Månad: december 2025

Skön litteratur som läses för sin egen skull

2025-12-18 Erik Bergqvist: Ljustäljaren. Roman om en flamländsk mästare (Nirstedt/litteratur 2025; 285 s.). Poeter borde skriva fler romaner. Så tänker jag efter läsningen av denna kärleksfulla lyriska fantasi över en längst svunnen tid och en människa som vistats i den, känd genom sitt verk men föga så genom sitt liv. Han är i eftervärlden känd som Josquin Desprez eller Des Prez men gick i samtiden under en mängd varianter på detta. På hans förstaspråk nederländska (flamländska) kan han ha hetat Josse, smekform Josken, som förfranskades till Josquin. Hans sångröst upptäcktes tidigt och han sändes hemifrån som gosse för att skolas på olika håll i Flandern och angränsande trakter. Hans begåvning och växande rykte som tonsättare förde honom runt till furstehov i Frankrike och Italien innan han i femtioårsåldern återvände till sina hemtrakter. Han var född i början av 1450-talet och dog 1521.

I korta kapitel, närmast tablåer, berättar Erik Bergqvist, poet med åtta diktsamlingar bakom sig och kritiker, både poetiskt, sakligt och humoristiskt om sin huvudperson och om den oroliga tid han lever i. Josquin för ett kringflackande liv i en orolig värld, men det är ingen pikaresk, just ingen yttre dramatik. Desto mer konversation och reflexion, tankar om liv, musik och religion, möten med människor av olika slag, från furstar till hantverkare och tjänare. Josquin beskrivs som en älskvärd person, som vårdar relationerna till sina lärare och stora föregångare Guillaume Dufay och Johannes Ockeghem och är generös och stöttande mot yngre kolleger. Han är förtjust i god mat och dryck, åtrår kvinnor men tycks inte ha någon riktig tur i kärlek. Han är dock epikureiskt måttfull, ingen lebeman.

Jag läser denna bok som rent skön litteratur och njuter av språket, bildningen, de litterära och ibland anakronistiska allusionerna. (Som: ”Här är förstås alla alltid, skämtar Alain. Ja ja. Här har man alltid med sig, funderar Philippe Becqer”, med en blinkning till ”Fem myror är fler ön fyra elefanter”.) Visst kan man läsa den som en roman om den skapande konstnärens villkor i det medeltida Europa, men det är en bisak. Liksom bra lyrik ska den här texten läsa för sin egen skull. Det är den värd.

Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.