verser som Henrikson skrev direkt på engelska under en vistelse i England 1949 men också översättningar till engelska av hans vän, den brittisk-svenske mångsysslaren Martin Allwood och till tyska av en till Sverige efter kriget inflyttad tysk, Alexander Schlayer. Urvalet domineras av de typiska underfundiga reflexionerna över tillståndet i tiden och tidens gång, årstidernas växlingar, förundran över naturen. Men här finns också en scen ur en – aldrig uppförd – vikingaopera, en ekvilibristisk språkövning utformad som en saga om Toffelmakaren och Våffelbakaren – på engelska the Tiemaker and the Piebaker; på tyska der Kartoffelmischer und der Pantoffelwischer – kanske boken höjdpunkt. Som coda en kantat på latin, ”Collaudamus”, skriven till Nobelprisets 90-årsjubileum och tonsatt av Daniel Börtz.

Det känns inte meningsfullt att i vanlig mening recensera de här texterna, så bara några reflexioner. Hur skickligt Alf Henrikson än hanterar det engelska språket får hans verser på det inte samma lyster som på hans modersmål, och poängerna blir lite tamare. Översättarna har lyckats bra. För att behålla rim och meter måste de ta sig vissa friheter, men den Henriksonska andan kvarstår intakt. Sen kan man undra hur engelska och tyska läsare utan tidigare kännedom om Alf Henrikson uppfattar hans konst. Britter kan kanske se ett släktskap med nonsensdiktare. Den tyske översättaren ska ha varit förtrogen med Heine och Morgenstern, och åtminstone den senare är väl Henrikson befryndad med.

Om du har kommit så här långt är väl du, kära läsare, nyfiken på ett smakprov. Först Alf H:s egenhändiga engelska:

On solemnly celebrating a new year

Under the starry heaven, cold and clear,
quivering bells saluted the new-born year.
Solemn we stood with promise and silent prediction,
quite unmindful that years are human fiction.

I tolkning av Martin Allwood:

The fate of a singer
What a fiasco and failure one’s life can be!
Mistaken and silly and scrappy.
I wanted to write a tragedy,
but I always felt much too happy.

(Sångarlott
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltid för glad.)

Och av Alexander Schlayer:

Wir Folkungen
König Waldemar war ein Frauenheld.
Unzählige Kinder setzte er in die Welt.
Du kannst seine Unmoral tadeln wenn’s dir beliebt!
Aber vielleicht ist er Schuld daran, daß es dich gibt.

(Vi folkungar
Konung Valdemar var en fruntimmerskarl,
till ett obekant antal små barn blev han far.
Klandra gärna hans dåliga liv om du vill!
Han kanske rår för att du själv finns till.)

Roman som sänks av sitt språk

2024-11-10 Karolina Ramqvist: Den första boken (Albert Bonniers Förlag 2024; 280 s.). Att en roman ständigt växlar mellan olika tidsplan har jag inget problem med, låt vara att det stundom är svårt att veta vilket plan man är på, då spelplatsen, en by på Jamaica, och de medverkande, en ung kvinna och hennes jamaikanske älskare, är desamma boken igenom. Sara Stridsberg har skapat mästerverk med den tekniken. Att romanen handlar om en medelålders kvinna som ser tillbaka på sina ungdomsår då hon slets mellan två världar och männen i dem går också att göra stor konst av; tänk t.ex. på Agneta Pleijel. Klarsynta skildringar av hur rasism och koloniala attityder kan infektera förhållanden finns också i framstående litteratur (Duras Älskaren). Varför är jag då så besviken på och missnöjd med detta Augustprisnominerade verk?

Svar: det är det för mig närmast outhärdliga språket. Sidlånga stycken och halvsideslånga meningar med huvudsats på huvudsats, återkommande ord och fraser, en överdriven användning av pluskvamperfekt i återgivning av sådant som hänt tidigare. nästan ingen dialog, monotont berättande utan gestaltning. Ett exempel:

”Där satt redan en gammal man med hår i långa, grå lockar, det var han som kört taxin hon kommit med två dagar tidigare, han hade höjt sin hand och nickat åt henne och hon hade satt sig en bit från honom och rökt cigaretten och känt basgången darra under sig och tänkt att det var skönt att sitta så på tryggt avstånd från alla andra och titta i smyg på dem som dansade, men efter bara en kort stund hade ett gäng killar kommit och satt sig runt henne och hon hade fått säga åt sig själv att det inte var något fel med det, att detta var deras ställe och om hon gått dit så fick hon väl finna sig i att sitta så mitt bland dem.”

