2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.
Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)
Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.
System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.
Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.
Min läsning 