Naturalistisk feminism

2024-08-22 Lauren Groff: Den vilda flykten (2023; svensk övers. Bogg Johanna Karlsson, Bookmark 2024; 252 s.). Vi befinner oss i en av de första engelska kolonierna i Nordamerika, i Virginia i början av 1600-talet. Kolonisterna är inneslutna i ett fort, belägrade av powhatan-indianerna, det är vinter, svält och sjukdom rasar. Handlingen går i gång från första sidan, när den namnlösa ”flickan” flyr; varför får vi veta senare. Hon är i övre tonåren, föräldralös men omhändertagen som ett mellanting mellan fosterdotter och tjänarinna till ”nådig frun”, som mycket motvilligt följt sin andra man, pastorn, till Amerika. Flickans livsuppgift är att sköta nådig fruns efterblivna dotter, som dock dör i det nya landet. Hur ska den utmärglade och sjuka flickan med sin minimala utrustning klara flykten i kölden, det okända landskapet, den fientliga omgivningen? Hennes livsvilja och överlevnadsinstinkter är av det starkaste slaget, men i längden …?

Det här ser ut som inledningen till en spännande äventyrsroman, och det är boken – på ytan. Det finns ett väldigt driv i berättelsen om flickans oerhört strapatsrika vandring norrut, med detaljer om hur hon övernattar och hittar föda som kan påminna om Robinson Crusoe. Därtill kommer naturalistiska skildringar av våld, skador, sjukdom, smuts, ohyra, som kan vara svårsmälta för känsliga läsare. Fina beskrivningar av den vilda naturen under växlande årstider får vi som kompensation.

Men detta är egentligen en roman om kvinnors utsatthet, om våldet och kränkningarna, rädslan och oron. Flickan från samhällets botten är ett ingenting, som männen, men även andra kvinnor, kan behandla hur de vill. I tillbakablickar får vi flickans historia i det gamla landet. När hon våldtas av nådig fruns son och hans vänner kan matmodern bara beklaga och hoppas hon inte blivit gravid. Förälskelsen under havsresan i en ung holländare som drunknar blir ett bitterljuvt minne. Inte heller högreståndskvinnan nådig frun är immun mot patriarkatet som omgift med den unge pastorn. I Lauren Groffs nästan poetiska språk, av allt att döma väl tillvarataget av översättaren Bogg Johanna Karlsson, är det en stark läsupplevelse.

Detta är den första bok jag läst av denna amerikanska författare. Den ska ses som sista delen i en trilogi, bestående av de uppmärksammade Ödet och ursinnet (2015; svensk övers 2022) och Matrix (2021; svensk övers. 2021). En mycket spännande bekantskap.

Livsstil på 1700-talet

2024-08-18 Johanna Ilmakunnas: Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa (2016; svensk övers. Sofia Gustafsson, Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2024; 312 s.). En så intetsägande undertitel missar helt vad boken handlar om, nämligen livsstil i de högre stånden i 1700-talets Sverige (med Finland). Detta förlagsmisslyckande finns redan i det finska originalet, men det var slappt av Appell/SLS att inte ändra den. Det är att göra en otjänst åt en utmärkt bok som förtjänar uppmärksamhet.

Jag har tidigare talat om en ”Helsingforsskola” i den nutida historieforskningen, som intresserar sig för det som ligger bakom eller vid sidan av de stora skeendena och med särskild förkärlek för det svenska riket på 1700-talet. Jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrika Tandefelts Borgå 1809 (2017) och Sophie Holms Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (2020). Och om Johanna Ilmakunnas Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012), som lämnat stoff även till denna bok. Den är nämligen sammanställd av tidigare publicerade texter, som bearbetats och disponerats till ett helgjutet verk. Därtill kommer en riklig och pedagogiskt ovanligt genomtänkt illustrering i elegant typografi och band, så vi kan tala om ett riktigt praktverk i hanterbart format.

Texterna är grupperade i tre sektioner, vardera med två essäer. Sektion I, ”På landsbygden och i staden”, består av ”Arbete och sysslor på herrgårdar och ”Stadspalatsen som urbana rum”. Den förra baserar sig på dagböcker av den unge Johan Gabriel Oxenstierna på Skenäs gård i Södermanland och den ännu yngre Jacobina Charlotta Munsterhjelm på Tavastby gård i Östra Nyland. De, och familjen von Fersen, är återkommande gestalter i boken och bidrar till dess sammanhållna karaktär. Ilmakunnas visar att sysslolöshet ingalunda var något ideal vare sig för aristokraterna Oxenstierna eller de lågadliga Munsterhjelm. Stadspalatsen exemplifieras med Fersenska palatset på Blasieholmen i Stockholm, som får en ingående beskrivning av både form och funktion.

