Månad: februari 2025

Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.

Imponerande men inte berörande

2025-02-03 Gerald Murnane: Inlandet (1988, reviderad utgåva 2013; svensk övers. Lars Ahlström i samarbete med Harald Fawkner, Weyler 2024; 242 s.). Det här måste vara en av de märkligaste böcker jag har läst. Jag är tacksam för Viktoria Jäderlings förord, som man gör klokt i att läsa både före och efter läsningen av romantexten. Roman, förresten. Det är ett work of fiction, en litterär text, men det är ingen roman i traditionell bemärkelse. Det vi läser är inte en färdig text, ett resultat av ett avslutat arbete. Snarare bevittnar vi själva arbetet med texten. Hur författaren sitter vid sitt skrivbord och funderar på vad han ska sätta på pränt alltmedan tankarna flyr i tid och rum mellan grässlätterna utanför Melbourne, den ungerska pustan och prärien i South Dakota. Författaren verkar närmst beroende av de vida stäpperna, men han är aldrig ute på dem, utan det viktiga är utsikten över de stora ytorna bort mot den obrutna horisonten. För att åtminstone i fantasin nå markerna på andra sidan jordklotet ikläder han sig flera roller.

I bokne första del sitter berättarjaget i en herrgård på Pustan och skissar på ett brev till sin tvåspråkiga redaktör, som liksom sin man är verksam vid Calvin O. Dahlberg-institutet för präriestudier i den lilla staden Ideal i South Dakota. (Staden, men inte institutet, finns faktiskt; alla de många geografiska namnen i boken verkar autentiska.) Han förlorar sig småningom i vaga erotiska fantasier kring denna Anne Kristaly Gunnarsen och börjar se hennes make som en rival. Den läsare som tilltalas frekvent visar sig vara inte vilken läsare av boken som helst utan just maken/rivalen. Långsamt lämnar berättare fantasierna, och vi återfinner honom utan synbar förklädnad i hans arbetsrum i Melbournetrakten.

Bokens andra del är en självbiografisk barndomsskildring, i stort sett begränsad till berättarjagets tolvårsålder. Det är en orolig tid, för familjen flyttar flera gånger, dock aldrig långt från Melbourne. Det är också en brytningstid, då berättaren är i den begynnande puberteten och börjar intressera sig för flickor. Även om han lär känna några fungerar de, liksom kvinnorna för den vuxne författaren, mest som projektionsytor för hans fantasier.

Som sagt, inte mycket till handling. Boken lever av sina stämningar, sitt språk, författarens tankar om liv och död, verklighet och litteratur, med gott om citat med källangivelser. Gerald Murnane nämns då och då i nobelprissammanhang, men någon bredare publik lär han få svårt att nå. Det är otvivelaktigt ett framstående litterärt verk jag har läst, men jag kan inte påstå att det berört mig på djupet.