2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).
Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.
Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).
Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.
Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.
Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.
Min läsning 