I sektion II, ”Tingens värld” har sammanförts två rätt olika essäer: ”Shopping i Paris” och ”Handarbete”. I den förra understryks lyxkonsumtionens betydelse för upprätthållande av de högre ståndens status och Paris helt dominerande roll som modets och köpenskapens huvudstad. Att handarbete och handaslöjd var ett ideal för båda könen visas i den andra essän. Även i sektion III, ”I sällskapslivet” är essäerna av lite olika slag. ”Mat, dukning och gemensamma måltider” handlar om skick och bruk vid måltider både till vardags och fest, medan ”Familjerelationer” behandlar släktbandens centrala roll och de stora ansträngningar, ”släktarbetet” som lades ner på att upprätthålla och förstärka dem.

Utan att fördjupa mig mer i innehållet är jag själv förvånad över att jag tyckte nästan alltihop var riktigt intressant. Det hjälper också till att texten i Sofia Gustafssons översättning flyter bra trots en eller annan påfallande finlandism, som ”behjälplig” för ”hjälplig” (han talade franska behjälpligt), och ”vakans” i den allmänna betydelsen av ’plats’, ’befattning’ och inte bara en ledig sådan. Den finlandssvenska språkvården av råder uttryckligen från båda. Sådana små skönhetsfläckar påverkar dock inte det goda helhetsintrycket av boken.

Stor författare i litet format

2024-08-13 Herman Bang: Ved vejen (1886) och Sommerglæder (1902), Gyldendals Tranebøger, 1962; 237 s.). Vid botanisering i bokhyllan hittade jag denna oansenliga pocketbok, som härstammar från min hustrus studier i nordiska språk på 1960-talet. Jag hade inte tidigare läst något av Bang (1856–1912), en av Danmarks största författare, som lärt av Maupassant och inspirerat Hjalmar Söderberg. Den här volymen är en bra introduktion till hans författarskap.

Om man ser till komposition, och bredd och djup i berättelserna, kan man karaktärisera Vid vejen (132 s.) som en kort roman och Sommerglæder (95 s.) som en lång novell. Den förra är en tragisk historia om en gift kvinnas längtan efter något större, den senare en karnevalisk humoresk som utspelar sig på en plats under en dag.

Ved vejen berättar om Katinka, som bor i ett litet samhälle på Jylland och lever i ett svalt och tyvärr barnlöst äktenskap med ortens stationsinspektor. Stationshuset är samhällets träffpunkt, och i en magnifik inledningsscen lär vi känna alla de viktigaste av invånarna: godsägaren, prästfamiljen, änkefrun med två nyss vuxna döttrar, den gamla fröken med sin blinda hund … Att det är just Katinka som är huvudperson står inte omedelbart klart. Ankomsten av en ny inspektor, Huus, till godset sätter i gång skeendet. Sakta men säkert inser Katinka och Huus att de älskar varandra, men båda är helt klara över att förbindelsen är omöjlig, och Huus reser. Inom huvudhandlingens ram får läsaren ta del av livet i det lilla samhället, och såväl huvud- som bipersoner är väl psykologiskt karaktäriserade med Bangs fina stilkonst, som räknas som litterär impressionism. Tragiken mildras av Bangs ömsint ironiska humor i hans syn på sina gestalter.

Sommerglæder är alltså en helt annan sorts verk. Här möter vi i en liten kuststad makarna Brasen, som startat ett badhotell men än så länge bara dragit på sig skulder till ortens mer bemedlade. Hittills har gästerna uteblivit, men så kommer de, alla på en gång! Kaotiska scener utspelar sig när alla ska inkvarteras och utspisas. Även här förtjuses man av Bangs personporträttkonst, som gäller både ortsbor och badgäster. Lite får vi veta om timmerhandlaren, inspektören, den östjyska frun och deras familjer, men Bang koncentrerar sig på generalkonsul Fryant med hustru, dottern Johnny (ja, så heter hon) och dennas väninna Ingeborg, dotter till ortens borgmästare. Den spirande kärleken mellan flickorna och två unga män är vackert och rörande skildrad. Handlingen löper i ett, utan vilopunkter (ingen vila heller för personalen på hotellet), och dagen avslutas med en uppsluppen danskväll. Brasens drar en suck av lättnad: det här kan nog gå. Fast en av fordringsägarna dyker upp med en tuff avbetalningsplan.

