Livet för tsaren 8: En familjs historia

Rubriken till detta inlägg är inspirerad av titeln på Arvid Järnefelts tredelade verk Mina föräldrars roman (1928–30). Där skildrar han föräldrarna Alexander och Elisabeths äktenskap och uppväxten i en politiskt och kulturellt medveten men splittrad familj, där fyra söner, kritikern Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och tonsättaren och dirigenten Armas, alla blev betydande på sina områden och dottern Aino hustru och musa till Jean Sibelius. Romanen dramatiserades av den finlandssvenska Klockriketeatern under titeln Det kommer aldrig att ske. Ett gästspel på Södra teatern i Stockholm 2002 blev en stor framgång.

Alexander Järnefelt (1833–1896) gjorde en för tiden inte ovanlig, framgångsrik militär karriär i det ryska riket och avancerade till generallöjtnant. Hans specialitet var geodesi och kartografi, och hans stora bedrift blev att kartlägga stora områden i Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Hemma i Finland var han ledande i arbetet på det stora kartverket över Finland. Som betrodd på högsta ort blev han i hemlandet landshövding, eller guvernör, som det hette på den tiden, över tre län efter varandra under elva år och slutade sin civila bana som senator och chef för ekonomiedepartementets militieexpedition (det vill säga försvarsminister, om man kan tala om senaten som en regering) de två sista åren av sitt liv.

Som ung officer i S:t Petersburg hade Alexander Järnefelt blivit introducerad i en kamrats hem. I den ursprungligen balttyska men russifierade familjen Clodt von Jürgensburg stod konst, kultur och politiskt frisinne högt i kurs. Den 21-årige Alexander förälskade sig i vännens syster, den 15-åriga Elisabeth, och efter tre år, 1857, gifte de sig.

För den unga Elisabeth Järnefelt innebar bytet av familj en stor och delvis svår omställning. Bland annat blev hon tvungen att lära sig finska. Maken hade visserligen svenska som modersmål, men han var en av de tidigaste fennomanerna och hade för egen del dragit slutsatsen att finskheten skulle inympas i den kommande generationen från början. Familjen blev alltså finskspråkig. Under sexton år födde Elisabeth nio barn, men äktenskapet var inte lyckligt och efter den yngsta dotterns födelse var det i praktiken slut.

Medan maken förflyttades till sina olika poster blev Elisabeth och barnen kvar i Helsingfors. Trogen sina gamla ideal öppnade hon sitt hem för tidens radikala intelligentia, till stor del barnens umgängesvänner. En särskild plats i hennes hjärta – och kanske också i hennes säng – fick den 22 år yngre Johannes Brofeldt, som under namnet Juhani Aho skulle bli en av det unga Finlands allra främsta författare, mest känd för romanen Juha, som tonsatts som opera av både Leevi Madetoja och Aarre Merikanto.

Men ”Elisabeths krets” skingrades, och hennes liv tog åter en ny vändning. Hon intogs nämligen av Leo Tolstojs läror, liksom sonen Arvid, och de båda blev Finlands första renläriga tolstojaner. De bosatte sig på små gårdar intill varandra och levde av det som jorden gav, medan Arvid spred Tolstojs radikala läror om kärlek, jämlikhet och broderskap i böcker och föredrag.

Som så många andra utopiska projekt misslyckades även detta. Slitningar uppstod och Elisabeth övergav det tolstojanska livet för att ta hand om hushållet hos sin äldste son Kasper, som blivit änkling. Även Arvid återgick så småningom till en mer borgerlig livsföring. Tillvaron fördystrades av ökande avstånd mellan mor och barn och av en ekonomi som blev allt sämre efter hand. På sin 90-årsdag den 11 januari 1929 finns Elisabeth Järnefelt dock avbildad i kretsen av sina barn; hon avled tre veckor senare.

Den här framställningen vore inte fullständig utan en kortfattad redogörelse av hur det gick för barnen. Kasper (1859–1941) blev främst känd som litteraturkritiker men var också översättare, lärare i ryska och målare. Arvid (1861–1932) var ursprungligen jurist men blev efter sin tolstojanska väckelse en mycket produktiv författare av främst romaner men även noveller och skådespel. Konstnären Eero (1863–1937) är inte lika känd som sina generationskamrater Akseli Gallen-Kallela och Albert Edelfelt men betraktas som i stort sett jämbördig med dem. Hans mest kända verk är Sved (även kallat Trälar under penningen och Kampen för tillvaron), en naturalistisk målning av några svedjebönders slit. Armas (1869–1958) var tonsättare (hans mest kända stycke är ”Berceuse”) men framför allt dirigent. I 25 år var han kapellmästare vid Operan i Stockholm. Aino (1871–1969) gifte sig 1892 med Jean Sibelius och stod troget i nöd och lust vid geniets sida under alla år. Hon gav sitt namn till parets hem Ainola i Träskända norr om Helsingfors. Där slet hon med huset och den kroniskt dåliga ekonomin och uppfostrade parets fem döttrar.

Livet för tsaren 7: Entreprenörer

Nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och hans hustru Fredrika, född Tengström, hade sex barn som nådde vuxen ålder. De var alla pojkar, och de gjorde alla beaktansvärda karriärer på andra områden än fadern, utom den yngste, läkaren Fredrik Karl, som skördades av lungsoten redan som 34-åring 1884. Ytterligare två söner blev läkare, Lorenzo (1836–1919) och Johan Wilhelm (1843–1918), den senare medicine professor och radikalliberal lantdagsman. Walter (1838–1920) blev en berömd skulptör och den äldste, Ludvig Mikael (1835–1902), gymnasielektor i Kuopio. Den näst yngste sonen, Jakob Robert Runeberg (1846–1919), blev ingenjör, och det är om honom detta inlägg främst ska handla.

