2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).
(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)
Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.
En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.
Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.
Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.
Min läsning 