När skräcken får fäste i sinne och samhälle

2025-10-26 László Krasznahorkai: Herscht 07769 (2021; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2023; 375 s.). Detta är den senaste nobelpristagarens senaste roman och den första jag har läst av honom. Det har inte varit någon lätt läsning, särskilt inte i början, men efter hand inte bara vänjer man sig vid den ständigt pågående texten utan lär sig uppskatta den för hur den representerar både den vardagliga enahanda tillvaron och de plötsligt inträffande dramatiska händelserna. Frekventa hopp i tid och rum kommer helt oförmedlat, men även det vänjer man sig vid. Jag kan ingen ungerska, men Krasznahorkais ständiga översättare Daniel Gustafsson har uppenbarligen gjort ett styvt jobb för att få till den vardagliga, samtalstonen i den svenska språkdräkten.

Romanen utspelar sig i Thüringen i det gamla östra Tyskland under Angela Merkels tid som förbundskansler. Här figurerar hon som adressat för de brev med varningar om jordens undergång som skickas av en ung man i den fiktiva småstaden Kana, nära verkliga städer som Jena, Erfurt och Eisenach. Florian Herscht är tidigare barnhemsbarn, som är en jätte och stark som en björn men mentalt verkar finnas någonstans på autismspektrumet. Han tas om hand av Bossen, som anställer honom i sin klottersaneringsfirma och även lär honom att älska Johann Sebastian Bachs musik, vilket spelar en viktig roll i romanen. Florian tyr sig till den våldsamma Bossen, som en slagen hund till sin husbonde. Vad han i det längsta inte inser är att den krets Bossen är ledare för är ett nazistgäng med stort våldskapital. När han till sist får det klart för sig genomgår han en fruktansvärd förvandling.

Kring Florian rör sig ett brett persongalleri av goda småborgare, som alla tycker om den snälla bjässen. Här är Florians mentor herr Köhler, vars missförstådda undervisning ligger till grund för Florians brev till kanslern, bibliotekarien fru Ringer och hennes principfasta make, postmästarparet, kafé- och värdshusvärdar, skvallertanter med flera. Hur det går för Florian känns nästan som en bisak jämfört med skildringen av dessa människors tankar och handlande när skräcken får fäste i deras samhälle. Det börjar med gammal hederlig vargskräck sedan paret Ringer överfallits av två vargar under en utflykt, och stegras när en mordvåg drabbar staden. Krasznahorkai lyckas individualisera reaktionerna lika väl som han gestaltat de enskilda människorna. Skräcken sätter också sin prägel på hela den lilla staden, vars sociala liv lamslås. Det är trovärdigt och känns lätt att relatera till mycket som händer i dag. Det är fängslande, och det råder ingen tvekan om att detta är ett verk av en mycket framstående författare.

Svart djup bakom glättad fasad

2025-10-13 Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (Ellerströms 2025; 160 s.). En verskonst besläktad med engelsk nonsenspoesi, spirituell tankeflykt och virtuos språk- och versbehandling kännetecknar Isabella Nilssons författarskap. Men den glättade fasaden döljer sjukdom och svarta djup. De dragen visade hon upp i Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning (2018, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris). Årets bok, i dagarna nominerad till Augustpriset, kan ses som en uppföljare, där berättarjaget reflekterar över förhållandet mellan kärlek och litteratur, samtidigt som hon berättar om en olycklig kärleksaffär med en gift kulturman.

Men det är sannerligen ingen rak berättelse med början och slut. Texten är uppdelad i 100 bitar, varav somliga är mycket korta, aforistiska, andra är rimmade dikter, åter andra lite längre prosastycken, en del mer essäistiska, med Marguerite Duras som en återkommande samtalspartner, medan andra återger episoder ur kärlekshistorien med den mest pregnanta formuleringskonst: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser.” Humor genomsyrar texten, men den är ofta drastisk och rentav rå. Med till synes enkla språkliga medel framkallas en absurd verklighet: ”Snön faller / på sin egen orimlighet. // Jag faller på din.” En tandborstning blir en pastisch på Karlfeldts ”Vinterorgel:

SOMMARGURGEL

Tankarna skingras, de klarnar så vitt
jag nu kan förstå?
Det växer en värld ur badrummets mitt,
en tandkrämsblå.

