Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl: Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.

Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.

En värdig Augustvinnare

2024-12-04 Tony Samuelsson: Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand 2024; 348 s.). Om vi börjar med titeln. ”Nostratiska” är benämningen på en synnerligen hypotetisk ”överfamilj”, bestående av de indoeuropeiska, uraliska, semitiska och afro-asiatiska språkfamiljerna plus eller minus några till beroende på forskare. De allra flesta språkforskare ställer sig avvisande, inte för att teorin nödvändigtvis är fel utan för att den är helt obevisbar. Den spelar en viss roll i boken, som led i en ingående diskussion om språkets uppkomst och väsen, i och utanför människan. Den diskussionen är ett av romanens huvudteman, vilket dock de flesta recensenter underlåtit att ta upp.

För det här är en roman som flätar ihop teman, tidsplan och metanivåer på ett mycket konstfärdigt sätt, och författaren har satt in dem i en lättläst och underhållande ram, vilket sammantaget gör Kungen av Nostratien till en värdig vinnare av Augustpriset och ger Tony Samuelsson den uppmärksamhet han länge varit värd men som fram till nu förvägrats honom.

Vi tar metanivåerna först. Den hyllade författaren Göran Frid har just lämnat in manus till sin senaste bok, ”Älskade vännen” till ”det stora förlaget” på Sveavägen när han drabbas av en stroke som gör honom nästan helt okontaktbar. Det är en roman om manlig vänskap som refereras utförligt av berättarjaget, den halvt misslyckade författaren John Forsman. Denne har nämligen fått i uppdrag av förläggaren Mattias att fylla ut de uppenbara luckor som man hittat i manuset. Läsaren får åka hiss till ytterligare en metanivå när John refererar Frids föregående roman ”Du är bara ett namn”, som handlar om en åldrande författare som konfronteras med sin egen medelmåttighet (är det kanske Göran Frids självuppgörelse?).

Huvudberättelsen skildrar Johns brottning med det ofärdiga manuset och hans tankar om vad lakunerna beror på. Har Göran Frid gjort luckorna medvetet i ett försök att beskriva ett sjukdomstillstånd; är det en ”patografi”? En inspelning av ett krampanfall kort före stroken där Frid ”talar i tungor” blir en prövosten. Den här tråden är väldigt spännande att följa och gör romanen till en riktig bladvändare, så mer ska inte refereras här.

John är väl ca 40 och har två utgivna och en refuserad roman bakom sig. Han har gett upp sin dröm om att bli den nya generationens proletärförfattare, vilket hans sambo Tilda inte riktigt accepterar. Spökskrivandet åt Göran Frid är bara ett tillfälligt inhopp. John är uppvuxen i Hökarängen med sin mamma, hårfrisörskan Anita. Hon blir god vän med (men inte älskarinna åt) den gamla generationens proletärförfattare Ivar Lo-Johansson, och John kommer under sin barn- och ungdom att umgås mycket med och lära av honom. Om dessa möten med Lo, som John kallar honom, berättar han i återkommande avsnitt genom hela boken. Tony Samuelsson är som jag förstår väl förtrogen med Ivar Los liv och författarskap, så avsnitten kan läsa som fragment av en biografi om den åldrande mästaren. Johns refuserade roman handlar om hans liv med Lo; är det utdrag ur den romanen vi serveras? Metanivå igen.

Redan Lo inpräntar hos John vikten av det rätta språket när man skriver om människor. Men tyngdpunkten i språktemat ligger i Göran Frids spekulationer i urspråket (och var det kommer ifrån), människans medfödda språkförmåga och han själv som förmedlare av detta urspråk. Frids idéer är knappast avsedda att tas på allvar, men det finns absolut seriösa tankar bakom.

För att nämna ett sista tema innehåller boken också fint ironiska scener från den litterära världen och förlagsvärlden. Trots alla teman och nivåer känns romanen aldrig splittrad utan hänger sömlöst samman. Det är en stor prestation av en författare som har något (eller mycket) att säga och som vet hur man gör det för att locka en stor läsekrets.