”Vår landsman, ingeniör Rob. Runeberg, har i S:t Petersburg, Karavannaja 28, öppnat en byrå, kallad ”Byrå Vega” för uppgörande af ritningar, kostnadsförslag, specifikationer och kontrakter till ångbåtar, maskiner, fabriker, mekaniska verkstäder etc. äfvensom för ombesörjande af deras utförande.”

Denna anspråkslösa notis i Helsingfors Dagblad 13 maj 1881 är signifikativ för den relativa ouppmärksamhet Robert Runeberg och hans gärning rönt. I Kansallisbiografia, den stora finska nationalbiografin, saknas han helt och är inte ens nämnd i släktartikeln Runeberg. Den ende som på allvar intresserat sig för honom är den aboensiske historieprofessorn Max Engman, som ägnar honom ett kapitel i Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 samt en artikel i Biografiskt lexikon för Finland. Utan hans forskning hade detta inlägg inte kunnat skrivas.

Robert Runebergs tekniska begåvning stod tidigt klar, och han demonstrerade den genom att som tonåring konstruera en rullstol åt sin far, som drabbats av ett slaganfall och blivit delvis förlamad. Han studerade och praktiserade på varv i Newcastle och mekanisk verkstad i Viborg och tog examen som skeppsbyggnadsingenjör i Cherbourg i Frankrike. Sedan gjorde han som så många andra framåtsträvande unga finländare: han anträdde den petersburgska vägen. År 1881 tar han alltså det djärva steget att öppna en egen konsulterande ingenjörsbyrå, en mycket nymodig verksamhet. Men, som Max Engman framhåller, det här var tiden när tron på tekniska framsteg var obegränsad och ingenjören var den nya tidens hjälte. ”Bureau Vega, teknisk consultation och agentur” gick bra och firman växte.

Teknisk konsultation var nu inte det enda Robert Runeberg ägnade sig åt. Han var en sann entreprenör som entusiastiskt gav sig in på många olika verksamheter. Han utvecklade en egen metod för vägbeläggningar, han importerade finska ångmaskiner, jordbruksmaskiner med mera, som han sålde i Ryssland. Han gjorde en forskningsresa till Sibirien för att utröna om några av de stora floderna var segelbara med ångbåtstrafik. Han försökte till och med bygga ett flygplan. Tankarna bakom planet var riktiga, men han lyckades inte åstadkomma en motor med tillräcklig effekt för att få det att lyfta.

Men Runebergs stora insats var som konstruktör av fartyg för vintersjöfart. Redan 1877 ritade han ett isbrytande passagerarfartyg, Express, för rutten Hangö–Stockholm. I Ryssland togs hans både teoretiska och praktiska kunskaper om isbrytning i anspråk för bygget av världens första oceangående isbrytare, Jermak, som sjösattes 1899. I Finland blev han känd som ”vintersjöfartens fader”.

Ett utslag av tidens teknikoptimism var de frekventa stora industriutställningarna. Runeberg var engagerad i ett flertal sådana, främst som finländsk kommissarie vid världsutställningarna i Paris 1878 och 1900. Finlands paviljong 1900, ritad av firman Gesellius, Lindgren, Saarinen och dekorerad av Gallen-Kallela, blev ett internationellt genombrott för finsk arkitektur, konst och konsthantverk och gav den finländska nationalkänslan vind i seglen. Men för kommissarien var det en svår balansgång; det här var under ”ofärdsåren”, när Finland skulle russifieras. Den stora framgången med paviljongen visar att han lyckades.

Bureau Vega verkade oavbrutet fram till revolutionen, men 1918 tvingades den stänga och Robert Runeberg förlorade hela sin ryska egendom. Han återvände till det nu självständiga hemlandet men avled redan 1919.

Medan Robert Runeberg var en entreprenör av modernt snitt, gjorde ett par andra finländare en mer traditionell tsarrysk karriär och blev stormrika på det. Carl August Standertskjöld (1814–1885) utexaminerades som primus från Finska kadettskolan i Fredrikshamn och blev artilleriofficer i Ryssland. Han steg snabbt i graderna: 1847 blev han överste och 1855 generalmajor. Från 1847 kommenderades han också till chefsbefattningar vid gevärsfaktorier, först i Tula söder om Moskva, sedan i Izjevsk i Udmurtien vid Uralbergens västra sida och från 1858 åter i Tula som högste chef för en verksamhet med 10 000 anställda. Standertskjöld var en framgångsrik industriledare, och 1864 tilläts han arrendera faktoriet. Som arrendator fram till 1870 skapade han sig en stor förmögenhet. Han fortfor att ha höga militära befattningar i Ryssland och upphöjdes till friherre av Alexander II, men han byggde också upp en omfattande verksamhet i hemlandet. Grunden till den var Ingerois träsliperi vid Kymmene älv, som fortlever som Stora Enso Anjalankoski. Vinsterna investerades i fastigheter i Helsingfors och S:t Petersburg, industrier och ett stort antal gods och gårdar.

År 1866 hade Carl August tagit sin kusins son Hugo Standertskjöld (1844–1931) till sig i Tula. Denne närmast kopierade sin äldre släktings karriär: officersexamen, tjänstgöring i ryska armén, chefsbefattningar vid gevärsfaktorierna i Tula och Izjevsk, till slut arrendator i Izjevsk på så förmånliga villkor att han kunde bygga upp en betydande förmögenhet. Hugo Standertskjöld återvände till Finland redan 1884. Han skapade en cellulosafabrik i Villmanstrand, som numera tillhör UPM-Kymmene, han var en frikostig mecenat, men framför allt anlade han möstergodset Karlberg vid Tavastehus. På dess marker ligger nu den kända turistanläggningen Aulanko med ett hotell i klassisk 30-talsfunkis.