I handfatet skummar en utspottad dikt
med fluorsmak och dubbla betydelseskikt;
nu reser en tandfé sitt bibliotek
ur gurglarens lek.

Ingen rak berättelse, nej, men det finns en progression i historien som det vore synd att avslöja för mycket av. Nog sagt att läsaren grips av ömhet för den sköra ”nonsensprinsessan”. Jag lägger ifrån mig boken med ett leende i mungipan och en tår i ögonvrån och med en livlig önskan att Isabella Nilsson ska fortsätta lyckliggöra mig och alla andra läsare. Augustpriset vore boken väl värd.

Han sjunger vackert om kärlek

2025-10-08 Magnus Västerbro: Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år (Albert Bonniers Förlag 2025; 540 s,). Magnus Västerbro vill inte kalla sig historiker; han har inte den akademiska bakgrunden. Han är historieberättare, och som sådan mycket väl inläst i sina källor, som är ”riktiga” historikers verk. Han citerar och refererar dem flitigt och är noga med namns nämnande. Det är ett tillvägagångssätt som har tjänat honom väl och med vilket han har skapat framgångsrika verk som den Augustprisvinnande Svälten (2018) och Tyrannens tid (2021). Nu har han tagit sig an ett ämne som spänner mycket längre i både tid och rum. Kärleken må vara universell och evig, men Västerbro har begränsat framställningen till Medelhavsområdet i antiken, medeltidens Västeuropa och nya tidens Nordvästeuropa, främst Sverige och Storbritannien. Det blir ändå en tjock bok, med tillräckligt många belägg för författarens huvudtes: att äktenskap och annan parbildning alltid i grunden har byggt på kärlek eller liknande känslomässig böjelse. Resonemangspartier och tvångsäktenskap har förvisso funnits, men de har aldrig varit den dominerande sorten. Kvinnor har i alla tider kunnat säga nej till oönskade friare.

Västerbro bygger sin resonerande framställning och drar sina slutsatser på tre sorters texter: samtida dokument som brev och dagböcker, samtida skönlitteratur samt nutida historikers verk. Resonemangen kan ibland bli lite långrandiga, men avbryts välgörande ofta av nedslag i det samtida materialet. Den romerske skalden Ovidius verk, särskilt Konsten att älska, ägnas stor uppmärksamhet, och Västerbro återkommer till det gång efter gång. Han utvinner det mesta ur historien från 1100-talet om Héloise och Abélard och drar fram många historier om i övrigt okända människor från olika tider och deras ofta lyckosamma men stundom fåfänga försök att trots motstånd från familj få varandra.. Att den samkönade kärleken är lika gammal som den särkönade visar han tydligt med många belägg. En annan sak är att acceptansen för homosexualitet sällan har varit stor.

Självfallet ägnar Västerbro också full uppmärksamhet åt synen på kärlek och äktenskap genom tiderna: inflytande från religion, filosofer, reformationer, revolutioner osv. Boken berättar inte bara äktenskapets historia utan också skilsmässans. Att det t.ex. under ortodoxins 1600-tal i Sverige fanns en många gånger tämligen ”liberal” syn på möjligheten att upplösa dysfunktionella äktenskap var en nyhet för mig.

Västerbro slutar den egentliga framställningen kring år 1970. Men i en epilog för han berättelsen fram till idag i ett mer fritt essäistiskt skrivsätt, där han även tillåter sig att bli personlig. Det känns bra att på detta sätt möta människan bakom texten och förhöjer värdet av denna mycket läsvärda bok.

Hjalmar Bergmans märkligaste

2025-09-15 Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918; e-bok Albert Bonniers Förlag 2014; 274 s.).

(Den här texten är skriven för ett anförande på Litteraturens dag i Örebro den 7 november, därav den ovanliga längden.)

