2025-02-03 Gerald Murnane: Inlandet (1988, reviderad utgåva 2013; svensk övers. Lars Ahlström i samarbete med Harald Fawkner, Weyler 2024; 242 s.). Det här måste vara en av de märkligaste böcker jag har läst. Jag är tacksam för Viktoria Jäderlings förord, som man gör klokt i att läsa både före och efter läsningen av romantexten. Roman, förresten. Det är ett work of fiction, en litterär text, men det är ingen roman i traditionell bemärkelse. Det vi läser är inte en färdig text, ett resultat av ett avslutat arbete. Snarare bevittnar vi själva arbetet med texten. Hur författaren sitter vid sitt skrivbord och funderar på vad han ska sätta på pränt alltmedan tankarna flyr i tid och rum mellan grässlätterna utanför Melbourne, den ungerska pustan och prärien i South Dakota. Författaren verkar närmst beroende av de vida stäpperna, men han är aldrig ute på dem, utan det viktiga är utsikten över de stora ytorna bort mot den obrutna horisonten. För att åtminstone i fantasin nå markerna på andra sidan jordklotet ikläder han sig flera roller.
I bokne första del sitter berättarjaget i en herrgård på Pustan och skissar på ett brev till sin tvåspråkiga redaktör, som liksom sin man är verksam vid Calvin O. Dahlberg-institutet för präriestudier i den lilla staden Ideal i South Dakota. (Staden, men inte institutet, finns faktiskt; alla de många geografiska namnen i boken verkar autentiska.) Han förlorar sig småningom i vaga erotiska fantasier kring denna Anne Kristaly Gunnarsen och börjar se hennes make som en rival. Den läsare som tilltalas frekvent visar sig vara inte vilken läsare av boken som helst utan just maken/rivalen. Långsamt lämnar berättare fantasierna, och vi återfinner honom utan synbar förklädnad i hans arbetsrum i Melbournetrakten.
Bokens andra del är en självbiografisk barndomsskildring, i stort sett begränsad till berättarjagets tolvårsålder. Det är en orolig tid, för familjen flyttar flera gånger, dock aldrig långt från Melbourne. Det är också en brytningstid, då berättaren är i den begynnande puberteten och börjar intressera sig för flickor. Även om han lär känna några fungerar de, liksom kvinnorna för den vuxne författaren, mest som projektionsytor för hans fantasier.
Som sagt, inte mycket till handling. Boken lever av sina stämningar, sitt språk, författarens tankar om liv och död, verklighet och litteratur, med gott om citat med källangivelser. Gerald Murnane nämns då och då i nobelprissammanhang, men någon bredare publik lär han få svårt att nå. Det är otvivelaktigt ett framstående litterärt verk jag har läst, men jag kan inte påstå att det berört mig på djupet.
Min läsning 