Livet för tsaren 6: På spaning efter det finska språkets rötter

Herr Olof Kristersson, kyrkoherde i Pälkäne i Tavastland, hade i likhet med många av sina ståndsbröder uppstigna från enklare förhållanden känt behovet att anta ett latiniserat släktnamn. Han var från omkring 1700 känd som Olaus Castrenius. Efternamnet hade han tagit från hembyn Linnainen (latinets castrum och finskans linna betyder båda ’borg’). Hans son ändrade namnformen till Castreen och sonsönerna till Castrén, och från dem härstammar ett antal betydande personer i finländsk politik, vetenskap och vitterhet. En sonsons sonson till herr Olaus ska vi tala mer om nedan.

Hur finska språket är besläktat med till exempel samiska och estniska och till och med ungerska var man klar över redan på 1700-talet. Och man visste också att till samma finsk-ugriska språkgrupp hörde en del språk som talades i inre och norra delen av europeiska Ryssland (det största av dem är mordvinska). Men på 1800-talet började man få klart för sig att det fanns flera andra folk, sammanfattade som samojeder, vilka talade språk som kunde vara släkt med de finsk-ugriska. Här behövdes forskning! Och vilka var mer lämpade att utföra lingvistiskt fältarbete bland dessa folk än de välutbildade språkliga släktingarna finnarna?

En pionjär bland dessa var Anders Johan Sjögren (1794–1855). Den studiebegåvade finske pojken Antti Mikonpoika från Itis i Kymmenedalen skickades till det svensktalande Lovisa, där han fick gå i skola och lära sig svenska och flera andra språk. Som student i Åbo skickades han på etnologiska och folkloristiska fältstudier till Ingermanland, vilket inspirerade honom till fördjupade studier av det finska folkets och språkets fornhistoria. Under en fem år lång expedition samlade han språkligt och annat material från de finsk-ugriska folk som numera kallas komi och udmurter. (Historiskt sett råder stor namnförbistring för de folk och språk som nämns i det följande. Därför använder jag här enbart de namn som numera är gängse inom forskningen och som används i till exempel Nationalencyklopedin.)

Tillbaka i S:t Petersburg fick Sjögren en forskartjänst vid Vetenskapsakademin, där han bearbetade och publicerade sina resultat, som förnyade den finsk-ugriska språkforskningen. Som Rysslands främsta auktoritet på de finsk-ugriska folken (inklusive det finska) hade han stort inflytande i nationalitetsfrågor. Men till sin bortgång fick han gå en försiktig balansgång mellan de ryska myndigheterna, som misstänkte honom för finsknationalism, och de uppvaknande fennomanerna i hemlandet, med J.V. Snellman i spetsen, som i Sjögren mer såg en kejserlig ämbetsman än en finsk patriot.

Men Anders Johan Sjögren var nationalist i sitt hjärta. Och han utövade sitt inflytande till att ordna så att Matthias Alexander Castrén 1842 kunde komma i väg på sin första forskningsresa. I motsats till Sjögrens enkla ursprung kom Castrén, född 1813, från en släkt av främst präster, där bildningen alltid stått högt i kurs. Som student kom han att ta sådana intryck av den 1835 utkomna Kalevala att han bytte bana: i stället för präst blev han språkforskare. Till att börja med ägnade han sig främst åt finskan och dess närmaste släktingar, men lite av en slump och A.J. Sjögrens tillskyndan gjorde att han sändes på en expedition till norra Ryssland för att studera samojedfolket nentser och deras språk. Under två års mycket strapatsfyllda resor, som lade grunden till hans ohälsa, samlade han material om dessa och klarlade nentsiskans släktskapsförhållanden.

Tillbaka i Helsingfors 1844 bearbetade han sina resultat till flera avhandlingar, varav en doktorsdissertation. Men bara ett år senare, och trots sin vacklande hälsa, gav han sig ut på en ny expedition. Trots återkommande skov av tuberkulos blev han borta i fyra år, under vilka han både bedrev insamling och skrev. Bland annat upptäckte han ett dittills okänt samojedspråk, ”skogsnentsiska” och kartlade ett annat, selkupiska. Han kunde slutgiltigt fastställa relationerna mellan de finsk-ugriska språken och samojedspråken och lade på så sätt en fast grund för den uraliska språkforskningen (uraliska språk kallas den språkfamilj som består av dessa två undergrupper). Genom studier av några turkiska, mongoliska och tungusiska språk bidrog han också till den altaiska språkforskningen, och han lanserade teorin om ett gemensamt ursprung för de uraliska och altaiska språken (teorin har få anhängare numera).

Åter i Helsingfors från 1849 var Castrén trots sin sjukdom rastlöst verksam med skrifter och föreläsningar. År 1851 blev han den förste professorn i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. Men bara ett år senare tog sjukdomen överhanden, och han avled i maj 1852. Hans efterlämnade manuskript publicerades i tolv band på tyska, men ännu finns mycket outgivet.