Jag läser danska utan nämnvärda svårigheter, men Bangs språk från slutet av 1800-talet beredde mig en del besvär, med åtskilliga ord jag inte kunde och fick lov att slå upp. I svensk översättning från 1996 av Vibeke Emond finns Vid vägen. Sommarnöjen är bara översatt en gång, 1902, och finns enligt Libris bara på fem bibliotek i Sverige.

SAOB är historisk (vits avsedd)

2024-08-03 SAOB. En jubileumsbok (Svenska Akademien 2024; 287 s.). Det har knappast undgått någon läsande svensk att Svenska Akademiens ordbok efter 140 års kontinuerligt arbete slutförts i och med att sista häftet, som leder fram till ”öxla”, utgavs i samband med Akademiens högtidsdag den 20 december 2023. Evenemanget har blivit flitigt omskrivet, och i denna bok tar SAOB:s redaktion och uppdragsgivare själva samt några gästskribenter till orda. Boken tycks inte ha någon, i varje fall namngiven, redaktör, vilket märks på den något spretiga helheten, men i stort sett alla av de enskilda inläggen är intressanta, lärorika och välskrivna. Artiklarna följer några huvudspår: SAOB:s historik; hur ordboksartiklarna är upplagda och hur de växer farm i ett intrikat lagarbete; betydelseutvecklingar i svenska språket studerade genom artiklar i SAOB (den talrikaste kategorin); samt några mer personliga inlägg av både SAOB-medarbetare och gästskribenter. På slutet kommer kuriosa och statistik, en förteckning över samtliga som varit anställda vid redaktionen minst ett år och en gedigen litteraturförteckning.

Jag refererar inte innehållet närmare utan vill bara lyfta fram ett par artiklar. Jilla Mossaeds ”Om språket” är ett prosapoem om hur en 38-årig flykting från Iran erövrar det svenska språket, en förunderlig prestation som fört henne ända in i Svenska Akademien. Att hon är väl kvalificerad för sin akademistol visar denna text eftertryckligt. Fredrik Lindström, mest känd som underhållare men med en gedigen akademisk utbildning i nordiska språk, har skrivit bokens längsta artikel, ”Rena lekstugan i SAOB!”, em grundlig och seriös utredning om hur ordet ”lek” och dess avledningar och sammansättningar skiftat i betydelse under århundradena. Särskilt intressant är hur han lyfter fram samhällsförändringarnas roll i förskjutningen av betydelsen ’allmän nöjesverksamhet (även) för vuxna till fantasifulla aktiviteter för barn. I rättvisans namn bör jag också nämna SAOB-redaktörerna Bodil Rosqvists och Lennart Larssons lärorika och underhållande utredningar om ”sky/juice” (av franskans jus) resp. ”örngott” samt idéhistorikern Maja Bondestams dito om ”härlighet”. Det är väl främst de här artiklarna som kan locka en bredare läsekrets, medan vi med mer lingvistisk skolning suger i oss rubb och stubb (SAOB):

b) utan styrande prep.

α) det hela, alltihop, alltsammans, smått som stort, ”hela klabbet”; särsk. i uttr. som ange att ngn tar l. köper l. säljer l. gör av med l. förstör o. d. allt (smått som stort); stundom äv. om personer: alla l. varenda en o. d.; äv. i uttr. rubb och stubb av ngt. J närvarande Parter, / Som med dom och lagfarter / Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan. Bellman (BellmS) 2: 129 (c. 1784, 1791). Jag får sälja rubb och stubb, hvad jag eger. Runeberg ESkr. 2: 31 (c. 1850). Det befanns, att .. (bofinken) hade förlorat stjärten; rubb och stubb borta! Gellerstedt Hult 33 (1906); jfr β. BotN 1910, s. 267 (: av). Nog fick jag lära mig att det var Guds ord rubb och stubb i Gamla Testamentet också. Dahlbäck Åb. 173 (1914). Hela kojlaget, rubb och stubb. SkogsarbMinn. 156 (1949). Eftersom hon var glupande läslysten, läste hon rubb och stubb. UrDNHist. 3: 567 (1954). jfr (skämts.): Jag pantsatte och sålde inte bara rubb utan också stubb. Ziedner Lögn 149 (1930).

