En filosofisk sjöresa 1649

2024-01-26 Magnus Florin: Descartes dotter (Albert Bonniers Förlag 2023; 200 s.). Magnus Florin (f. 1955) är en solitär bland svenska författare, som inte går att inordna i någon litterär riktning eller något kotteri. Sedan 30 år utger han med långa mellanrum korta, ordknappa romaner som ändå är mättade med innehåll. De är inte realistiska även om de kan anknyta till verkliga personer. Stämningen är ofta drömartad; språket är på en gång precist och poetiskt. Några välkända titlar är Trädgården (1995, om Carl von Linné), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001; om bankvärlden). Till dessa ansluter sig Descartes dotter väl både till berättarteknik och litterär kvalitet.

Filosofen René Descartes kallades som bekant till drottning Kristinas hov 1649 och dog i Stockholm 1650. Boken skildrar hans sjöresa från Antwerpen till Stockholm. Den är till det yttre tämligen händelselös, inga svåra stormar men långvarig stiltje på Nordsjön. För Descartes får dock resan gärna dra ut på tiden. Landmärken som passeras redovisa pedantiskt, liksom Descartes rätt uppstyltade dialoger med kaptenen, styrmannen och besättningsmän. En varmare ton har samtalen med kaptenens olyckliga hustru, som sörjer förlusten av ett barn. Återkommande berättar också Descartes i jagform om resan.

Filosofen reser med tre kistor. Den minsta, som är omsorgfullt låst, lämnar han inte ur sikte. Det är Francines kista, Descartes dotter som dog blott fem år gammal. I sin hytt samtalar han med dottern om kvällarna och svarar på hennes frågor. I dialogerna, monologerna och samtalen ger Magnus Florin litterär gestalt åt Descartes filosofiska tankar. Det är lågmält och till synes anspråkslöst men på hög konstnärlig nivå. Mot slutet antyder några mer dramatiska händelser att det isolerade sjöekipaget är på väg tillbaka till världen och verkligheten. På sista sidan ligger skeppet förtöjt vid Skeppsbron. Boken slutar med att Descartes väcks av drottningens hovmän: ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land.”

Inget Augustpris men värd Bragdguld

2024-01-25 Eva Ekselius: Vakna mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska (Volante i samarbete med Judisk kultur i Sverige 2023; 550 s.). Undertiteln behöver preciseras. Det judiska Europa är – i Eva Ekselius framställning och var det till stor del också i verkligheten – delat i en västlig och en östlig hälft, som beståtts var sin del av boken. Delarna är också av lite olika karaktär. Den första, västliga, har ett snävare geografiskt perspektiv och är uppbyggd kring centrala gestalter, medan den östliga snarare utgår från rörelser och riktningar inom de judiska grupperna och har ett helhetsperspektiv på Central- och Östeuropa. Men låt det bli sagt med en gång: denna bok är en bragd! Och då avser jag både bredden och djupet i det insamlade materialet och det färdigskrivna resultatet. Den vann inte Augustpriset, men det säger mer om elektorerna än om boken.

Den första delens långa linje är den judiska emancipationen i Västeuropa från upplysningen, franska revolutionen, Napoleoneran, bakslag under romantiken och nationalismen och slutliga genombrott när liberala tänkesätt slår igenom under andra hälften av 1800-talet. Antisemitismen som en motkraft är ständigt närvarande men virulensen varierar. Upplysningsrörelsen, haskala, hade också ett motstånd från konservativa och ortodoxa grupper att bemöta. Den stora frågan var (och är väl än i dag) vad det innebär att vara jude. Detta är väl beskrivet, men den här delens starka sida är de personer som Ekselius lyfter fram som representanter för det judiska framsteget. Det är kända män som upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och poeten Heinrich Heine, men starkast lyser kvinnorna. De hade att kämpa mot inte bara majoritetssamhället utan också mot nedvärderingen av det kvinnliga i sin egen grupp. Även de som lyckades drabbades av både yttre och inre konflikter, och de blev inte lyckliga. För att få rörelsefrihet tvingades de ofta också konvertera till kristendomen. Det var i och för sig så vanligt, bland både män och kvinnor, under en period runt sekelskiftet 1800 att man talade om en epidemi. Till de viktigaste namnen hör salongsvärdinnorna Ra(c)hel Varnhagen von Ense (född Levin) och Dorothea Schlegel, dotter till Moses Mendelssohn, många andra att förtiga. Framställningen roterar kring axeln Berlin–Paris. Wien är med på ett hörn, men utvecklingen i andra länder, som Sverige, nämns bara i förbigående.

