En elit på flykt

2024-11-02 Uwe Wittstock: Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt (2024; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024; 432 s.). Uwe Wittstocks förra bok, Februari 33. Litteraturens vinter väckte stor uppmärksamhet för några år sedan, och jag skrev mycket positivt om den här (https://minlasning.blog/2023/01/28/fran-demokrati-till-diktatur-pa-fyra-veckor/). Den nya boken är en uppföljare i samma stil och anda men ändå rätt olik föregångaren. Nu har det gått sju år, kriget har brutit ut, och Frankrike är på väg att falla. Många av de författare, konstnärer och intellektuella som figurerade i den förra boken lever i exil där, och nu tvingas de på flykt än en gång. På olika vägar hamnar de i Marseille för att hitta en väg ut ur landet, helst till Portugal för att skeppas till Amerika. Vi följer enskilda flyktingars öden och strapatser, en och en i ständig växling, vecka för vecka. Det är samma närbildsteknik som i Februari 33. Till de mest kända namnen i boken hör Heinrich Mann och hans brorson Golo, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger, Franz Werfel och hans hustru Alma Mahler-Werfel, filosofen Walter Benjamin, som tar sitt liv på gränsen till Spanien, konstnärerna Max Ernst och Marc Chagall.

Flyktingarna är den ena sidan. Den andra är en amerikansk frivillig hjälporganisation som sätts upp med presidentparet Roosevelts goda minne, Centre de secours américain. Den leds osannolikt nog av en intellektuell publicist, den drygt 30-årige Varian Fry. Under täckmantel av nödhjälp ägnar man sig åt flyktingsmuggling i stor skala. Verksamheten växer efter hand, och Fry samlar kring sig en salig blandning av idealister, gangsters och andra. En färgstark gestalt är den rika arvtagerskan Mary Jane Gold, som blir verksamhetens viktigaste finansiär. (Om detta verkar bekant för några, så har de sett tv-serien Transatlantic, som berättar samma historia i fiktionaliserad form.)

Att få transitvisum till Spanien och Portugal och affidavit (garanti om uppehälle) i USA är inte det värsta, även om det kan ta tid. Det stora problemet är att Vichy-Frankrike, den tyska lydstaten under marskalk Pétain, inte utfärdar utresevisum. Därför måste flyktingarna smugglas ut med fartyg (vilket sällan fungerar) eller till fots över Pyrenéerna, vilket är strapatsrikt men fungerar bättre. Det är spännande läsning i sig, och man blir starkt berörd av hur många flyktingar drivs mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Vardagslivet för medarbetarna på centret och för dem som, kvar i Marseille, väntar på sin tur skildras levande och inte utan humor. Komisk på ett otäckt sätt är den franska byråkratin och polisen, vars oförutsägbarhet och nyckfullhet kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Trots beskyddandet från högsta ort motarbetas Fry av State Department, och efter ett år är det slut. I ett efterord får vi veta hur det gick för alla de inblandade.

Uwe Wittstock skriver som en romanförfattare men insisterar på att allt är sant, hämtat ur ett enormt källmaterial. Vare därmed hur som helst. Han har ännu en gång skrivit en läsvärd bok om en mycket svår tid och lyft fram flyktinglivets utsatthet (för oss alla att tänka på i dessa tider) och bortglömda hjältar. Det större materialet och den längre tidrymden gör dock läsningen av denna till en i vissa stycken alltför utdragen historia, men det är ingen vägande invändning.

En värdig nobelpristagare

2024-10-26 Han Kang: Den vita boken (2016; svensk övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park, Natur & Kultur 2019; 122 s.) och Jag tar inte farväl (2021; svensk övers. 2024, samma översättare och förlag; 200 s.). Efter andra världskriget styrdes den södra delen av det delade Korea av den auktoritäre högermannen Syngman Rhee. När spänningen i slutet av 1940-talet med det kommunistiska Nordkorea ökade alltmer lät den sydkoreanska regimen anställa massakrer på verkliga och påstådde kommunister och vänstersympatisörer; förmodligen dödades över 200 000 människor. Att dessa händelser aktivt förtegs i Sydkorea under de decennier av militärdiktatur som följde är föga förvånande, men även i det demokratiska väst har de förblivit egendomligt okända. I t.ex. Nationalencyklopedins artiklar om Korea (tillkomna under min tid som huvudredaktör, måste jag generat tillstå) berörs massakrerna inte med ett ord).