Ogement roligt med Byron och Harding

2024-07-28 Lord Byron: O dåna ocean. Dikter i tolkning av Gunnar Harding (Wahlström & Widstrand 2024; 178 s.). George Gordon Byron, 6th Baron Byron of Rochdale (1788–1824): jag måste erkänna att jag har vetat mer om hans liv än om hans författarskap. Till detta senare kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än denna urvalsvolym, som utöver en fyllig inledning innehåller utdrag ur Byrons två stora versromaner Childe Harold och Don Juan samt ett litet antal enskilda dikter. Inte heller kan jag tänka mig en bättre introduktör än Gunnar Harding, framstående poet, skicklig översättare och ledande kännare av engelskspråkig romantisk poesi.

Det är omfattande verk vi talar om. Bara Don Juan omfattar i C.W.A. Strandbergs översättning (1857–65) över 500 sidor. Harding har alltså sovrat hårt, plockat ut enskildheter som kan läsas fristående och fått till stånd ett tvärsnitt genom verken som i stort sett bortsett från deras episka linje och lagt tonvikten på poetens sinnesstämningar, åsikter och samtidskommentarer. Helt rimligt eftersom både Harold och Don Juan är maskerade självporträtt och epiken mest ett ramverk för det Byron egentligen vill uttrycka: sin egen melankoli, hänförelse över naturen och, framför allt, kritik av sin samtids Storbritannien, dess inskränkthet, dess torftiga kultur. I det sistnämnda kommer Byrons virtuositet som versmakare bäst till sin rätt. Något mindre i Childe Harold, som är skrivet i den rätt komplexa versformen spenserstanser, men fullfjädrad i Don Juans ottave rime, där parrimmet i de två sista raderna i varje strof ofta lyfter fram en snärtig poäng. Ett exempel, där diktjaget funderar över vad den äktenskapliga kärleken gör med poesin. Först originalet:

There’s doubtless something in domestic doings
    Which forms, in fact, true love’s antithesis;
Romances paint at full length people’s wooings,
    But only give a bust of marriages;
For no one cares for matrimonial cooings,
    There’s nothing wrong in a connubial kiss:
Think you, if Laura had been Petrarch’s wife,
He would have written sonnets all his life?

Harding:

Visst är det så att hushållsgöromål
kan bli all äkta kärleks antites.
Romansen är kurtisens modersmål,
mer sakligt äktenskapet återges.
Ett husligt kuttrasju med en gemål
lär sällan med förväntan emotses.
Om Laura hade fru Petrarca blivit,
tror ni att han då fler sonetter skrivit?

Harding har kunnat återanvända en hel del material från sin antologi med engelsk romantisk poesi från 2002, Där döda murar står. Lord Byron och hans samtida. Men mycket är nyöversatt, och Hardings ingivelseförmåga har inte mattats trots hans över 80 år. Det är vackert, det är rörande och det är, mest av allt, ogement roligt.

Eyvind Johnson, en europé i tiden

2024-07-23 Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof och Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976 (Bonniers 1986, 1990; 384 resp. 498 s.). Efter avslutad läsning av Krilon-trilogin kände jag ett starkt behov att närmare lära känna författaren Eyvind Johnson, och då var litteraturprofessorn Lindbergers standardverk det självklara valet. Den är till upplägget en klassisk life and letters-biografi, men med tydlig tonvikt på letters. Levnadsteckningen, där förstås allt väsentligt finns med, står tillbaka för beskrivningen av Johnsons intellektuella utveckling, hans tankevärld och analyser av de enskilda böckerna. Som framgår av undertitlarna gäller detta särskilt den andra delen: tiden och människans plats i den är i brant sammanfattning det grundläggande problemet i Johnsons senare författarskap.

