2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).
Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.
Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.
Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.
Min läsning 