En studentdemonstration 1980 som slogs ned av militärdiktaturen var ämnet för den uppmärksammade Levande och döda (2014; svensk övers. 2016). Med Jag tar inte farväl tar Han Kang sig an det än större traumat. Men det är för svårt att berätta om direkt, så hon närmar sig ämnet indirekt. Ramberättelsen utspelar sig i nutid. Berättarjaget, med vissa likheter med författaren, besöker sin väninna och tidigare samarbetspartner Inseon, som ligger på sjukhus med en svårt skadad hand. Hon skickas till Inseons ensligt belägna hus, som hon når efter oerhörda strapatser i en nattlig snöstorm. Med ett magisk-realistiskt berättargrepp återförenas hon med Inseon, och tillsammans går de igenom dokument, som jämte Inseons relaterande av vad hennes döda mor berättat, kastar ljus över de fruktansvärda händelserna 1948–50, vilka involverat flera nära släktingar.

Berättelsen har många lager, många personer figurerar, och det är inte alltid lätt att reda ut de olika turerna. Men det är en bisak. Viktigast är den känslomässiga styrkan och det poetiska språket, som gör denna roman till stor litteratur.

Den vita boken är något helt annat: en kort samling närmast prosalyriska texter, meditationer kring liv och död, inspirerade av en vintrig vistelse i en centraleuropeisk stad, uppenbarligen Warszawa, och av tankarna på en äldre syster, som inte överlevde sin förtidiga förlossning. Det vita är det som håller ihop texten: snön, en babys lindor, månen … Här lyfter Han Kang fram sin starka poetiska sida, som är så märkbar även i hennes romaner.

Det har sagts att Han Kang bara är en av väldigt många bra författare men inte av nobelprisklass. Jag håller inte med; jag tycker hon skriver stor litteratur, väl i nivå med de flesta pristagare.

Romantik i flera bemärkelser

2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.

Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.

I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.

I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.

Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!

Glanslös och saklig – bok efter person

2024-10-08 Anders Tegnell med Fanny Härgestam: Tankar efter en pandemi – och lärdomarna inför nästa (Natur & Kultur 2023; 281 s.). Det framgår inte hur de två upphovspersonerna har samarbetat, men mitt intryck är att journalisten Härgestam har spelat in långa samtal med f.d. statsepidemiologen Tegnell och sedan redigerat fram en text som verkar väl representera dennes skaplynne: personligen anspråkslös, okonstlat språk, sakligt innehåll. Effektsökeri är inget för Anders Tegnell, och det känns välgörande.

Dispositionen är välavvägd. Första delen handlar om första vågen av pandemin, från de tidiga rapporterna från Wuhan till spridningen till Europa och insteget i Sverige med dess dramatiska följder. Knappast något är nytt i sak, men det är nyttigt att få en samlad redogörelse dels för förloppet, dels för hur man resonerade på Folkhälsomyndigheten och motiveringarna för olika förslag till åtgärder. Generaldirektören Johan Carlsson och statsepidemiologen Tegnell framtår som ett väl fungerande radarpar.

I andra delen går vi tillbaka i tiden. Tegnell berättar – knapphändigt – om sin uppväxt och bildningsgång, där några tidiga tonår med familjen i Addis Abeba blev betydelsefulla, och sedan får vi följa honom till tidigare utlandsplaceringar som läkare. Han byggde upp en allmän barnvaccinering i Laos och arbetade med ebolautbrottet i Kongo, båda på 1990-talet. Ett kapitel ägnas också den närmast föregående pandemin, svininfluensan, och lärdomar från den.