Att människan Eyvind Johnson (född som Edvin Jonsson) blev den han blev ger Lindberger gott besked om, men frågan om hur han blev det lämnar biografen delvis obesvarad. Att den ur proletärmiljö sprungne Edvin/Eyvind/Olof blev ungsocialist, anarkist och syndikalist är ju helt naturligt; mindre självklart att han så tidigt tog avstånd från bolsjevismen och på äldre dar kallade sig liberal. Lindberger lägger stor vikt vid en personkonflikt i den ungsocialistiska förening där Johnson vid mitten av 20-talet var sekreterare och som ledde till att han lämnade föreningen. Själv tror jag att han påverkades av de nära och vänskapliga kontakterna under kriget i redaktionen för Nordens Frihet (vilken Lindberger i och för sig nämner åtskilliga gånger). Men jag kanske överbetonar denna liberalt präglade antitotalitära tidskrift eftersom min morfar Kaj Bonnier, nära vän till Eyvind, var starkt engagerad i den.

Var Johnson fick sin läshunger ifrån blir väl heller inte helt klart, bara det faktum att den fanns där från tidig ålder och var kanske den enskilt viktigaste drivkraften för att ge sig ut i världen. Slitsamma jobb i hemtrakterna i tonåren, politiskt engagemang i Stockholm i 20-årsåldern, långa vistelser i Tyskland och Frankrike under 20-talet, där han inte sällan levde på svältgränsen med magra inkomster från tidningsartiklar och noveller: så såg hans väg in i författarskapet ut. I Paris träffade Johnson sin första fru, norskan Aase Christoffersen, och där föddes sonen Tore 1928, som blev en känd fotograf. Han hade debuterat redan på 1920-talet med välvilliga omdömen, och efter familjens återflytt till Sverige 1930 blev han med sina romaner snart erkänd som en av sin generations främsta och mest originella prosaförfattare. Det stora genombrottet kom med den självbiografiska tetralogin Romanen om Olof (1934–37). Lindberger är som bäst när han i första delens långa slutkapitel får bena upp verkets intrikata komposition och tränga in i dess tankevärld.

Andra delen börjar dramatiskt med hustrun Aases död och världskrigets utbrott. Eyvind Johnson återfinner stabiliteten när han gifter om sig 1940 med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, han engagerar sig i Nordens Frihet och börjar på sitt magnum opus: de tre romanerna om Krilon, dennes samtalsgrupp och strid mot de krafter som vill monopolisera den svenska fastighetsmarknaden (läs: Tyskland och Sovjetunionen som vill härska över Europa). Man kunde tänka sig författaren tämligen utmattad efter detta kraftprov. I stället kommer med jämna mellanrum en ström av stora romaner, av vilka flera måste räknas som mästerverk: Strändernas svall (1946), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964). Alla bestås förnämliga och högst läsvärda analyser, men hur var den fysiskt märkte och ofta sjuke författaren mäktig sådana kraftprov? Det lämnar Lindberger därhän. Johnson som offentlig person får inte heller mycket utrymme. Besviken är jag att inte den hätska debatten om ”tredje ståndpunkten”, utlöst av Johnsons vårtal i Uppsala 1951, ägnas mer än en förströdd sida.

Av det ovan skrivna torde det stå klart vilka (betydande) förtjänster och (mindre) brister Örjan Lindbergers biografi besitter. Tilläggas bör att han berikar sin framställning med många och ibland långa citat ur Eyvind Johnsons böcker och brev och att han ofta med gillande refererar till och citerar kolleger som skrivit om Johnson. Invändningar görs försynt och i förbigående. Det är en gentleman som hållit i pennan; det känns välgörande.

Eyvind Johnsons ”värntjänst” – men så mycket mer

2024-07-07 Eyvind Johnson: Krilon själv (Albert Bonniers Förlag 1943; 692 s.)

”Och nu är vi här, vid slutet av denna långa bok om Johannes Krilon och hans grupp. Återberättaren, den tjänande brodern som under tre omväxlande år stått helt nära men mest i bakgrunden, vill än en gång stiga fram och öppna sin mun. [—] Historien om denna grupp är historien om en svensk författares värntjänst från januari 1941 till nu [en septemberkväll 1943]. Han har marscherat, skyldrat, varit med om nattövningar och skjutit med det krut han har och försökt att hela med de mediciner och salvor han äger. […] [B]okens avsikt är att efter förmåga förtydliga detta: Mänskan är en hög fastän stundom svag varelse; och den enda mänska vi känner till är mänskan på jorden” (s. 682).

