Vår sekulära religion?

206-01-28 Katarina Barrling: Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (Bokförlaget Stolpe 2024; 288 s.). ”Extremt lagom” (eller ”lagom extremt”?) låter som ett oxymoron. Och det är för att förklara denna självmotsägelse mellan vad svenskar tror om sig själva och vad Sverige och svenskarna faktiskt är som statsvetaren och den kända debattören Katarina Barrling har skrivit denna bok.

Utgångspunkten är den plats längst upp i högra hörnet på World Values Surveys världskarta som Sverige intar: både mer sekulärt och mer individualistiskt än något annat land. Förklaringen finner Barrling i att svenskarna fortfarande är helt impregnerade i den protestantiska statskristendom som rådde i Sverige i många hundra år, men där själva gudstron har ersatts av en annan sorts tänkande som är lika religiöst till sin karaktär. Det är en tes hon driver, effektivt men inte invändningsfritt. Det är inte den akademiska statsvetaren Barrling som skriver utan den engagerade debattören. Vi ska fortfarande bli saliga genom tron, det vill säga vår åsiktsgemenskap; kättare och avvikare ska frysas ut; orena får inte beröras (Sverigedemokraterna när de var nya i riksdagen); vår nationaltillgång tillit är en sammansmältning av Paulus ord ”tro, hopp och kärlek”; folkhemmet är vår kyrka, Per Albin dess profet, Tage Erlander dess trygga kyrkoherde och Olof Palme dess främsta predikant. Jag kan ta fel, men i det sistnämnda läser jag in en viss polemik mot socialdemokratiska hegemonianspråk.

Det kan nog ligga en hel del i att den gamla svenskprotestantismen har spelat en viktig roll även i det sekulariserade Sverige, och Barrling driver sin tes med övertygelse och gott humör. Men många gånger hårdrar hon sina konkreta paralleller. Liksom flera recensenter har jag svårt att till exempel se Anders Tegnells presskonferenser under pandemin som en form av gudstjänst. Men även om hennes teser inte håller hela vägen är det en bok som är rolig att läsa, och som stimulerar, om än i inte obetydlig utsträckning till invändningar.

Pennskaften i verkligheten

2026-01-18 Fatima Bremmer: Ligan. Klarakvarterens blodsystrar eller ”En märklig explosion av kvinnlig intelligens” (Forum 2025; 395 s.). Det är verkligen ”en märklig explosion” inte bara av kvinnlig intelligens utan också av ambition och arbetskapacitet de här åren runt 1910, när kvinnliga journalister började bli i allt högre grad synliga i spalterna (fast de ofta dolde sig bakom manliga signaturer). De hade det inte lätt, sågs över axeln, sattes på de lägst ansedda arbetsuppgifterna, som att översätta nyhetsnotiser från utländsk press. Men deras egen viljestyrka, kombinerad med framsynthet och affärsnäsa hos somliga redaktionschefer, som Gustaf Tengwall och Ewald Stomberg i Svenska Dagbladet och Anton Karlgren i Dagens Nyheter, gjorde ändå genombrottsperioden förvånansvärt kort: kring 1920 tycks kvinnliga reportrar vara ett helt accepterat inslag i dagspressen.

Detta är nu inte en bok om alla kvinnliga journalistpionjärer, ”pennskaften”. En storhet som den samtidigt verksamma Else Kleen är inte nämnd ens i förbigående. Framställningen kretsar helt kring den tätt sammanhållna kamratkrets som kallade sig ”Ligan”. De kunde arbeta för konkurrerande tidningar, men ligan uppstod och levde kvar i en anda av solidaritet och systerskap, faktiskt under medlemmarnas hela yrkesliv, som i flera fall blev långt, i något tragiskt kort.

Jag har imiterat författaren genom att i det längsta hålla inne med viktiga nya fakta, ett irriterande stildrag för en otålig läsare. Men nu är det dags: vilka var Ligans medlemmar? De var påfallande jämnåriga, födda i början av 1880-talet eller i ett par fall några år tidigare. Undantag är den sist tillkomna, Ester Blenda Nordström, som var född 1891.

Sedda med eftervärldens ögon finns en som är verkligt stor och berömd men kanske inte främst som journalist: Elin Wägner. Ester Blenda Nordström har ju Fatima Bremmer själv gett ny ryktbarhet genom sin prisade biografi Ett jävla solsken. För oss äldre torde Ellen Rydelius vara väl ihågkommen som författare till den epokgörande guidebokenRom på 8 dagar och kanske också som översättare av klassisk rysk litteratur. Célie Brunius är måhända bättre känd som chefredaktör i den periodiska pressen under många år: Bonniers Veckotidning och Bonniers Månadstidning. Elin Brandells namn är väl bekant främst för dem som intresserar sig för presshistoria; hon hade en lång karriär i olika positioner på Dagens Nyheter. Gerda Marcus borde vara mycket mer känd än hon är. Hon skapade det moderna socialreportaget (där Wendela Hebbe hade varit pionjär i Aftonbladet redan kring 1850) och uträttade senare ett outtröttligt och framgångsrikt arbete för krigsdrabbade och flyktingar efter första världskriget och före och under det andra. Själv judinna ska hon minnas för de omkring 500 ensamkommande judiska barn hon lyckades få till Sverige före krigsutbrottet. Agnes Byström gifte sig med den framstående juristen Arthur Lindhagen. Hon gjorde en ovärderlig insats som Ligans självutnämnda arkivarie, och hennes samlingar har varit en viktig källa för Bremmer. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter, spelar en rätt undanskymd roll i boken.Ellen Landquist dog ung, och om Elisabeth Krey är dokumenten lika tystlåtna som hon själv lär ha varit i livet.

