Blivande Nobelpristagare på gott humör

2026-01-07 László Krasnahorkai: Den sista vargen (2009; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2020; 128 s.). Det här är en samling av tre noveller. Den längre titelnovellen följs av två kortare, som hänger ihop med varandra. Titelnovellen är skriven på det för fattaren typiska sättet utan punkter, medan de andra två är mer konventionellt interpunkterade. I det här kortare formatet har Krasznahorkai släppt loss mer av den humor som alltid finns i has författarskap men inte så ofta får framträda.

Vilda eller förvildade djur är temat för alla tre berättelserna. I titelnovellen får en författare på dekis, som mest sitter på en bar i Berlin, i uppdrag att skriva en bok om den sista vargen i regionen Extramadura i Spanien, med arvode och alla omkostnader betalda. Det är författaren själv som efter återkomsten sitter i baren och berättar för bartendern och andra gäster om sina upplevelser: hur han, en kvinnlig tolk och chauffören åker runt och letar efter vittnesmål om den sista vargen och dess öde. Det där med ”den sista vargen” visar sig ingalunda självklart, och historien blir alltmer invecklad, och någon bok blir det förstås aldrig. Med det berättartekniska metaplanet ifrågasätter historien sin egen trovärdighet, samtidigt som man läser den som en underhållande skröna.

I de två kortare novellerna ”Herman” och ”Slutet för ett hantverk” har en pensionerad jägmästare fått i uppdrag att utrota alla rovdjur inim ett skogsområde, ett uppdrag han tar sig an med stor entusiasm och uppfinningsrikedom (jag kom att tänka på P.C. Jersilds Grisjakten). Men han börjar tvivla på rättfärdigheten i uppdraget och vänder sig i stället mot människorna med om möjligt ännu större uppfinningsrikedom. Denna moraliska betraktelse får en amoralisk sidobelysning i den sista novellen, där historien ses med ögonen hos några officerare och deras älskarinnor, som har tagit in på ett hotell i området för att idka gruppsex. Temana om sanning och lögn, moral och omoral i all ära; jag läser detta främst som utmärkt underhållning av en blivande Nobelpristagare på gott humör.

Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.