Matthias Castréns öde företer likheter med Kai Donners. Inspirerad av bland annat Castréns exempel företog Kai Donner (född 1888) på 1910-talet två fysiskt ytterst krävande forskningsresor till Sibirien, där han studerade samojedspråken selkupiska och kamassiska samt språket ket, som inte har några kända släktingar. Men världshändelserna länkade Donners aktiviteter på nya banor: han blev finsknationell aktivist och engagerad i jägarrörelsen. (”Jägarna” var finländare som i hemlighet fick militär utbildning i Tyskland för att med vapen i hand kunna befria sitt land från den ryska överhögheten.) Efter självständigheten hamnade han på den yttersta högerkanten och blev en av ledarna för den närmast fascistiska Lapporörelsen. Märkt av sina umbäranden i Sibirien dog han redan 1935. Kai Donners son Jörn, bara två år vid faderns död, har i boken I min fars fotspår. Resor i Sibirien förr och nu (2006) bokstavligen följt fadern i spåren i ett (fåfängt) försök att förstå honom.

Livet för tsaren 5: Öl, seglarpokal och konstmuseum

Den här bloggserien ska ju handla om finländare som gjorde karriär i Ryssland, men vi ska tillåta oss också några inlägg om det omvända fallet: ryssar som gjorde sin lycka i Finland.

De flesta som turistat i Finland har väl kommit i kontakt med det goda ölet Koff. Kulturintresserade Helsingforsturister har kanske besökt Sinebrychoffs konstmuseum vid Bulevarden. Och mången kappseglare har säkert drömt om Sinebrychoffpokalen, en Östersjöns motsvarighet till America’s Cup.

Allt detta kan de tacka släkten Sinebrychoff för. Den förste i släkten, Pjotr Sinebrjuchov, finner vi i slutet av 1700-talet som handlare i Kotka vid Kymmene älvs mynning i Finska viken, i ett område som avträtts till Ryssland 1743, efter hattarnas krig. Han har ingen plats i den här historien eftersom han dog 1805, sju år innan Kymmenedalen och det övriga så kallade Gamla Finland återförenades med det nyblivna storfurstendömet. Pjotrs äldste son Nikolai Sinebrychoff (född 1786) går i sin fars fotspår och är bland annat furnissör åt de ryska trupperna i finska kriget.

Men 1812 befinner sig Nikolai alltså på finsk mark. Han flyttar till Helsingfors och öppnar 1817 diversehandel på Sveaborg. Två år senare lyckas han förvärva privilegium, det vill säga monopol, på att brygga och sälja öl i Helsingfors. Några år senare står det stora bryggeriet och brännvinsbränneriet vid Sandviken i Helsingfors klart. Nikolai Sinebrychoff blir en förmögen man och tilldelas titeln kommerseråd. År 1842 låter han uppföra ett ståtligt bostadshus vid Bulevarden.

Nikolai Sinebrychoff avled 1846. Han var ogift, och affärerna övertogs av hans yngste bror Paul Sinebrychoff den äldre (född 1799). Han utvecklade kärnverksamheten men hade också intressen i andra industrier och var stor markägare, bland annat av egendomarna Hagalund och Otnäs i Esbo. Som Helsingfors rikaste man blev han en rundhänt donator. Han sörjde patriarkaliskt för sina anställda och månade om den ortodoxa församlingen i Helsingfors, inte minst som stor bidragsgivare till bygget av Uspenskijkatedralen, som stod färdig 1868. Kommerseråd blev han vid kejsar Alexander II:s Helsingforsbesök 1863.

Paul Sinebrychoff gifte sig 50 år gammal med den 30 år yngre Anna Tihonoff, dotter till hans hushållerska. Äktenskapet anses ha varit lyckligt och välsignades med två döttrar och två söner. Den intelligenta och viljestarka Anna Sinebrychoff (1830–1904) blev efter makens död 1883 den egentliga ledaren av familjeföretaget. Hon idkade också omfattande välgörenhet, särskilt mot anställda och deras barn. Bland annat grundade hon ett sjukhus där anställda och deras familjer fick kostnadsfri vård.

Pauls och Annas äldste son Nicolas Sinebrychoff (1856–1896) är ihågkommen inte för sina insatser i företaget utan som en av de ledande männen i seglingssällskapet Nyländska jaktklubben. Det främsta minnesmärket över honom är vandringspriset Sinebrychoffpokalen, om vilken båtar från seglarföreningar runt Östersjön tävlar efter regler snarlika dem för America’s Cup.

När familjefirman 1886 ombildades till aktiebolag blev Nicolas bror Paul Sinebrychoff den yngre (1859–1917) bolagets verkställande direktör och ledde det tillsammans med sin mor Anna och sin svåger, systern Annas man, Emil Kjöllerfeldt. Modern och svågern dog samma år, 1904, och därefter var Paul den yngre ensam herre på täppan, även han en skicklig affärsman som lotsade företaget genom den turbulenta tiden: ofärdsåren och första världskriget. Bland hans många andra engagemang kan nämnas ordförandeskapet för Föreningsbanken i Finland under ett decennium. Och även han fick naturligtvis titeln kommerseråd.

Paul Sinebrychoffs eftermäle vilar sist och slutligen på den förnämliga samling av främst svensk och europeisk konst från 1600- och 1700-talen som han och hans hustru, aktrisen Fanny Grahn, hopbragte i sitt hem. Efter Fannys död 1921 övertogs samlingarna av finska staten, och hemmet vid Bulevarden blev museum, numera med namnet Konstmuseet Sinebrychoff. Det rymmer nu mycket mer än den ursprungliga samlingen och utgör ett museum för äldre europeisk konst från 1300- till 1800-talet.

Paul och Fanny hade inga barn, och personnamnet Sinebrychoff försvann med Nicolas änka Anna, som gick ur tiden 1944. Men bryggeriet lever. År 1993 flyttades verksamheten till Kervo, en förstad norr om Helsingfors, och 2000 köptes företaget av Carlsberg. Men reducerat till Koff är det gamla ryska namnet Sinebrjuchov på hundratusentals läppar varje dag.

Livet för tsaren 4: Vad ska en fattig flicka göra?