Tydligt sätter Eyvind Johnson in sin Krilon-trilogi i ett tidsbestämt historiskt sammanhang och anger dess funktion som en beredskapsroman. Har den alltså bara historiskt intresse? Nej, den är mycket mer än så, vilket Johnson säkert var medveten om men valde att tona ner. Böckerna om Krilon (Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942, Krilon själv 1943) är helt enkelt ett stort europeiskt romanverk från 1900-talet, inspirerat av men också jämförbart med verk som Joyces Ulysses, Prousts På spaning … och Thomas Manns ”Josef och hans bröder”. Hade han bara velat skriva en beredskapsroman kunde han ha skrivit något kort och slagkraftigt, i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt!. I stället fullföljer han en idé från 1937 i ett samtal med musikkritikern Curt Berg om att skriva en roman i fugaform. (Eyvind Johnson var aldrig en som gjorde det enkelt för sig.) Krilonserien är mycket riktigt ett mångstämmigt verk med röster som återkommer och varieras och flätas ihop på sinnrika sätt. Ibland, och alltmer i denna sista del, är den rättframt berättad, men oftare använder Johnson modernistiska grepp som långa essäistiska reflexioner och inre monolog. Ibland överskrids gränsen till det övernaturliga, särskilt i några av Emil Hovalls upplevelser, mycket gripande och effektfullt i slutet av denna del. Längre fristående berättelser infogas några gånger. Här är det det 150 sidor långa avsnittet ”Johannes Krilons nycklar”, där verkliga nycklar fungerar som madeleinekakor och får Krilon att rekapitulera sin uppväxt och tidiga vuxenålder, vilket i sin tur ger nycklar till förståelsen av människan Johannes Krilon i berättelsens nutid. Härav för övrigt bokens titel; Krilon själv är annars knappast huvudpersonen i denna del.

En kort resumé är väl på sin plats. Det är januari 1942. Tysklands grepp om Europa är starkt. Ett lika starkt grepp har Nya Villabolaget under G. Staph tagit över fastighetsmarknaden, och dess tentakler snärjer även mindre firmor i andra branscher, som de vilka innehas av Krilons vänner. De har skrivit på kontrakt som i praktiken gör dem till livegna i sina egna firmor, ångrar sig bittert men kan inte komma ur. Bara Johannes Krilon står emot och blir föremål för hämndaktioner från Staph och hans hejdukar. Misstänkt för att ha anlagt brand i sitt eget kontor blir han tvungen att gå under jorden, men i den påtvingade overksamheten kan han planera för slaget mot fienderna, vilket står i slutet av boken och blir bokstavligen blodigt. I egna, återkommande avsnitt bestås vännerna ömsinta och inträngande porträtt: var och en har sitt eget kors att bära. Särskilt starkt tycks Eyvind Johnson ha känt för sin skapelse Emil Hovall, möbelrenoverare, estet och grubblare över livsfrågorna; han snusa,r och stundom dricker han för mycket. Som litterär skapelse tycker jag han är intressantare än den i all sin förträfflighet lite fyrkantige Krilon.

Jag ska inte förlänga en text som redan är i längsta laget. Sammanfattningsvis är Krilon själv den mest lättlästa av de tre delarna. Som helhet är verket stundom krävande att läsa men utan gensägelse ett portalverk i Eyvind Johnsons författarskap och i hela den svenska 1900-talsliteraturen.

När Norges sak var svensk – eller?

2024-06-24 Anders Johansson: Över gränsen. Norsk-svensk krigsdramatik 1940–1945 (Lind & Co 2024; 256 s.). Anders Johansson är en gammal journalist med bred erfarenhet från olika delar av världen, bland annat som Dagens Nyheters första fasta Afrikakorrespondent. Efter sin pensionering har han ägnat sig åt historia runt andra världskriget, främst norsk och svensk och norsk-svensk. Denna bok är hans femte och enligt egen utsago sista, men den första som jag läst. Man ska läsa den som ett slags summering. Johansson tar upp många av de händelser och personer han skrivit om tidigare och disponerat framställningen så att ett antal särskilt intressanta personer och deras öden skildrats i var sitt kapitel. Framställningen är alltså inte kronologisk, och många händelser återkommer gång efter annan, liksom viktiga kollektiva aktörer som sabotageorganisationerna Kompani Linge och SOE (Special Operations Executive). Bland återkommande personer märks de brittiska underrättelse- och kontaktpersonerna Malcolm Munthe (som Johansson ägnat en bok) och Peter Tennant och den legendariske svenske kriminologen Harry Söderman.

