Kategori: Allmänt och blandat

Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.

Utsökta aptitretare

2023-12-03 Alf Henrikson på prosa (urval och kommentarer Catharina Grünbaum, Alf Henrikson-sällskapet 2023; 145 s.). Journalisten, poeten, dramatikern, översättaren, kunskapsförmedlaren Alf Henrikson är så här inemot 30 år efter sin död nog mest ihågkommen för sina dagsverser. Eftersom de bara sällan kommenterar något dagsaktuellt utan hellre uppehåller sig vid allmänna och eviga frågor har de lämpat sig utomordentligt bra för samlingar i bokform, under AH:s levnad oftast utgivna på Atlantis, därefter främst omhändertagna av det mycket aktiva Alf Henrikson-sällskapet med den outtröttliga Catharina Grünbaum som ledande redaktionell kraft. Men, tycks sällskapet och Grünbaum mena, nu är tiden mogen att visa upp Alf Henrikson i hela hans mångsidighet. För två år sedan utkom den briljanta biografin Vägen genom H (av Grünbaum och Åke Lundqvist), och nu har Grünbaum utgivit och utförligt kommenterat ett urval av Henriksons prosa. Med tanke på dennes enorma produktion under nästan 70 år är en volym på 145 sidor, dessutom rikt illustrerad, en droppe i havet, varje text en aptitretare. Jag påminner mig Oscar Wildes aforism om cigaretten: ”It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?” Vi ska nog vara nöjda med att det inte blev en bred, månghundrasidig antologi med långa textutdrag utan lockas av smakbitarna att själva gå till hyllorna eller biblioteket och läsa (om) texterna i deras sammanhang. Själv blev jag särskilt sugen på ett återseende med ungdomsboken Vägen genom A, som jag inte läst som vuxen. Det återgivna avsnittet om bokmalarna Justus och Filiberts samtal med Noak ombord på arken är sagolikt i ordets båda betydelser. Och som gammal encyklopedist kan jag bli avundsjuk på Alf Henrikson, som fick möjlighet att ge ut ett uppslagsverk enbart med artiklar om sådant som intresserade honom själv.

Innehållet har uppställts efter genre: journalistik, historia (och historier), kåserier, encyklopediskt, fiktionsprosa, och inom varje genre ges några korta textprov. Dramatik och översättningar har uteslutits. Urvalet ger en bra bild av Henrikson som författare, den stilistiska briljansen, viljan till kunskapsförmedling, de ironiska vändningarna. Catharina Grünbaums kommentarer är på samma höga nivå, så läsvärdet för helheten är högt.

(Jag har bara en sak, som inte minskar bokens värde, att anmärka på: det är lite för många skrivfel, både i kommentarerna och i Henriksons texter. Oftast rör det sig om borttappade småord som ”att”, men jag hittar också sådant som på s. 115: ”Lexikograf var vad han alltid hade han alltid velat bli …” Sådant är i det närmaste oundvikligt när man arbetar med små ekonomiska och personella resurser, men det är synd ändå. Sakfel har jag bara hittat ett. Den ”hr Stiller”  som nämns (s.38) i ett referat från en debatt om film 1931 kan inte, som sägs i kommentaren, vara regissören Mauritz Stiller, som dog 1928.)