Den andra delen spänner över ett stort geografiskt område, från Polen och Litauen i norr, genom Centraleuropa, Ryssland, Ukraina till Odessa i söder. Även här figurerar starka och minnesvärda personer, som författaren A(c)had Ha’Am från Odessa, men här står de olika judiska rörelserna inom de ryska och habsburgska väldena i förgrunden, bl.a. den legendariska arbetarrörelsen Bund. Längre fram är det dock den framväxande sionismen som får störst uppmärksamhet. Den nyss nämnde Achad Ha’Am var en ledande representant för en tidig, östlig sionism, utlöst av pogromerna 1881–82. När ”sionismens fader” Theodor Herzl inledde sin verksamhet från Wien, hade han aldrig hört talas om denna östliga sionism, men de fick kontakt och kunde inleda ett fruktbart samarbete. Ha’Am och Herzl skilde sig dock åt åsiktsmässigt. Herzl hade visionen av ett judiskt nationalhem (inte nödvändigtvis i Palestina), medan Ha’am representerade en sionism som i första hand innebar en andlig pånyttfödelse. Det var en riktning som också den berömde svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis förfäktade.

Jag har bara kunnat nämna några få personer och skeenden, och det är svårt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt denna myllrande skildring. Det bör ändå ha framgått hur värdefull och läsvärd jag tycker boken är.

Men fåglarna hann före

2024-01-09 Merja Mäki: Innan fåglarna vänder åter (2022; svensk övers. Mattias Huss, Historiska Media 2023; 398 s.). Innan fåglarna vänder åter ska vi vara tillbaka. Det lovar jagberättaren Alli och hennes svägerska Sylvi varandra när de evakueras från det avträdda Karelen efter vinterkriget. Det blir inte av. I stället väntar ett och ett halvt år av först strapatser under flykten, rotlöshet i försöken att omplantera sig i en ny miljö, Seinäjoki i Österbotten, kultur- och religionskrockar, misstänksamhet och förakt mot dessa ”halvryssar” och för Allis del också en infekterad konflikt med hennes stränga och otillgängliga mor Lydia.

Det börjar lite trevande när Alli presenterar sig och sin miljö. Vi befinner oss på ön Haavus i Ladogas norra skärgård, inte långt från Sordavala. Familjen Alava och deras grannar är fiskebönder, och tillvaron domineras helt av ”havet” som de kallar den enorma sjön. Allis håg står till att överta fisket efter sin far, men som ung kvinna motarbetas hon av alla andra familjemedlemmar. Fadern Juho, bördig från Österbotten är sjuklig, av Allis två yngre bröder har Aatos redan stupat medan Tuomas är kvar vid fronten. Lillasyster Ilmi är bara i nedre tonåren. Till hushållet hör också Tuomas hustru Sylvi, som är gravid.

Berättelsen tar snart fart, med dramatiska händelser i krigets slutskede, ordern om evakuering och den för Alli och Sylvi långa och hårda förflyttningen i hästkärra, drivande en dräktig ko. Här är boken en riktig bladvändare.

Bokens andra del har en annan karaktär. Familjen har återförenats på Allis farbrors gård vid Seinäjoki. Genom en händelseutveckling som det vore synd att avslöja för mycket av befinner sig Alli som telefonist på sjukhuset i staden. Hon inkvarteras med sköterskeelever och kan så småningom upprätta ett bra kamratskap med åtminstone några av dem. På sjukhuset träffar Alli också krigsinvaliden Vilho, son i en av de mest välbärgade bondefamiljerna i trakten – nog sagt.

Jag tror detta referat är viktigt för förståelsen av vad det här är för slags bok; som berättelse om evakuerade har den en tydlig parallell till Rosa Liksoms uppmärksammade Älven från häromåret. Men referatet säger inget om bokens stora litterära kvaliteter. Merja Mäkis skaparkraft och gestaltningsförmåga, hennes inlevelse i sina figurer och hennes språkliga kreativitet är helt förbluffande med tanke på att det är en debutroman, låt vara av en mogen författare med bl.a. flera barnböcker bakom sig. Personerna, inklusive Alli själv, är tecknade med både förståelse och kritisk blick; till och med den mycket negativa bilden av modern har nyanser. Skickligt låter författaren Ladoga och hemön leva med i hela boken genom att hon låter Alli beskriva sina känslor med bilder hämtade från vattnet och jorden. Det är Ladogas vågor som sköljer genom Alli när hon blir upprörd; det är en metkrok som fastnat i skinnet när hon blir kränkt, och så vidare. I Finland lär boken ha gjort sensation. Den borde locka en stor läsekrets även i Sverige.