En döds memoarer (1918) är Hjalmar Bergmans märkligaste roman, på en gång lättillgänglig och svårtolkad. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika och ett fatalistiskt ödesdrama – determinism var en viktig ingrediens i Bergmans världsåskådning – men den är också en symbolbemängd labyrint, full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. Erik Hjalmar Linder ägnar i sin Bergmanbiografi Sju världars herre (1962) ett helt kapitel på 40 sidor åt romanen. Mycket av det jag skriver är omsmälta Lesefrüchte därifrån.

Trots att framställningen är kronologisk och har en genomgående jagberättare är den narrativa strukturen uppbruten och både innehållsligt och stilistiskt oenhetlig på ett sätt som pekar in i framtiden. Nu var väl inte Bergman bekant med sina stora samtida, men jag tycker mig spåra likheter med både Kafkas mardrömsvisioner, Joyces berättarglädje och Prousts grubbel över minnet och det förflutna.

Romanen är uppställd i två huvuddelar och ett ”mellanspel”: ”Arvet och lagen” och ”Arvet och löftet”, vars titlar tydligt anspelar på Bibelns Gamla och Nya Testamente, samt mellanspelet ”Léonie”. Men jag ser snarare fyra eller fem distinkta episoder: förhistorien; Johan Arnbergs äventyr i Amerika; Jan Arnbergs uppväxt, hans kärleksaffär med Léonie; Jan Arnbergs tid i Hamburg. Många rekapitulationer och återkommande namn gör att episoderna flätas ihop, men det är bra att ha dem klara för sig när man ska sammanfatta romanens handling.

Förhistorien. Liksom hela romanen berättas den av ett jag, som tills vidare är anonymt. Vi vet bara att han är ättling till de personer han berättar om. År 1792 har greven och generalen Arnfelt deltagit i sammansvärjningen mot Gustav III och är nu på flykt via sitt gods Frönsan i Värmland, där hans utomäktenskaplige son, Fält, är förvaltare. Vid sin vidare flykt mördas han av sin betjänt Battiste Léon, väl på anstiftan av Fält, även om detta aldrig sägs ut. Fält kommer hur som helst över en stor del av grevens förmögenhet. Senare möter vi honom, nu med namnet Arnberg, som engelsk vice konsul i Ystad. Kaptenen på ett brittiskt örlogsfartyg, sir Mogens Feurfield, anförtror konsuln ett betydande belopp ur den brittiska krigskassan. När han ros tillbaka till sitt fartyg kantrar ekan och kaptenen drunknar. Är även detta ett mord anstiftat av konsul Arnberg? Dessa två påstådda nidingsdåd blir bestämmande för Arnbergarnas liv i flera generationer.

Konsulns son Johan Ludvig Arnberg är en framgångsrik vetenskapsman och en god människa. Han inköper egendomen -dals bruk, nära Arnfeltarnas Frönsan, vilka han stöttar ekonomiskt när de riskerar komma på obestånd. Han har dock en fix idé: att han ska bli mördad av sin hustru. Hon heter (jag ber om ursäkt för alla dessa namn, men de spelar stor roll i romanen) Claire Aurore Clémence Lebossu, lektorsdotter från Skara, vad det sägs, och av fransk eller vallonsk börd. (Men frågan är om inte svärfadern är identisk med greve Arnfelts mördare Battiste Léon.) Johan Ludvig dör faktiskt förgiftad, dock inte av hustrun som avlidit före maken; vi återkommer till det.

Johan Ludvig hade tre söner, Ludvig, som går i faderns fotspår, Julius, som med tiden blir biskop i W. (dvs. Wadköping, fast vi får vänta till nästa roman, Markurells i Wadköping, innan namnet skrivs ut) samt Leonard, släktens svarta får. Ludvig är också framgångsrik till en början men manipuleras bort från sin egendom av den nuvarande herren på Frönsan, bankdirektören A.O. Arnfelt. Ludvigs son Johan har bara ett mål i livet: att köpa tillbaka -dal. Men historien upprepar sig.

