Månad: mars 2025

Stad i ljus

2024-03-13 Henrik Meinander: Helsingfors. Historien om en stad(Schildts & Söderströms och Lind & Co 2025; 303 s.) Helsingfors historia har tidigare dokumenterats i magistrala mångvolymsverk, men en modern mer översiktlig framställning riktad till en större läsekrets har saknats. Den bristen har nu Helsingforsprofessorn Henrik Meinander och de utgivande förlagen rått bot på med denna behändiga volym. Meinander säger sig ha skrivit den på eget initiativ, vilket märks på berättarglädjen och det avspända skrivsättet med många vardagliga tonfall, där finlandismerna sticker ut i en annan omfattning än annars hos denne författare.

Det har onekligen hänt en del på de 475 år som gått sedan Gustav Vasa befallde att en stad skulle grundas på andra sidan Finska viken för att konkurrera om handeln med Hansastaden Reval (Tallinn). Dess ursprungliga läge var en bit öster om det nuvarande, men trots flytten förblev Helsingfors en obetydlig ort under tvåhundra år. Två faktorer blev avgörande för utvecklingen: bygget av sjöfästningen Sveaborg i mitten av 1700-talet och, efter 1809, kejsarrikets behov av en bättre belägen huvudstad i sitt nyvunna storfurstendöme. Dels geografiskt – det var långt till Åbo – dels mentalt, då Åbo i ryska ögon var misstänkt svensksinnat. Flyttningen av universitetet efter Åbo brand 1827 var ett led i samma politik. Till uppsvinget bidrog också omdaningen av Helsingfors till en representativ residensstad för höga ryska ämbetsmän och inhemska styrande organ, med Senatstorget som enastående centralpunkt. Projektledaren Ehrenström och chefsarkitekten Engel är namn som inte kan förrbigås.

Det har med åren tillkommit många nya märkesbyggnader, och Meinander redogör utan att grotta ner dig i detaljer för stadens arkitektoniska och demografiska utveckling. Som den historiker han är stannar han gärna upp vid märkligare händelser som påverkat staden: alla krig förstås, från Krimkriget över inbördeskriget 1918 till krigen 1939–44; olympiska spelen 1952, där världen fick upp ögonen för det lilla landet i norr; ESSK-konferensen 1975, en kulmen i president Kekkonens karriär och en utgångspunkt för ett så småningom friare förhållande till Sovjetunionen/Ryssland. Ett återkommande ämne är språkförhållandena. Den länge starkt svenskspråkiga staden har av olika orsaker förfinskats alltmer, och nu håller svenskan ställningarna främst i några förorter och grannkommuner.

Meinander blandar och ger på ett mycket läsartillvänt sätt, och jag rekommenderar boken till alla historieintresserade och Finlandsvänner (ofta samma personer). Det enda tråkiga är att huvudförläggaren Schildts & Söderströms inte lagt ner den omsorg om verkat som det förtjänat. Fantasilös illustrering med svartvita bilder av låg kvalitet i tryck, och korrekturfelen är legio. Men det minskar ju inte läsvärdet.

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”