Vid tiden för Finlands transformation från en svensk riksdel till ett ryskt storfurstendöme levde den fåtaliga inhemska adeln under tämligen påvra förhållanden, i varje fall i jämförelse med sina ryska ståndsbröder och -systrar. För männen öppnades från 1809 via S:t Petersburg en väg till inflytande, social prestige och inkomster, men för kvinnorna var de vanliga karriärerna stängda. Försedd med hederliga föräldrar, goda seder, ett behagligt sätt och, helst, ett fördelaktigt yttre kunde den unga adelskvinnan främst hoppas på att bli uppmärksammad av någon som stod storfursten/kejsaren nära. Eller rentav av denne själv. Det senare hände den 17-åriga landshövdingedottern Ulla Möllersvärd, som utnämndes till hovfröken efter att ha dansat med Alexander I på lantdagsbalen i Borgå 1809.

I folkliga föreställningar var förhållandet mycket mer än en dans. Ulla ska ha varit kejsarens älskarinna och rentav fött honom en son. På detta tema skrev Mika Waltari 1944 en roman, Tanssi yli hautojen (ordagrant ”Dans över gravarna”, svensk titel Kejsarbalens drottning), som 1950 blev en oerhört populär långfilm (svensk titel Dans över gravarna). Visst är att Ulla Möllersvärd utnämndes till hovfröken 1811, gifte sig med en 36 år äldre man 1813 men skildes från honom redan efter ett halvår. Hon bosatte sig i Borgå, där hon ska ha levt ett aktivt socialt liv, men hon gifte inte om sig. Ulla Möllersvärd avled 87 år gammal 1878.

Men det var inte om henne som det här inlägget egentligen skulle handla, utan om en yngre medsyster som det gick betydligt bättre för, åtminstone i yttre måtto. Hon blev Finlands rikaste kvinna och en storstilad mecenat och filantrop: Aurora Karamzin.

Carl Johan Stjernvall var officer i den svenska armén men hörde till de många i den finländska eliten som snabbt bytte lojalitet efter 1809, och han blev landshövding i det med storfurstendömet återförenade Viborgska guvernementet (Viborgs län) 1812. Han och hans hustru Eva Gustafva von Willebrand hade tre vackra döttrar, av vilka Eva Aurora Charlotta, född 1808, ansågs vackrast.

Sedan fadern dött och modern gift om sig med hans efterträdare Carl Johan Walleen togs den åttaåriga Aurora för några år om hand av en moster i S:t Petersburg. Fyra år senare, 1820, återförenades hon med familjen, nu i Helsingfors sedan styvfadern blivit senator, det vill säga ledamot av det styrande ämbetsmannakollegiet, och prokurator, ungefär justitiekansler och riksåklagare. Walleen var mycket väl anskriven hos de ryska makthavarna, och när kejsar Nikolaj I besökte Helsingfors 1830 presenterades hans styvdotter Aurora för kejsarparet, som gjorde henne till hovfröken.

I S:t Petersburg fanns redan Auroras syster Emilie, som var gift med en rysk greve. I deras hem umgicks en överste Andrej Muchanov, som Aurora snart förlovade sig med. Men översten, märkt av krig och farsoter, dog redan före bröllopet. Aurora gick nu in för sin tjänst som hovdam och hann komma på vänskaplig fot med både kejsarinnan och tronföljaren, den blivande Alexander II, innan hon oväntat förlovade sig på nytt och 1836 gifte sig med hovjägmästaren Paul (Pavel) Demidov. Han och hans familj ägde de oerhört inkomstbringande mineralgruvorna i Uralbergen. Som Rysslands rikaste levde de mest i sus och dus i Frankrike och Italien, medan brytningen sköttes av tusentals livegna under miserabla förhållanden.

Paul Demidov var bara tio år äldre än sin hustru men åldrad i förtid, och han avled redan 1840, året efter att Aurora fött honom en son, även han med namnet Paul.

Aurora Demidov var nu en ekonomiskt oberoende kvinna i högsta sociala ställning. Hennes hem, ett palats i Petersburg och Träskända gård i Esbo utanför Helsingfors, blev medelpunkter i ett storslaget sällskapsliv. Hon utvecklade Träskända till ett mönstergods och inledde sin verksamhet som mecenat och donator. (Ett tredje hem, villa Hagasund vid Tölöviken i centrala Helsingfors, tillhör numera Helsingfors stadsmuseum.) Och 1846 gifte hon om sig med den fem år yngre översten Andrej Karamzin, son till författaren (Bednaja Liza, ”Den arma Liza”) och rikshistoriografen Nikolaj Karamzin.

Efter parets resa till Paris, där de råkade bli vittne till februarirevolutionen 1848, tycks Aurora Karamzins sociala samvete ha vaknat på allvar. För ett år senare tog hon maken och sonen med på en inspektionsresa till de Demidovska gruvorna i Ural. Där intresserade hon sig särskilt för de livegna och försökte på olika sätt underlätta deras tillvaro. Äktenskapet med Andrej Karamzin var ett verkligt inklinationsparti, men ändades tragiskt redan 1854, då maken stupade under Krimkriget.

Aurora Karamzin skulle leva i ytterligare 48 år. Hennes förhållande till sonen var inte det bästa, i stället blev systerdottern Marie, senare gift Linder, som en egen dotter för henne. Men Maries hälsa var dålig och hon dog redan som trettioårig 1870. Även sonen Paul dog före sin mor, år 1886. Religiös övertygelse och social medkänsla kom att bli bestämmande för Aurora Karamzins filantropi. Under hungeråren i slutet av 1860-talet öppnade hon Träskända för de nödställda. Och 1867 grundade hon och drev med egna medel Helsingfors diakonissanstalt med inriktning på sjukvård; den existerar än i dag.