I tredje delen är vi tillbaka till covidpandemin och dess andra våg, vars styrka överraskade alla inblandade. Tegnell framhåller hur oförutsägbart detta coronavirus betedde sig, och han kan inte nog understryka vikten av att ett fungerande vaccin kunde sättas in så snabbt.

I de avslutande delarna diskuteras erfarenheterna från pandemin och de lärdomar som kan dras. Tegnell försvarar, utan att polemisera, den svenska modellen, som byggde på frivillighet och undvikande av ”lockdown”. Som särskilt viktigt betecknar han beslutet att inte stänga skolorna. Den stundom hätska kritiken tycks han inte ha tagit så illa vid sig av, och den berörs med lätt hand i texten. Som sagt: det slår inga gnistor om den här boken, men glanslösheten snarast framhäver sakligheten, och jag fann den mycket läsvärd.

Hon har aldrig nått högre

2024-10-03 Sara Stridsberg: Farväl till Panic Beach (Albert Bonniers Förlag 2024; 409 s.). Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Sara Stridsberg är den främsta svenska författaren i sin generation. Hennes nya roman jävar inte påståendet, tvärtom. I den utomordentliga Beckomberga. Ode till min familj (2014) var huvudtemat förhållandet till en missbrukande och psykiskt instabil far; i Kärlekens Antarktis (2018), där hon behandlade ett mycket tyngre ämne och resultatet inte blev lika enastående, diskuterar hon förlåtelsens nödvändighet och omöjlighet. I Farväl till Panic Beach kombinerar hon dessa teman och breddar sig också i tid och rum och genre.

Sedd på lite avstånd är romanen en familjekrönika som omspänner fyra generationer under hundra år. Men som alltid hos Stridsberg är kronologin uppbruten och berättelsen splittrad i korta avsnitt. I en bräcklig ramberättelse sitter i nutid berättarjaget Nina i Berzelii park och fryser. När hon behöver värma sig går hon upp till sin väninna skådespelerskan Helenas loge på Dramaten. Nina verkar till det yttre stadgad, är sambo med Misha och har två barn sedan tidigare och ett bra förhållande till barnens far Johannes. Men hon är inte harmonisk. Stridsberg låter dock inte Nina analysera sitt eget själsliv; desto närmare får hon gå sin familj, dysfunktionell i flera generationer, in på livet. Skilsmässa är regel, förtidig död vanlig, oftast genom självmord; svårast för Nina är den högt älskade, betydligt yngre halvsystern Eddies. Och berättelsens röda tråd är alkoholen. Alla dricker för mycket för ofta, men några kan bringa drickandet under social kontroll.

Dock inte Matti, som framstår som bokens huvudperson. Han är pappa till Nina och Eddie. Hans far David var en framgångsrik läkare som dog i en sjukdom, hans mamma Lykke, också läkare, begick självmord. Matti är charmerande, har lätt att få vänner och älskarinnor, men som äkta man och far är han en katastrof (han har en hel del gemensamt med Jimmie Darling från Beckomberga). Hustrurna lämnar honom, sina barn skadar han för livet. Nina önskar ibland livet ur honom, men det finns ett band mellan dem som hon inte förmår bryta.

Sara Stridsberg är ju också en framstående dramatiker, och även i romanen tänker hon i scener. Här finns två huvudsakliga skådeplatser. Den ena är en våning i ett av Kungstornen i Stockholm, som först bebos av Mattis farmor Laura men där flera generationer flyttar in. Den andra är titelns ”Panic Beach”, sommarbostaden och stranden. Till dessa två koncentreras konflikterna, vilket ger framställningen en rytm och ett växelspel, som fångar läsaren. Det gör även Stridsbergs vackra språk, lika svårt att beskriva som att imitera. ”[D]et råder ingen tvekan om att Sara Stridsberg aldrig har varit skickligare som romanförfattare än hon är just nu”, skriver Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet. Och aldrig nått högre konstnärligt, vill jag tillägga.

