2025-07-27 Tony Samuelsson: Arbetarklassens bästa partytrick. Liv, läsning, litteratur (Wahlström & Widstrand 2006; 378 s.).
Tony Samuelsson är inte bara en skicklig, om än länge något förbisedd, romanförfattare. Han är också, utan att vara litteraturvetare, en framstående kännare av den svenska arbetarlitteraturen, på bredden och på djupet. Den här essäsamlingen utkom för nästan tjugo år sedan, och kanske skulle Samuelsson ha reviderat den något om han skrivit den i dag, men den har fortfarande mycket att ge – inte minst en sådan som mig, som är mycket obeläst i denna litteratur. (Jo, Johnson, Martinson och Moberg, men knappast eller inte alls Dagerman, Fridegård, Lo-Johansson, Kurt Salomonsson …) Någon sakkunnig recension är detta alltså icke.
Samuelssons definition av arbetarförfattare och arbetarlitteratur är den vidast tänkbara, så att även oväntade namn som Maj-Gull Axelsson, Kerstin Thorvall, Lena Andersson och Liza Marklund ryms med. Och Per Olof Sundman, som ägnas ett inträngande kapitel, men han faller väl ändå utanför definitionen.
Boken innehåller många essäer av olika längd, som behandlar ett stort antal författarskap och olika teman. Genomgående ämnen är klassgränser och t.ex. vad som händer en arbetarförfattare som ”lyckas” och gör en klassresa in i borgerligheten, samt litteraturens kraft att påverka människor och samhällen. I ett par av de omfångsrikaste och mest djuplodande essäerna, om Stig Dagerman och Per Olof Sundman behandlar Samuelsson några av deras romanfigurers dragning till fascismen (i Bränt barn resp. Två dagar, två nätter). På det temat tar han också upp P.C. Jersilds Grisjakten. Ett annat centralt tema, som behandlas särskilt grundligt i den långa essän om Kurt Salomonsson, är arbetarförfattares kritik av arbetarrörelsen, särskilt den fackliga grenen, där förtroendevalda och ombudsmän ses som klassförrädare. Kvinnliga erfarenheter lyfts fram i texter om Moa Martinson (förstås) men också Elsie Johansson och, som sagt mer oväntat, Liza Marklund. En av de finaste essäerna, lite mer fristående från huvudtemana, är den om Jan Fridegård, där dennes starka dragning till spiritismen behandlas utförligt. Sitt djupaste, om än långt ifrån okritiska, förhållande har Samuelsson dock till Ivar Lo-Johansson, som ägnas den inledande essän och som sedan åberopas gång på gång i de olika texterna.
Essäerna är personliga på så vis att Samuelsson ger av sig själv och sitt eget författarskap. Intressant var att läsa om hur han brottats med en kontrafaktisk roman om ett naziockuperat Sverige men inte lyckats. Dock kom bara några år senare just en sådan roman, Jag var en arier, följd fem år senare av Kafkapaviljongen.
Det kunde finnas många andra namn att stanna upp vid, varav åtskilliga helt nya för mig, som Rolf Almström, Mats Berggren, Eva-Lena Neiman och Kjell Sundberg, för att nämna några. Men jag hoppas ovanstående nedslag ska räcka för att övertyga mina läsare om vilken rik och verkligt intressant samling essäer detta är och vilken extra fjäder i Tony Samuelssons hatt den utgör.
Min läsning 