Att översätta den här romanen kan inte ha varit lätt, ens för den erfarne och skicklige Mattias Huss. Merja Mäki blandar in en hel del karelska ord och uttryck i sitt språk, vilket hat tvingat Huss till två olika lösningar. Vissa ord återger han med äldre eller provinsiella svenska ord, som ”stuva” för storstuga och ”tun” för gårdsplan. Andra låter han stå kvar oöversatta i sin karelska form, där läsaren ofta men inte alltid kan förstå betydelsen av sammanhanget. En speciell stötesten är buabo, som Alli kallar den kloka gumma som hon varit lärling hos. Ett påfallande ofinskt ord med sina två b. Jag har googlat mig fram till att det är det ryska baba (’mormor’, ’farmor’) som lånats in i karelskan. Det kunde kanske Mattias Huss ha smugit in på något sätt i översättningen.

Tunn men vägande

Min läsning 2024

2024-01-03 Gunnar Petri: Upplysningen. En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället (Liberal Debatt & Fri Tanke 2024; 184 s.). Den långa undertiteln är författarens hyllning till den svenska upplysningens märkesman Nils von Rosenstein: en lätt modifiering av det tal denne höll i Vetenskapsakademien 26 augusti 1789. Undertiteln anslår också tonen för den här skriften: den är ingen objektiv genomlysning utan ett i formen återhållsamt men i sak passionerat försvar för upplysningens idéer och dess vägröjare samt polemik mot dess vederdelomän.

Gunnar Petri, en vitter ämbetsman av ett slag som är betydligt vanligare i Frankrike eller England än hos oss (och en av mina närmaste vänner sedan mer än sextio år) döljer inte sina sym- och antipatier men han bäddar in dem i ett antal mycket eleganta historielektioner där upplysningsidéernas uppkomst, blomstring, förvanskning, förvittring, död och återuppståndelse fogas in i den ”stora” allmänna historien från de amerikanska och franska revolutionerna över nationalitetsrörelser, världskrig, totalitära regimer, kalla krigets slut till de auktoritära regimernas återkomst. Idéer beskrivs omväxlande och samspelande med deras omsättande i praktisk politik på ett njutbart språk och utan onödig abstraktion.

Jag är alltså mycket förtjust i denna bok, men recensionen skulle väl inte vara komplett utan en sammanfattning av innehållet. Upplysningen (en svensk översättning av en tysk term från tiden; den franska termen les lumières och den engelska the Enlightenment är av betydligt senare datum) har sina rötter hos engelska filosofer som Locke och Hobbes men får sin klassiska form i Frankrike vid mitten av 1700-talet genom les philosophes, till vars främsta namn hör Voltaire, Montesquieu, encyklopedisterna Diderot och d’Alembert, antiimperialisten Raynal, samt naturvetarna Helvétius, d’Holbach och Condorcet. Rousseau tillhör kretsen i början men mäler sig ur framför allt genom sitt förord för den abstrakta folkviljan (la volonté générale) framför de övriga som höll på individens rättigheter, som innefattade (jag citerar från s.24) ”yttrandefrihet, demokrati, rösträtt, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, avskaffande av privilegier, frihandel, antikolonialism, abolitionism, antiimperialism, pacifism”. Minst lika viktigt som detta program är upplysningens förhållningssätt, som Gunnar Petri sammanfattar som ”frihetligt, universalistiskt, framåtblickande, humanistiskt och optimistiskt. Upplysningsidéerna blir praktisk politik under franska revolutionens första fas men förvanskas genom skräckväldet. En ”motupplysning tar form genom en brygd av romantik (Herder), idealistisk filosofi (Fichte, Hegel) och nationalism. En hel del av upplysningens program förverkligades i de framväxande liberala demokratierna, men i stort var idéerna länge misskrediterade. En filosofisk riktning med sympati för upplysningen var nykantianismen (Kant hade varit en viktig sammanfattare av upplysningens idéer), och dess främste företrädare, Ernst Cassirer, ägnas ett av bokens intressantaste kapitel. (Cassirer var jude och under några år flykting i Sverige och professor i Göteborg innan han flyttade vidare till USA.) Intressant, nästan pikant, och i sig ett argument för upplysningens nödvändighet är Gunnar Petris kritik av liberalen men upplysningskritikern Isaiah Berlin. I en tidigare bok i samma serie, Liberal idédebatt, Gina Gustavssons Det öppna sinnelaget – och dess fiender (se https://minlasning.blog/2023/03/08/bland-boulevardliberaler-ravar-och-igelkottar/ ), är denne nämligen en hjältefigur. Det skulle finnas mycket mer att säga om denna tunna men vägande bok, men den här texten är redan i längsta laget. Läsåret 2024 har börjat bra!

Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.

En bildningsresa med mångkunnig ciceron

2023-12-21 Alf Henrikson: Vägen genom A (Ehlins 1949; 320 s.). Tänk att den står på rätt plats i bokhyllan, efter 70 år och många flyttningar! Annars är mitt pojkbibliotek i stort sett skingrat: Jules Verne, Walter Scott, Conan Doyle – putz weg, men Vägen genom A blev kvar, utan skyddsomslag och med tappad rygg. Jag har nog inte läst den sedan tidiga tonåren men inspirerades till att ta fram den efter läsningen av Catharina Grünbaums kollage Alf Henrikson på prosa, som jag skrev om för några veckor sedan. Och omläsningen blev en märkvärdig och sammansatt upplevelse.

Idén är ju briljant: att låta två bokmalar – inkarnerade som Justus och Filibert, två pojkar i nedre tonåren – gnaga sig in i ett uppslagsverk och få uppleva innehållet i artiklarna: mer bildande än så kan knappast en ungdomsbok bli. Och mycket är högst läsvärt på sedvanlig Alf Henrikson-nivå, men det finns longörer. Och jag förbryllas över dispositionen.

Boken omfattar kapitel från Astronomi till Ararat (gnager man sig in från vänster hamnar man på sista sidan), ett mycket litet alfabetiskt avsnitt; insåg Henrikson det när han började skriva? Av bokens 14 kapitel dominerar det sjunde, Arken, helt; det omfattar bokens mellersta hundra sidor och återkommer i slutkapitlet Ararat. Det är ett mycket bra kapitel, lärorikt och med fina personteckningar av Noak och hans familj, kryddat med humoristiska anakronismer. Det kunde ha varit en bok i sig, och man undrar om Henrikson först tänkt så men infogat det i den större berättelsen?

Ett problem är att startsträckan fram till att texten börjar rycka med en på välkänt Henriksonvis är så lång. Kapitlet Astronomi är inte så lyckat, och inte heller Assyrien, Assimilation och Assassiner griper riktigt tag. Men med det spännande kapitlet om Arkimedes i Syrakusa under romersk belägring tar det fart. Berättelsen om germanhövdingen Ariovistus i kamp med Caesar är ett riktigt pojkboksäventyr, och kapitlet om skalden Ariosto som tror han blivit förgiftad av den fatala Lucrezia Borgia är en riktigt Henriksonsk skröna, full av spelande humor och subtil ironi. Efter denna höjdpunkt falnar glöden igen. Idén att låta luftanden Ariel ställa till gästabud med litterära gestalter från alla tider är god men blir inte till mycket mer än name-dropping. Den plötsligt linjära resan bakåt i tiden är en smula besynnerlig med tanke på att pojkarna tidigare rest hej vilt fram och tillbaka i både tid och rum. Slutkapitlet på Ararat tycker jag däremot mycket om. Familjen Noak har etablerat sig på land, och Justus och Filibert flyttar in i den strandade arken för att vila ut efter sina äventyr. Alla andra böcker om tidsresor slutar med att huvudpersonerna återvänder till sin egen tid. Detta öppna slut är välgörande annorlunda.

Boken är mycket rikt illustrerad med teckningar av Birger Lundquist. De är oftast insprängda i texten och hör på så sätt till själva läsningen och höjer förstås läsvärdet och läsnöjet av denna bok, som jag, mina invändningar till trots, verkligen rekommenderar vetgiriga ungdomar även i dag.