På plussidan ska jag lägga människo- och miljöskildringarna från Jamaica i början av 2000-talet, som har både doft och färg.

Jag är amatör som recensent men tycker väl att jag hållit på med detta så pass länge att jag förvärvat god erfarenhet av många olika sorters litteratur, skön sådan och sakprosa. Jag är själv förvånad att jag ser så annorlunda på denna roman än praktiskt taget alla professionella kritiker. Det finns kanske en förklaring, men jag vet inte vilken.

En elit på flykt

2024-11-02 Uwe Wittstock: Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt (2024; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024; 432 s.). Uwe Wittstocks förra bok, Februari 33. Litteraturens vinter väckte stor uppmärksamhet för några år sedan, och jag skrev mycket positivt om den här (https://minlasning.blog/2023/01/28/fran-demokrati-till-diktatur-pa-fyra-veckor/). Den nya boken är en uppföljare i samma stil och anda men ändå rätt olik föregångaren. Nu har det gått sju år, kriget har brutit ut, och Frankrike är på väg att falla. Många av de författare, konstnärer och intellektuella som figurerade i den förra boken lever i exil där, och nu tvingas de på flykt än en gång. På olika vägar hamnar de i Marseille för att hitta en väg ut ur landet, helst till Portugal för att skeppas till Amerika. Vi följer enskilda flyktingars öden och strapatser, en och en i ständig växling, vecka för vecka. Det är samma närbildsteknik som i Februari 33. Till de mest kända namnen i boken hör Heinrich Mann och hans brorson Golo, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger, Franz Werfel och hans hustru Alma Mahler-Werfel, filosofen Walter Benjamin, som tar sitt liv på gränsen till Spanien, konstnärerna Max Ernst och Marc Chagall.

Flyktingarna är den ena sidan. Den andra är en amerikansk frivillig hjälporganisation som sätts upp med presidentparet Roosevelts goda minne, Centre de secours américain. Den leds osannolikt nog av en intellektuell publicist, den drygt 30-årige Varian Fry. Under täckmantel av nödhjälp ägnar man sig åt flyktingsmuggling i stor skala. Verksamheten växer efter hand, och Fry samlar kring sig en salig blandning av idealister, gangsters och andra. En färgstark gestalt är den rika arvtagerskan Mary Jane Gold, som blir verksamhetens viktigaste finansiär. (Om detta verkar bekant för några, så har de sett tv-serien Transatlantic, som berättar samma historia i fiktionaliserad form.)

Att få transitvisum till Spanien och Portugal och affidavit (garanti om uppehälle) i USA är inte det värsta, även om det kan ta tid. Det stora problemet är att Vichy-Frankrike, den tyska lydstaten under marskalk Pétain, inte utfärdar utresevisum. Därför måste flyktingarna smugglas ut med fartyg (vilket sällan fungerar) eller till fots över Pyrenéerna, vilket är strapatsrikt men fungerar bättre. Det är spännande läsning i sig, och man blir starkt berörd av hur många flyktingar drivs mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Vardagslivet för medarbetarna på centret och för dem som, kvar i Marseille, väntar på sin tur skildras levande och inte utan humor. Komisk på ett otäckt sätt är den franska byråkratin och polisen, vars oförutsägbarhet och nyckfullhet kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Trots beskyddandet från högsta ort motarbetas Fry av State Department, och efter ett år är det slut. I ett efterord får vi veta hur det gick för alla de inblandade.

Uwe Wittstock skriver som en romanförfattare men insisterar på att allt är sant, hämtat ur ett enormt källmaterial. Vare därmed hur som helst. Han har ännu en gång skrivit en läsvärd bok om en mycket svår tid och lyft fram flyktinglivets utsatthet (för oss alla att tänka på i dessa tider) och bortglömda hjältar. Det större materialet och den längre tidrymden gör dock läsningen av denna till en i vissa stycken alltför utdragen historia, men det är ingen vägande invändning.