2025-04-16 George Eliot: Middlemarch. En studie i lantligt småstadsliv (1871; svensk övers. Hans-Jacob Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2024; 980 s.). Den som till äventyrs har saknat mina bokanmälningar får här förklaringen: Jag har ägnat den senaste månaden åt George Eliots nästan tusensidiga klassiker. De första 200 sidorna läste jag på engelska, men även om jag inte hade några bekymmer med förståelsen gick läsningen alltför långsamt, så jag övergick till den nya, lovordade översättningen och kan bara instämma i lovorden.

Som undertiteln anger är Middlemarch en roman om ett helt samhälle, en rundmålning av människor i deras miljö och tid. Den utspelar sig åren omkring 1830, en omvälvande tid i England när valsystemet och valkretsindelningen är på väg att moderniseras. Men (den fiktiva staden) Middlemarch ligger inte i framkant. Klassgränserna är skarpa och alla vet sin plats. Persongalleriet tillhör i huvudsak mellanskikten: lågadliga och ofrälse godsägare, präster, läkare, fabrikörer, handlare, somliga förmögna, andra som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Många familjer är besvågrade på olika sätt, vilket har stor betydelse för relationerna. Unga människors val av make eller maka engagerar hela samhället. Seder, bruk och tänkesätt beskrivs med godmodig ironi och humor, de handlande personernas göranden, låtanden och tyckanden däremot med stort allvar. George Eliot (eg. Mary-Anne Evans) är en i varje detalj allvetande berättare, som kan exakt beskriva alla sina gestalters tankar och känslor och diskuterar dem, ibland väl mångordigt, med oss läsare.

Som sagt är detta en kollektivroman om ett helt samhälle, som har vissa likheter med några svenska dito: Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar  för pengarnas betydelse; Eyvind Johnsons Stad i mörker för idealism som kommer till korta; Sven Delblancs Hedebysvit för den ömsinta satiren. Men i romanen finns också några fördjupade personteckningar som bryter mönstret. Viktigast är den unga, vackra och allvarliga Dorothea Brooke, som ingår ett olyckligt äktenskap med den betydligt äldre pompöse prästen och religionsforskaren Casaubon. Romanens röda tråd är den förbjudna och outlevda passionen mellan Dorothea och makens unge släkting Will Ladislaw, en man av dunkel härkomst och osäkra framtidsutsikter. Den på modern medicin inriktade unge läkaren Lydgate öppnar optimistiskt praktik i staden, men även han hamnar i ett olyckligt äktenskap med den vackra men ytliga och lyxälskande Rosamond, dotter till stadens borgmästare. En viktig biperson är stadens starke man, bankiren Bulstrode, som har en mörk hemlighet i sitt förflutna. Många andra personer rör sig runt dessa och bestås tydliga karaktärsteckningar, vilket gör läsningen nästan oavbrutet fängslande, längden till trots.

Det är inte underligt att Middlemarch har kommit att anses som inte bara George Eliots bästa roman utan rentav som den främsta engelska över huvud taget. Men för mig var den mindre kända Daniel Deronda, som jag skrivit om här tidigare, en ännu större läsupplevelse.