Har man upplägget klart för sig kan man läsa bokens kapitel som ett antal fristående men på många vis hoplänkade berättelser om hängivna och modiga motstånds- och frihetskämpar på båda sidor Kölen, deras aktioner men också, och inte minst, hur de bemöttes som flyktingar i Sverige. Det är påfallande hur den officiella svenska attityden var först villrådig och sedan nyckfull. Inte ens efter deportationen av norska judar hösten 1942, som upprörde hela svenska folket, ändrades inställningen helhjärtat. Å andra sidan gjorde många enskilda myndighetspersoner, och privatpersoner, viktiga och inte sällan farliga insatser för broderfolket. Jag avstår från att referera enskilda öden; vill intyga att de är värda att läsa om.

Den norska legationen på Strandvägen i Stockholm spelade en viktig roll men fick ofta arbeta i motvind och i det fördolda, t.ex. med fastighetsköp genom bulvaner. Personligt intressant för mig som Södertäljebo är ett antal platser i och runt staden som kom att bli viktiga tillhåll för motståndsrörelsen. 500 m från min bostad ligger Viksbergs säteri. Där lärde Peter Tennant känna Harry Söderman och blev en viktig förbindelselänk för denne när han – i hemlighet – på Mälsåkers slott på Selaön i Mälaren satte upp de norska ”polis”trupper, som i krigets slutskede kunde sättas in i Nordnorge. Och i två torp på gården Almnäs mellan Södertälje och Nykvarn kunde motståndsmän som tvingats fly få vila ut under en tid.

Anders Johansson har gjort ett gott jobb när han grävt i sina källor men tvingas ändå stundom konstatera att han inte kommer längre. I boken finns flera uttryckliga uppmaningar till fackhistoriker att ta sig an ännu outforskade delar av denna norsk-svenska historia, som han själv så skickligt berättat viktiga delar av.

Kommissarie med rikt själsliv

2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.

Förebilder – inte bara för unga judinnor

2024-06-16 Johanna Rubin Dranger (illustrationer), Karin Brygger och Anneli Rådestad (text): Judiska hjältinnor (Natur & Kultur 2024; 196 s.). Enligt förlaget är detta en bok för 9–13-åringar, och texten tycks mig särskilt vända sig till judiska flickor inför bat mitzva. Det hindrar inte att den är nyttig läsning även för en åttioårig goj och säkert många andra. Så många kända och okända levnadsöden, många tragiska, andra hoppingivande. Så många role models för flickor och unga kvinnor, judiska eller ej. Hjältinnor i ordets egentliga mening är inte så många, men ”märkeskvinnor” hade nog varit för tråkigt i titeln.

Boken består av drygt 100 minibiografier, i de flest fall ett uppslag med texten på ena sidan och ett tecknat porträtt på den andra. Joanna Rubin Dranger har överträffat sig själv i den stora variationsrikedomen i de mycket dekorativa porträtten. Uppslagen följer ingen bestämd ordning. En astronaut följs av en rabbin, som följs av en biblisk gestalt, som följs av en nobelpristagare i litteratur. Är tanken kanske att läsaren ska bli överraskad varje gång hen vänder blad? Urvalet är som antytts mycket brett. Utöver nämnda kategorier hittar vi artister, forskare, politiker – och ett stort antal unga motståndskvinnor i naziockuperade länder, varav nästan alla infångades och mördades. Alla tider är representerade, med en viss övervikt för 1900- och 2000-talet. Jag kommer inte på några genanta utelämnanden. Kanske hade bilden kunnat kompletteras med någon företrädare för den judiska upplysningen, haskala, årtiondena runt 1800, som Eva Ekselius har skrivit så lysande om i Vakna, mitt folk! (anmäld här i januari i år). Ska jag nämna någon som gjorde mig särskilt glad får det bli Zenia Larsson och hennes ögonöppnande trilogi från gettot i Łódz, som inleds med Skuggorna vid träbron (1960). Det finns en användbar ordlista i slutet av boken, men jag saknar ett alfabetiskt register över hjältinnorna.