När Aurora Karamzin avled 1902 var det på många sätt en ny tid. ”Ofärdsåren” rådde och Bobrikov var generalguvernör. Aurora var en god finländsk patriot som inte stillatigande lät detta ske, och hennes förhållande till den nye kejsaren, Nikolaj II, var svalt. Men vid hennes bår fanns också en krans från kejsarparet.

Livet för tsaren 3: Sin fars son

Namnet Armfelt har haft dålig klang i svensk historieskrivning. Generalen Carl Gustaf Armfeldt förlorade största delen av sin armé vid det katastrofala återtåget över Jämtlandsfjällen vintern 1719 efter Karl XII:s död vid Fredriksten. Hans sonson och namne deltog i Anjalaförbundet mot Gustav III:s ryska krig 1790 och sattes in på fästning på livstid (han dog redan 1792). En brorson till den yngre Carl Gustaf var Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s gunstling som föll i onåd i Sverige och gick i rysk tjänst. Benämningen ”Nordens Alkibiades” är inte avsedd som berömmande.

I Finland ser man däremot Gustaf Mauritz Armfelt som en stor statsman och patriot, som spelade en viktig roll för Finlands fria ställning som storfurstendöme under tsaren och var den som övertalade Alexander I att återförena ”Gamla Finland”, de områden som förlorats till Ryssland i frederna 1721 och 1743, med storfurstendömet.

Inte ens ett namn i Sverige är Gustaf Mauritz son Alexander Armfelt, som gick i sin fars fotspår som betrodd rådgivare till två tsarer. (Ett mått på hans icke-existens här är att han inte är nämnd i Nationalencyklopedin, ens i artikeln om släkten Armfelt.)

Finland hade alltså av Alexander I vid Borgå lantdag 1809 (innan fred med Sverige ens var sluten!) tillerkänts en hög grad av inre självstyrelse, men autonomin var på flera sätt villkorad och på intet sätt demokratisk. Kejsaren (så har tsaren alltid benämnts i Finland) var suveränen utan vars godkännande ingenting kunde genomföras. Hans förlängda arm i Finland var en generalguvernör, och som betrodd och inflytelserik rådgivare för finska ärenden i S:t Petersburg hade han en ämbetsman med titeln ministerstatssekreterare. Mot dessa mäktiga män stod det inhemska självstyrelseorganet, ett ämbetsmannakollegium snarare än en regering, som benämndes senaten. Generalguvernörerna såg vanligen mera till rikets intressen än till det perifera storfurstendömets, varför ministerstatssekreteraren, som fram till 1900 alltid var finländare, blev den som förde Finlands talan inför kejsaren. Alexander Armfelt beklädde denna post i 35 år, från 1841 till 1876.

Men vi backar bandet. År 1811, när tjänsten inrättades (fram till 1834 med titeln statssekreterare), var Alexander Armfelts far Gustaf Mauritz fortfarande den finländare som stod närmast kejsaren, men han dog redan 1814. Därmed var fältet fritt för den förste innehavaren av tjänsten, Robert Henrik Rehbinder. Han var jurist från Åboland (född 1777) och gjorde snabb karriär under de nya förhållandena efter 1809. Som kejsarens rådgivare under 30 år, till sin död 1841, verkade han för att stärka Finlands autonomi och gentemot hemlandet för att bevara lugnet där. Den lyckosamma politiken blev vägledande för hans efterträdare och den viktigaste orsaken till Finlands fredliga utveckling under 90 år. En replik från Nikolaj I visar hur det fungerade på kejsarnivå: ”Lämna finnarna i fred! De är den enda provinsen i mitt rike som under hela min regeringstid inte har vållat mig en minuts bekymmer.”

Alexander Armfelt var född i Riga 1794 under familjens landsflykt efter Gustav III:s död. Han bosatte sig i Finland, i Åbo, först 1813, efter studier i Uppsala och Edinburgh. Namn, familj och förbindelser var vid den här tiden avgörande för en ung mans karriär, och sådant hade Armfelt nästan till övermått. Mot sig hade han att han ansågs som Sverigevän och att han hade svårt att hålla tand för tunga. Armfelt satsade först på en militär karriär, och vid 27 års ålder, 1821, blev han adjutant till generalguvernören. Sex år senare bytte han bana och blev en av direktörerna vid Finlands bank (den hette inte så vid den tiden).

Det var nog ett uppdrag som inte passade Armfelt, och dessutom kände han sig motarbetad av makthavarna. Men bättre tider randades. På initiativ av den nye generalguvernören furst Menschikoff (hans namn skrivs så i finländsk historia) skickades han till S:t Petersburg som adjoint (närmaste medarbetare) till statssekreteraren. Denne, Rehbinder, var inte förtjust. Han misstrodde Armfelts lojalitet och misstänkte honom för att vara ute efter hans egen post. Att Armfelt alls hamnat i Petersburg kunde han tacka sin gynnare Menschikoff för. Denne stod högt i gunst vid hovet, och han och Armfelt hade pikant nog en gemensam halvsyster. Armfelts far Gustaf Mauritz hade nämligen avlat en dotter med Menschikoffs mor!

Strävan för Finlands sak förenade så småningom antagonisterna Rehbinder och Armfelt, och deras gemensamma motståndare blev snarast den mäktigaste inhemske mannen i Finland, Lars Gabriel von Haartman. Denne bar titeln vice ordförande för senatens ekonomiedepartement (generalguvernören var formell ordförande) och var i praktiken, med ett något anakronistiskt synsätt, storfurstendömets statsminister. För Finlands bästa, menade man i S:t Petersburg, borde inte senaten växa sig så stark att kejsaren ansåg sig utmanad om makten, vilket skulle kunna få vådliga följder.