Johan Arnberg i USA. Även Johan har till en början framgångar som uppfinnare och etablerar sig i USA. Men hans preparat förvanskas av den skrupelfrie kompanjonen Grundberg till en ren kvacksalveriprodukt, ”Arnbergs tuberkulin”, mot tbc. Före avresan har Johan trots svärfaderns motstånd gift sig med biskop Julius dotter Sabina och fått sonen Jan, romanens berättare som nu träder fram ur anonymiteten. Johan umgås med flera mer eller mindre ljusskygga personer, bland andra den numer avsigkomne onkel Leonard, som berättar, sant eller inte, att det var han som förgiftade Johan Ludvig för att för sin del fullfölja det Arnbergska onda arvet. Andra, som återkommer längre fram, är pensionatsvärdinnan Mrs Feurfield, ett slags agent, Mr Hansen, och verkmästaren Fält, son till Leonard Arnberg. Johan förmår intet mot sin kompanjon Grundbergs ränker och återvänder hem till sin son; hustrun har avlidit under hans frånvaro.

Jan Arnbergs uppväxt. Under faderns bortavaro har Jan levt med sin mor i prästgården och utvecklat ett nära förhållande till henne och ett mer distanserat med ändå förtroendefullt förhållande till morfar biskopen. (Skildringen är tydligt inspirerad av Hjalmar Bergmans egen morfar Julius Elgérus och hans hem Elgérigården.) Far och som flyttar in i en byggnad som gränsar till biskopsgården. Dit ansluter Johans tidigare hushållerska Hedda, som också är mor till hans dotter Anna. Hedda har en enastående förmåga att hålla i slantarna, men hemmet blir därmed ganska torftigt. Avsnittet omfattar Jans hela uppväxt, som är både idyllisk och hotfull för den fantasibegåvade gossen (inte olik sin författare). Han får kamrater, men det visar sig inte vara vänner han kan lita på. Särskilt komplicerad är relationen till Mikael Arnfelt, sonson till bankdirektören. Johan försöker etablera sig som fabrikör på en gård nära både -dal och Frönsan, men med känt resultat: allt hamnar hos Arnfelt och hans kumpaner. Livet rinner sakta ur Johan: han blir en levande död, och till sist dör han verkligen.

Léonie. Hon är Jans kusin, dotter till en morbror, och Jan har känt henne hela livet. Nu är de nästan vuxna och förälskade. Med bl.a. Mikaels hjälp kan de ha en kärleksnatt i hemlighet, men Mikael är även den som avslöjar dem. Det blir stor skandal. Jan överger Léonie och går till sjöss.

Hamburg. Här lämnar romanen det realistiska berättandet, och skildringen blir gåtfull och symbolbemängd, surrealistisk med en anakronistisk term. Efter några år till sjöss lever Jan i Hamburg en bohemisk tillvaro. Han är oförmögen att räta upp sitt liv efter sveket mot Léonie och är nu den redan döde som skriver sina memoarer. Han blir bekant med flera personer som vi stött på tidigare, verkmästaren Fält och den skugglike agenten Hansen bland andra. Hansen skaffar Jan anställning på ett tvetydigt etablissemang, Hôtel de Montsousonge, som drivs av den vackra Maurette och hennes mor Mrs Feurfield. Till Hamburg kommer också Mikael Arnfelt, som nu är gift med Léonie, men bedrar henne med en kvinna som även varit Jans älskarinna. Inför en maskerad på Hôtel Montsousonge, som övertagits av en fransman vid namn Lebossu, får Jan möjlighet att hämnas. Mikael dör också, på samma sätt som sin anfader med halsen avskuren under rakning, men det är inte Jan som håller i kniven. Och här slutar romanen, med visdomsord utsagda av Montsosusonges portvakt fader Johannes, som tycks vara en inkarnation av Jans far Johan, som kan sägas sammanfatta romanens deterministiska budskap: ”[D]å du känner dig dömd under din vilja, ska du veta, att den är i hans hand som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens som leder dig.”

Det jag har skrivit här gör inte denna rika roman rättvisa men kan förhoppningsvis tjäna som introduktion fö intresserade läsare. Då har den här texten nått sitt syfte.