Att boken är nästan 75 år gammal märks knappast på annat än att kvinnor och flickor är fåtaliga och spelar underordnade roller. Enda undantagen är Gumman Noak, Lucrezia Borgia och Ariovistus handlingskraftiga dotter Gisela. Vägen genom A finns inte i bokhandeln men väl på Bokbörsen och antikvariat.net.

Om en man och hans tänkande

2023-12-14 Claes Berg: Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman (Dialogos 2023; 351 s.).

Familjen Myrdal, dess medlemmar och deras inbördes relationer blir omskriven på nytt och på nytt. Så bra då med en biografi som inte döljer konflikterna men behandlar dem lite i förbigående för att helt koncentrera sig på det tänkande och de teorier, den politik och praktik som utgick från nationalekonomen, ämbetsmannen och politikern Gunnar Myrdal (1898–1987). Dennes bakgrund och levnadslopp tecknas förvisso också men mest som hållpunkter i den kronologiskt upplagda biografin. Hans karaktär och personlighet skildras kanske mer utförligt, men det beror att de är sammanflätade med tänkandet. Detta är en intellektuell biografi, och det ska vi läsare vara tacksamma för.

Den som söker efter ordet värdepremiss i svenska ordböcker (inkl. SAOB, där bandet med ord på V utkom så sent som 2019) söker förgäves. I denna bok är det ett centralt begrepp, nämnt säkert ett hundratal gånger men aldrig tydligt definierat. Det handlar om de värderingar som ligger till grund för en viss åsikt eller ett visst handlande i en given social situation. För Gunnar Myrdal var det grundläggande att blottlägga implicita värdepremisser i olika miljöer och att tydligt redovisa sitt eget förhållande till dem, framgångsrikt tillämpat inte minst i hans väl mest kända verk, An American Dilemma. Förhållandet mellan vita och svarta är inte ett ”negerproblem” utan de vitas problem, baserat bl.a. på korrumperade värdepremisser.

Över huvud taget är Myrdals forskning logisk, förnuftsmässig och verklighetsbaserad: teori prövas ständigt mot praktik, så även i Myrdals eget liv där han växlade mellan uppgifter som vetenskapsman, internationell ämbetsman och socialdemokratisk politiker. För teoribyggande i lufttomma rum hade han inget till övers. Till hans egna värdepremisser hörde rättvisa förhållanden åt alla: välfärdsstat före klasskamp. Det gällde på ett högre plan även återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, där Myrdal som chef för FN-organet ECE (Economic Commission for Europe) sökte inkludera de sovjetdominerade öststaterna och hamnade i skarp motsättning till Dag Hammarskjöld, som verkade inom OEEC, det organ som administrerade Marshallhjälpen till länderna i Västeuropa. (De två briljanta ekonomerna var rivaler på flera plan, och det grämde Myrdal svårt när posten som FN:s generalsekreterare gick till Hammarskjöld och inte till honom.)

Som nationalekonomisk ignorant ska jag inte försöka ge en sammanhängande beskrivning av Myrdal som vetenskapsman, men jag har noterat ett antal centrala begrepp och frågeställningar utöver de nämnda som sysselsatte den samhällsvetenskaplige tänkaren. Uppkomsten och utvecklingen av goda resp. onda cirklar och hur man kan promovera de förra och motverka de senare. Kumulativa processer: att resultatet av nya åtgärder är beroende av det gamla tillståndet. Institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen (institution i betydelsen (NE): ”de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”). Claes Berg populariserar inte, men han skriver begripligt, och jag tyckte jag för det mesta kunde följa med i de ofta mycket intressanta resonemangen.

Som levnadsteckning ger boken det man behöver av Myrdals karriär, vänskaper och konflikter. Hans komplicerade personlighet belyses förtjänstfullt. Privatlivet kommer i bakgrunden utom det personliga och professionella partnerskapet med Alva och hennes betydelse för honom på alla plan, som är ett ständigt återkommande tema. Boken avslutas med ett par kapitel om (det intellektuella) arvet efter Myrdal, som på ett utmärkt sätt rundar av denna viktiga bok.

Av och om två stora poeter

Annars är det två helt väsensskilda verk som jag här har slagit ihop i en text, helt enkelt för att jag läste dem efter varandra på kort tid, då då de är föga texttunga.

