Får en humanist se ut hur som helst?

2025-05-21 Sarah Bakewell: Humanisterna. Sjuhundra år av humanistiskt fritänkande, nyfikenhet och hopp (2023; svensk övers. Jesper Högström, Albert Bonniers Förlag 2025; 443 s. inkl. ca 100 s. appendix, noter och register). Humanist är en som ägnar sig åt eller förespråkar humanism. Men vad är humanism? Den brittiska idéhistoriska författaren Sarah Bakewell anslår tonen i sin bok med att referera ett fiktivt möte i en gymnasieförening där många förslag läggs fram och mötet slutar i kaos. Men de grundläggande definitionerna återfinns där. Bakewells egen är en syntes: de italienska och västeuropeiska renässanshumanisterna sammanförs med essäisten Montaigne, upplysningens centrala gestalter, tyska bildningshumanister, naturvetenskapens pionjärer, politiska liberaler, positivistiska vetenskapare, religiösa fritänkare. Gemensamt har de att de tror på det mänskliga förnuftet och den fria tanken och att de är optimister. De utgår mer eller mindre explicit från Protagoras (människan är alltings mått”), Terentius (”jag är människa, intet mänskligt anser jag vara mig främmande”) och från Demokritos och hans romerska uttolkare Lucretius materialism. I Bakewells ögon representeras denna humanism bäst av den rörelse som i Sverige heter kort och gott Humanisterna, tidigare Human-etiska förbundet. Det internationella förbundet Humanists International har antagit en ”Declaration of Modern Humansim”, som återges i ett appendix.

Jag har försökt bestämma Bakewells position för att göra klart att detta inte är ett vanligt populärvetenskapligt verk utan en personlig essä, där författaren, spirituellt och läsartillvänt, skriver om dem som hon dragits till. Det är en lång kavalkad genom åttahundra år av kända och okända namn. Hon börjar med Petrarca och Boccaccio och många för oss mer okända namn, som den första moderna filologen Lorenzo Valla. Erasmus behandlas utförligt, liksom Montaigne, som Bakewell skrivit en hel bok om. Bland många andra som skildras med sympati kan nämnas David Hume, universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, Charles Darwin och hans vapendragare Thomas Huxley, paret John Stuart Mill och Harriet Taylor, författaren George Eliot, esperantouppfinnaren Ludwik Zamenhof, Bertrand Russell … Det finns en slagsida åt det anglosaxiska, men den är knappast störande. Bakewell gör sitt bästa för att lyfta fram kvinnor: Christine de Pisan, Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor, men de hamnar ändå i skymundan. Jesper Högströms översättning är smidig men här och där väl personlig (jag undrar mycket över vilket engelskt ord som Högström återgivit med det icke-existerande ”dädanvart”). Någon seriös historik över humanismen och humanisterna är denna bok alltså inte, men den är avgjort både roande, läsvärd och lärorik.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.