Bland kleptokrater och nättroll

2024-09-28 Anne Applebaum: Autocracy, Inc. The Dictators who Want to Run the World (Penguin Books 2024; 240 s.; finns i svensk övers. Autokrati AB, Albert Bonniers Förlag 2024). Anne Applebaums förra bok, Twilight of Democracy/Demokratins skymning (2020) var en personlig, engagerad och välskriven, uppgörelse med de krafter som driver fram den högerpopulistiska vågen i Europa och USA. I sin nya bok har hon växlat upp till de länder där autokratin är ett faktum, från rent totalitära regimer till hybriddemokratier. Det täcker ett brett spektrum av stater och regimer: Kina, Nordkorea, Ryssland, Iran, Syrien, Saudiarabien, Zimbabwe, Kuba, Venezuela, Turkiet, Ungern … Här är hon mindre personlig och mer redovisande, varigenom framställningen har förlorat mycket av sin spänst och gjort läsningen trögare, åtminstone för mig. Men det får man ta, för det är ett viktigt ämne, och man bibringas åtskilliga nya kunskaper och insikter. Jag rekommenderar därför boken trots mina reservationer.

Vad Applebaum vill visa är att trots alla sina inbördes olikheter har dessa regimer gemensamma intressen och samverkar för att tillgodose dem, därav liknelsen med ett aktiebolag. Ett dominerande sådant intresse är ledarnas strävan att stärka den egna makten och inte minst berika sig själva (kleptokrati). I det hjälper de västliga demokratierna till genom slapp lagstiftning och skrupelfria medhjälpare. Ett annat minst lika viktigt är att försköna den egna historien och smutskasta de liberala parlamentariska demokratierna. Här har sociala medier kommit att spela en omätbar roll genom att upplåta utrymme åt nättroll av alla slag. Detta må räcka som exempel. Applebaums genomgång är metodisk, systematisk men stundom alltför katalogartad. I ett avslutande kapitel skisserar hon hur demokratierna kunde sluta sig samman på liknande sätt som autokratierna, till ett Democrats United. Här framhåller hon bland annat vikten av krav på transparens vid fastighetsköp och liknande, så att inte kleptokraterna så enkelt kan köpa upp hela stadsdelar i metropoler som London, vilket trissat upp hus- och lägenhetspriser till fantasinivåer.

Kvinna på gränsen till sammanbrott

2024-09-19 Bengt Ohlsson: Helga (Albert Bonniers Förlag 2024; 375 s.). Helga Berg är en 60-årig hemmafru i en välbärgad familj i 1930-talets Stockholm. Maken Ivar är vid UD. Äktenskapet är tryggt men erotiskt svalt, och Helga har snarast varit lättad sedan hon upptäckt att maken har en älskarinna (hon kommer på andra tankar senare). Hon har tre barn: den 30-åriga dottern Signe från ett tidigare liv och tvillingarna Holger och Bosse med maken. I hushållet finns också den gamla trotjänarinnan Hermine, och Helga har en bästa väninna, Agnes, som hon kan anförtro allt. Men efter en, rätt misslyckad, semestervecka med den gravida och påfallande aviga Signe hittar Helga ett brev som kommer att vända upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevskrivaren har nämligen hittat en trettio år gammal dagbok, som avslöjar att en älskare, inte Helgas avlidne make pastor Gregorius, är far till Signe. Och inte nog med det. Helga ska också ha sporrat dagboksförfattaren, en doktor Glas, till det mord på pastorn som doktorn bekänner i dagboken. Och så materialiserar sig den svekfulle älskaren, Klas Recke, som fått ta del av dagbokens innehåll, och kräver att få träffa sin dotter. Helga inser att den trygghet hon byggt upp under trettio år hotar att raseras.