2023-12-05 Gunnar Ekelöf: Dikter i Grönköpings Veckoblad (utgivna med en inledning och kommentarer av Daniel Möller, Gunnar Ekelöf-sällskapet 2016; 77 s.). Att Gunnar Ekelöf på 1940-talet då och då uppträdde i Grönköpings Veckoblad som signaturpoeten A:lfr-d V:stl-nd har varit väl känt, men viss oklarhet har rått om precis vilka dikter som ska attribueras till Ekelöf. I denna lilla, påfallande eleganta volym från Gunnar Ekelöf-sällskapet redovisar litteraturforskaren Daniel Möller resultaten av sina mödor och menar sig kunna slå fast vilka dikter det rör sig om, sålunda invändande mot tidigare Ekelöfforskare, särskilt Reidar Ekner. Det är fascinerande att följa ett pågående forskningsarbete och nöjsamt att läsa Möllers kommentarer, men roligast förstås att läsa själva diktalstren samt en intervju med kulturdoktorn Stig Berglund, som inhämtat den senaste -ismen, ”desperatismen”, under en resa till Paris. Ekelöf ogillade av någon anledning 40-talismen och tar tillfället i akt att slå ner på sitt favorithatobjekt Erik Lindegren. Tänk att så avancerad litterär parodi kunde skrivas i GrV på den tiden! En bonus för mig var att jag äntligen fick förklarad den förkortningsfras som ständigt åtföljer Stig Berglunds namn: ”s.t.s. i Hjo” uttyds ”som tog studenten i Hjo”.

Min läsare suktar väl efter exempel. Jag bjuder två, det första ett klassiskt pekoral, det andra en sublim parodi på 40-talsdikt. Håll till godo!

Rolös kväll [första och sista strofen av fem]
Jag står och ser å en högrest tall,
så fast så rotad i skogen.
Han står så ensam och känslokall
men fyll sin uppgift i alla fall
så snart en kotte blev mogen.

[…]

Men vor’ jag furan, och högges ned
av händer, vana och färma
– hur än i barken det bittert sved,
jag bad en bön att jag sen som ved
fick skänka I-ma min sista värma!
[I-ma: skaldens sångmö fröken Irma Viola Sjöqvist, dotter till stadens borgmästare]

Ett ensamt lok
(ett hjoimpromptu)
ett ensamt lok rullar
långsamt på två smala skenor
ångande
frustande i motluten
gnisslande med bromsarna
i medluten
snart står det i ro i stallet
ensamt, bortglömt med slocknad panna
jag själv är ett ensamt lok
vart tog min ånga vägen?

2023-12-06 Edith Södergran, Martin Bergström, Agneta Rahikainen: Flora poetica. Edith Södergran i växtriket (Appell Förlag 2023; 143 s., stort format). Låt oss slå fast med en gång: detta är ett praktverk i ordets alla betydelser! Litteratur och konst förs ihop till en högre nivå. 28 dikter, både kända och mindre citerade, återges tillsammans med ett konstverk av Martin Bergström som suggestivt illustrerar stämningen i dikten. Till de flesta av dikterna visas också antingen hur de såg ut i tryck i första upplagan eller Södergrans manuskript. Att läsa dikterna två gånger i olika utstyrsel ger faktiskt en djupare förståelse av dem. Vår främsta Södergrankännare, Agneta Rahikainen, har gjort urvalet och skrivit inledning och en avslutande essä om Edith Södergran som växtkännare. Martin Bergström har i en kort text beskrivit sin konstnärliga metod. För den högklassiga grafiska formen svarar Mattias Arell Räms och boken har producerats av Appells förläggare och chef, den kreativa Helena Hegardt. Alla inblandade har största heder av resultatet.