Att Armfelt 1841 utnämndes till Rehbinders efterträdare som ministerstatssekreterare lär ändå ha överraskat honom själv. Hans ämbetstid kom att bli en kamp om inflytandet med generalguvernörerna, som ofta avgjordes till Armfelts fördel. En stor seger för honom var att lantdagen åter fick sammanträda 1863, för första gången sedan 1809. Dess maktbefogenheter blev dock begränsade.

Ungtuppen Alexander Armfelt hade utvecklats till en eftertänksam äldre statsman, som genom sin koncilians åtnjöt förtroende i alla läger. Av kejsaren tilldelades han de flesta nådevedermälen som stod att få. Han kvarstod på sin post till sin död 1876.

Livet för tsaren 2: Långt, långt hemifrån

Vitus Bering, dansk i rysk tjänst, korsade 1741 det sund som bär hans namn och blev på så sätt förste europé i Alaska. Den isolerade halvön utforskades och exploaterades främst av ryssar, även om så småningom det brittiska Hudson’s Bay Company i Kanada intresserade sig för området. Det rörde sig om handel, främst med pälsar, och någon mer omfattande bosättning på det ogästvänliga territoriet var inte aktuell.

Handeln och exploateringen ombesörjdes av Rysk-amerikanska kompaniet (på ryska Rossijsko-Amerikanskaja Kompanija), ett privat företag med statliga privilegier av samma slag som till exempel Ostindiska kompaniet i Sverige. I dess tjänst trädde 1818 en 19-årig marinofficer, nyss utexaminerad från Kejserliga marinakademin i S:t Petersburg. Arvid Adolf Etholén var borgarson från Helsingfors och tillhörde den första generationen finska kejserliga undersåtar som gjorde militär karriär i Ryssland. Hans första kommendering var ombord på ett fartyg destinerat till Alaska. Rutten gick över Atlanten och runt Kap Horn, och resan till Sitka, Alaskas huvudort vid den här tiden, tog nästan ett år. Under sex år deltog han i både handels- och forskningsfärder i området, men 1824 anträddes återresan.

Efter bara ett år hemmavid for Etholén till Alaska på nytt, denna gång genom Sibirien, och han hade därmed färdats jorden runt. Nu blev han kvar i drygt tio år, till 1837, och kunde utsträcka sina expeditioner; som längst nådde han Chile. Han steg i graderna: från 1832 var han områdets biträdande guvernör.

Än en gång for han hem, och än en gång blev vistelsen bara ettårig. Etholén utnämndes nämligen 1838 till Alaskas guvernör. Efter omfattande förberedelser, som bland annat innefattade giftermål, kom han i väg i augusti 1839. Till ressällskapet hörde flera sedermera bemärkta landsmän, som naturforskaren Reinhold Ferdinand Sahlberg (1811–1874) och den finska folkskolans fader Uno Cygnaeus (1810–1888), som tjänstgjorde som den lilla lutheranska församlingens präst.

Som guvernör försökte Etholén utveckla området så gott som det lät sig göra med tanke på att pälsdjursfångsterna började minska på grund av rovdrift. Han ville också främja urbefolkningens sociala förhållanden, om än med tidstypiska koloniala metoder. Under alla sina kommenderingar i Alaska var han en ivrig samlare av etnografiska föremål; den stora samlingen tillhör nu Nationalmuseet i Helsingfors.

År 1845 var Etholéns sista period i Alaska över. Han lämnade marinen som viceamiral 1847 men kvarstod i Rysk-amerikanska kompaniets direktion till 1859. År 1856 hade han adlats i Finland. Han bosatte sig på Tavastby gård i Elimä i Kymmenedalen, och där avled han 1876.

Ganska snart efter sin återkomst till S:t Petersburg hade Etholén uppmärksammat en ung landsman och marinofficerskollega, Hampus Furuhjelm. Han var född 1821 och tillhörde en familj med flera bemärkta ämbetsmän och officerare i rysk tjänst. Som löjtnant värvades han av Etholén till Rysk-amerikanska kompaniet. År 1851 anlände han till Sitka, som blev utgångspunkt för flera expeditioner i olika väderstreck i Stilla havet. Mest anmärkningsvärd är en resa till Japan, som bara något år tidigare hade öppnats för utlänningar. Detta var också Krimkrigets tid, och Furuhjelm kommenderades till bland annat ön Sachalin och till hamnstaden Ajan vid Ochotska havet. Men så långt nådde aldrig kriget.

Efter en kort stationering i S:t Petersburg sändes Furuhjelm 1859 som guvernör till Alaska och blev således den andre finländaren i detta ämbete. Men den ryska tiden i Alaska började rinna ut. Kolonin blev alltmer olönsam sedan tillgången till pälsdjur nästan sinat på grund av rovdriften. En satsning på kolbrytning blev inte lyckosam, medan export av is till Kalifornien fungerade bättre, trots att mycken is hann smälta under transporten. År 1867, tre år efter att Furuhjelm lämnat Alaska, såldes området till Förenta Staterna för 7,2 miljoner dollar.

Men Furuhjelms karriär hade bara börjat. År 1865 blev han konteramiral, och ledande poster radade upp sig: militärguvernör i Sibirien, eskaderchef i Östersjöflottan, prefekt i fästningsstaden Taganrog, marin kommendant först i Reval (Tallinn), sedan i S:t Petersburg. Han hade utnämnts till viceamiral 1874 och tog avsked 1886. Furuhjelm flyttade tillbaka till Finland och släktgodset Hongala i Urdiala i Tavastland. Där avled han 1909.