Jag har avsiktligt undvikit att i denna resumé göra några referenser till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Skälet är att Helga står så utmärkt på egna ben och inte behöver stöd av någon föregångare. Den går heller inte i dialog med förlagan, som t.ex. Gun-Britt Sundströms För Lydia eller Bengt Ohlssons egen Gregorius gjorde. Doktorn och pastorn är rätt vaga bifigurer, och även om Helga tänker tillbaka på sin ungdom och händelserna för trettio år sedan är det i berättelsens nutid som hela handlingen utvecklar sig. Det är en roman om lögner och svek och om svårigheten att förlåta. Signe får formulera en viktig insikt: Man kan be om förlåtelse men man kan inte begära den. Förlåtelse ges frivilligt, och det kan dröja innan den förfördelade är mogen att göra det.

Med Helga har Bengt Ohlsson målat ett storslaget personporträtt, en kvinna på gränsen till sammanbrott som inte vet vad hon ska ta sig till. Hon gestaltas med utsökt litterär konst. Romanen är skriven i jagform och berättad i presens. Det som sker ses enbart genom Helgas ögon och uttrycks enbart med hennes ord. Det yttre skeendet utgör dock bara en mindre del av texten; resten är Helgas tankar, grubbel, fantasier, minnen samt, ett fint konstgrepp, hennes iakttagelser av det som pågår runtomkring: en sädesärla som försöker ta en för stor larv; en bilmekaniker som rotar under huven medan en otålig bilägare tittar på. Tids- och rumsmarkörer är väl tillvaratagna utan att vara någon huvudsak, men det spanska inbördeskriget tränger sig på på olika sätt. Språket är inte tidsbundet men har några fint inprickade markörer: Man tar en ”droska” hem från festen och ett ”pulver” mot huvudvärken. Jag har inte läst så många verk av Bengt Ohlsson, men jag undrar om inte detta är hans bästa roman hittills, i mina ögon starkare är den Augustprisbelönade Gregorius.

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

Kafka och jag

2024-08-28 Cecilia Hansson: Kafkalungan (Wahlström & Widstrand 2024; 256 s.). Essäer och essäböcker är en genre där författaren nästan alltid ger ut något om sig själv samtidigt som hen behandlar något annat ämne. Men på senare år har författarjaget fått ta allt större plats. Var det Merete Mazzarella som startade den trenden med böcker som Otrohetens lockelse (1997)? Och nu föreligger Cecilia Hanssons mycket personliga, på gränsen till privata, bok om Franz Kafka och henne själv.

Det är den tbc-sjuke och småningom döende Kafka som är föremål för Hanssons intresse. Här kan jämföra med sin norrbottniska mormor, som också hade lungsot och tidvis var intagen på sanatorium. När hon själv drabbas av en värre förkylning eller influensa kan hon pröva sitt hälsotillstånd mot Kafkas. I scener ur sitt liv, från uppväxten i Norrbotten, studier i Uppsala, som au pair i Wien, med maken och dottern i lägenheten i Stockholm visar hon fram sin överkänslighet och sin känsla av otillräcklighet gentemot sina närmaste – hela tiden i jämförelse med Kafka. I relationen av en resa tillbaka till familjerötterna får vi facit till Hanssons roman från 2021 Snö och potatis. Förutom tbc:n intresserar hon sig för Kafkas kärleksliv, hans flickvänner och hans oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Hans författarskap ser hon i ljuset av hans liv men utan mer ingående analyser. För att få ut det mesta av boken bör läsaren ha en viss förtrogenhet med Kafkas skrifter. Det är gott om citat ur både skönlitteratur och brev, alltid, tacknämligt, i Hans Blomqvists och Erik Ågrens nya översättningar.

Jag måste erkänna att jag i början hade lite svårt med Cecilia Hanssons självcentrerade framställning, men efter hand fungerade läsningen bättre, och jag är imponerad över denna litterära prestation. Dessutom har jag lärt mig mycket jag inte tidigare visste om Kafka, och det är ju bara att tacka för och ta emot.