Det var inget lätt liv de hade. I boken finns mycket sjukdom, olycklig kärlek, depressioner, penningbrist, men hur eländigt det än kunde vara tänkte man alltid på varandra, stöttade, tröstade, uppmuntrade, kom ihåg bemärkelsedagar och gav presenter. Brev skickades mellan vännerna runtom i världen. Sammanhållningen, ibland utsatt för påfrestningar, är upplyftande att bevittna.

Fatima Bremmer varvar yrkeskarriär och privatliv, inte minst ofta komplicerat kärleksliv, med en avväpnande berättarglädje. Hon fyller nog i själv här och där, men framställningen bygger på mycket grundlig källforskning, som redovisas både i texten och i den omfattande källförteckningen. Boken är rätt slarvigt korrekturläst, och det finns smärre sakfel , men det är bisaker. Den här boken pryder sin plats i hyllan för svensk kvinnohistoria.

En klassiker – mer aktuell än på länge

2026-01-04 Arthur Koestler: Natt klockan tolv på dagen (1940; svensk övers. Tore Zetterholm 1941, Tidens Förlag 1955; 256 s.). Den ungersk-judiske Arthur Koestler var min ungersk-judiske svärfars jämnåriga favoritförfattare. Den här volymen, som jag inte mindes att jag hade, kommer med all säkerhet från min hustrus föräldrahem.

Koestler hade varit kommunist under 1930-talet men kommit till insikt om den sovjetiska regimens sanna natur, och denna roman blev hans uppgörelse med den. (Trots att han aldrig nämner Sovjetunionen, kommunistpartiet eller Stalin vid namn.) Den kan läsas som ett försök till psykologisk förklaring till hur det gamla partikoryféerna kunde erkänna sig skyldiga till de groteska anklagelserna i Moskvaprocesserna: i korthet den sista tjänst de kunde göra den rörelse de så blint trott på, den regim de så hängivet tjänat. Men den dialog Koestler låter utspinna sig mellan den fängslade partiveteranen Rubasjov och hans båda förhörsledare, den jämnårige Ivanov och den yngre Gletkin, formar sig till en större idédebatt om bolsjevismens väsen och revolutionens krav. Måste partiets vilja styra även på detaljnivå? Om det är beslutat att bygga flera men mindre ubåtar, ska det då bedömas som sabotage och vara belagt med dödsstraff att argumentera för att i stället bygga färre men större? Och är ändamålet, revolutionens slutliga seger, värd vilka medel som helst, som miljoner människors död, vilket Gletkin hävdar?

För den som inte känner till romanen låter detta kanske torrt och teoretiskt, men Koestler är en alldeles för skicklig romanförfattare för gå i en sådan fälla. Skildringen av Rubasjovs fängelsetillvaro är trots gråheten och fukten i cellerna färgstark, och språket i dialogerna (som ofta övergår i monolog från förhörsledarens sida) är spänstiga och saknar inte inslag av humor. Dramatiska scener förhöjer spänningen, glesa kontakter med andra fångar bidrar med lite mänsklig värme.

Natt klockan tolv på dagen har med all rätt klassikerstatus. Man kan läsa om den i essäer och vetenskapliga artiklar. I dagens värld finns det också goda skäl att läsa om den eller läsa den för första gången. Och beröras av ett människoöde och imponeras av Koestlers politiska klarsyn och litterära förmåga.

Blivande Nobelpristagare på gott humör

2026-01-07 László Krasnahorkai: Den sista vargen (2009; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2020; 128 s.). Det här är en samling av tre noveller. Den längre titelnovellen följs av två kortare, som hänger ihop med varandra. Titelnovellen är skriven på det för fattaren typiska sättet utan punkter, medan de andra två är mer konventionellt interpunkterade. I det här kortare formatet har Krasznahorkai släppt loss mer av den humor som alltid finns i has författarskap men inte så ofta får framträda.

Vilda eller förvildade djur är temat för alla tre berättelserna. I titelnovellen får en författare på dekis, som mest sitter på en bar i Berlin, i uppdrag att skriva en bok om den sista vargen i regionen Extramadura i Spanien, med arvode och alla omkostnader betalda. Det är författaren själv som efter återkomsten sitter i baren och berättar för bartendern och andra gäster om sina upplevelser: hur han, en kvinnlig tolk och chauffören åker runt och letar efter vittnesmål om den sista vargen och dess öde. Det där med ”den sista vargen” visar sig ingalunda självklart, och historien blir alltmer invecklad, och någon bok blir det förstås aldrig. Med det berättartekniska metaplanet ifrågasätter historien sin egen trovärdighet, samtidigt som man läser den som en underhållande skröna.

I de två kortare novellerna ”Herman” och ”Slutet för ett hantverk” har en pensionerad jägmästare fått i uppdrag att utrota alla rovdjur inim ett skogsområde, ett uppdrag han tar sig an med stor entusiasm och uppfinningsrikedom (jag kom att tänka på P.C. Jersilds Grisjakten). Men han börjar tvivla på rättfärdigheten i uppdraget och vänder sig i stället mot människorna med om möjligt ännu större uppfinningsrikedom. Denna moraliska betraktelse får en amoralisk sidobelysning i den sista novellen, där historien ses med ögonen hos några officerare och deras älskarinnor, som har tagit in på ett hotell i området för att idka gruppsex. Temana om sanning och lögn, moral och omoral i all ära; jag läser detta främst som utmärkt underhållning av en blivande Nobelpristagare på gott humör.

Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.