Liksom sin företrädare Etholén var Hampus Furuhjelm en ivrig samlare, i hans fall av naturalia. Särskilt anmärkningsvärt är ett skelett av den utdöda Stellers sjöko, som kan beskådas på Naturhistoriska museet i Helsingfors.

Livet för tsaren

Rysslands uppstigande till en europeisk stormakt på 1700-talet byggde på en persons, Peter den stores, visioner och hårdhandskar och på outtömliga mänskliga resurser. Infrastruktur och civilsamhälle som kunde underbygga stormaktsställningen saknades. Exempelvis grundades Rysslands första universitet, det nuvarande Lomonosovuniversitetet, så sent som 1755, omkring 500 år senare än lärosätena i Bologna, Paris och Oxford.

Behovet av utländsk expertis var alltså skriande. Efter stora nordiska kriget hade riket inom sina gränser de baltiska provinserna, vars tyskspråkiga härskande adel stod till centralmaktens förfogande och kom att inta ledande positioner ända fram till revolutionen 1917. En tidig representant är Johann Albrecht von Korff, rysk minister i Stockholm från 1745, vars öppna inblandning i partipolitiken, med mutor till mössorna och hotelser mot hattarna, gjort honom beryktad i svensk historia. En viktig gestalt i Finlands historia är generalguvernören 1855–1861 Friedrich von Berg, född i Livland och upphöjd i grevligt stånd på Finlands riddarhus.

Karriär och möjlighet att göra avtryck i den unga stormakten lockade européer från många länder, såsom de italienska Petersburgarkitekterna B.F. Rastrelli och Carlo Rossi, den franske upplysningsfilosofen Diderot eller den svenske botanikern och Linnélärjungen Johan Peter Falck. Under andra hälften av 1800-talet blev Ryssland ett Klondyke för skickliga hantverkare och djärva industrialister. Kända namn är den fransk-tyska hugenottfamiljen guldsmederna Fabergé och de svenska bröderna Robert och Ludvig Nobel, som gjorde en förmögenhet på oljeutvinning i Baku. (Donatorn Alfred var en tredje bror.)

Men den främsta karriärvägen var nog den militära. Ambitiösa officerare hade länge haft för vana att skaffa stridserfarenhet i andra länders arméer, och med den ryska krigsmaktens expansion öppnades dörrarna på vid gavel. För att anknyta bara till Sveriges historia möter vi på 1700-talet den skotskfödde generalen James Keith, rysk överbefälhavare under hattarnas krig 1741–1743; den tyskbaltiske greven Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, som anförde de ryska trupperna under finska kriget 1808–1809; och den nederländske fortifikationsofficeren Jan Peter van Suchtelen, som frampressade Sveaborgs kapitulation 1808 och efter kriget blev Rysslands ambassadör i Stockholm.

Som tsarens undersåtar efter 1809 hade finska medborgare fritt fram till karriär i Ryssland (men inte vice versa), och många, många, från alla samhällsklasser, grep chansen. Den i Sverige mest kände är förstås generalen av det ryska kavalleriet, sedermera marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim, men de flesta är okända här i den före detta västra riksdelen. I några kommande blogginlägg ska jag porträttera ett antal sådana gestalter och även deras omvändningar, ryssar som gjort avtryck i Finlands historia.

Men vi tjuvstartar redan nu med den ovannämnde James Keith. Han var född 1696 i en förnäm skotsk adelssläkt, vars huvudman bar den ståtliga titeln jarlmarskalk (Earl marischal) av Skottland. Som yngre son i familjen var hans karriärmöjligheter hemmavid beskurna. Dessutom hade han deltagit i den misslyckade jakobitiska resningen (till förmån för Jakob Edvard Stuart) 1715 och tvingats i landsflykt. År 1728 kom han till Ryssland och gjorde snabb militär karriär, inte minst sedan han blivit en av kejsarinnan Elisabets gunstlingar. Under lilla ofreden (så benämns hattarnas krig 1741–1743 i finländsk historieskrivning) var han general och överbefälhavaren (och irländaren) Peter de Lacys närmaste man. Som sådan blev han ansvarig för ockupationsförvaltningen, vilken framstod som mycket human och i bjärt kontrast till stora ofreden under Karl XII:s tid.

James Keith förlade sitt högkvarter till Finlands huvudstad Åbo, och här träder han in i den finska populära föreställningen på ett oväntat sätt. Han träffar nämligen Eva Merthen, den vackra och begåvade dottern till borgmästaren i staden, och blir blixtförälskad. Han finner kärleken besvarad, och den 46-årige generalen och den 19-åriga borgardottern blir ett par som lever ihop helt öppet.

Keith och Eva Merthen gifte sig aldrig, troligen på grund av den stora skillnaden i börd, men ingick något slags samvetsäktenskap. Hon följde honom tillbaka till Ryssland och när han, efter en konflikt med kejsarinnans favorit utrikesministern Bestuzjev-Rjumin, gick i preussisk tjänst 1747. Hon sörjde när Keith, som fältmarskalk, stupade i slaget vid Hochkirch 1758. Eva Merthen gifte snart om sig med en tysk adelsman av lägre rang och hann bli änka ännu en gång innan hon avled 1811 i Stralsund.

James Keiths och Eva Merthens historia hade nog snabbt glömts bort om inte Zacharias Topelius fängslats av Evas öde. I sin roman från 1850, ”Hertiginnan av Finland” (från början ett öknamn på Eva Merthen), har han försökt föreställa sig Åbobornas indignation över denna liaison. Topelius delar den själv, samtidigt som han på ett annat plan försöker förstå Eva. