2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.
På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.
Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.
Min läsning 