Utsökta aptitretare

2023-12-03 Alf Henrikson på prosa (urval och kommentarer Catharina Grünbaum, Alf Henrikson-sällskapet 2023; 145 s.). Journalisten, poeten, dramatikern, översättaren, kunskapsförmedlaren Alf Henrikson är så här inemot 30 år efter sin död nog mest ihågkommen för sina dagsverser. Eftersom de bara sällan kommenterar något dagsaktuellt utan hellre uppehåller sig vid allmänna och eviga frågor har de lämpat sig utomordentligt bra för samlingar i bokform, under AH:s levnad oftast utgivna på Atlantis, därefter främst omhändertagna av det mycket aktiva Alf Henrikson-sällskapet med den outtröttliga Catharina Grünbaum som ledande redaktionell kraft. Men, tycks sällskapet och Grünbaum mena, nu är tiden mogen att visa upp Alf Henrikson i hela hans mångsidighet. För två år sedan utkom den briljanta biografin Vägen genom H (av Grünbaum och Åke Lundqvist), och nu har Grünbaum utgivit och utförligt kommenterat ett urval av Henriksons prosa. Med tanke på dennes enorma produktion under nästan 70 år är en volym på 145 sidor, dessutom rikt illustrerad, en droppe i havet, varje text en aptitretare. Jag påminner mig Oscar Wildes aforism om cigaretten: ”It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?” Vi ska nog vara nöjda med att det inte blev en bred, månghundrasidig antologi med långa textutdrag utan lockas av smakbitarna att själva gå till hyllorna eller biblioteket och läsa (om) texterna i deras sammanhang. Själv blev jag särskilt sugen på ett återseende med ungdomsboken Vägen genom A, som jag inte läst som vuxen. Det återgivna avsnittet om bokmalarna Justus och Filiberts samtal med Noak ombord på arken är sagolikt i ordets båda betydelser. Och som gammal encyklopedist kan jag bli avundsjuk på Alf Henrikson, som fick möjlighet att ge ut ett uppslagsverk enbart med artiklar om sådant som intresserade honom själv.

Innehållet har uppställts efter genre: journalistik, historia (och historier), kåserier, encyklopediskt, fiktionsprosa, och inom varje genre ges några korta textprov. Dramatik och översättningar har uteslutits. Urvalet ger en bra bild av Henrikson som författare, den stilistiska briljansen, viljan till kunskapsförmedling, de ironiska vändningarna. Catharina Grünbaums kommentarer är på samma höga nivå, så läsvärdet för helheten är högt.

(Jag har bara en sak, som inte minskar bokens värde, att anmärka på: det är lite för många skrivfel, både i kommentarerna och i Henriksons texter. Oftast rör det sig om borttappade småord som ”att”, men jag hittar också sådant som på s. 115: ”Lexikograf var vad han alltid hade han alltid velat bli …” Sådant är i det närmaste oundvikligt när man arbetar med små ekonomiska och personella resurser, men det är synd ändå. Sakfel har jag bara hittat ett. Den ”hr Stiller” som nämns (s.38) i ett referat från en debatt om film 1931 kan inte, som sägs i kommentaren, vara regissören Mauritz Stiller, som dog 1928.)

Seglar i hamn med flaggan i topp

2023-11-30 Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts 2023; 356 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Agneta Pleijels hyllade självbiografiska svit, efter Spådomen (2015) och Doften av en man (2017). Den utkommer sex år efter den förra delen, vilket antyder att den har varit svårare att skriva; Pleijel har dock också varit svårt sjuk i TBE. Vare därmed hur som helst, hon seglar i hamn med flaggan i topp.

Böckerna i sviten kallas romaner, men det torde främst vara för deras skönlitterära kvaliteter. För de handlar uttryckligen om den ”hon” Agneta en gång var; ”jag” är den Agneta som skriver böckerna. I denna del är hon om möjligt ännu mer introspektivt självutlämnande än i de förra, och hon lämnar också ut mycket av privat karaktär om sina – lätt identifierade – män och sin dotter. Att detta inte rubbar den konstnärliga balansen visar på Agneta Pleijels storhet som författare.

Den framgångsrika karriären som kritiker, kulturchef och författare finns mest med som markörer av tidens gång, för det är en själs historia hon vill berätta. Och den gestaltas som relationer: till L, som blir far till hennes dotter, till dottern ”Linn” och, framför allt, till hennes stora kärlek M. När relationerna krisar – det gör de många gånger – krisar också ”hon”, och Pleijel kan gestalta detta inre kaos utan att stöta bort utan snarare fängsla läsaren. Ett viktigt stöd för henne blir hennes kamrat i Samfundet De Nio författaren Birgitta Trotzig, som bestås ett ömsint porträtt.

När M återvänder efter en långvarig förbindelse med en annan kvinna är boken i princip slut. Men i ett ”Appendix” och en ”Coda” tar hon upp ett sidospår i boken: sina indonesiska rötter, som hon även behandlat skönlitterärt i Vindspejare. Hon reser med M till Indonesien och lyckas spåra upp sin javanska mormors mormor, som blir en viktig pusselbit i hennes sökande efter sitt jag. På köpet får vi en reseskildring full av färg och dofter, som ytterligare ökar värdet på denna redan så rika roman.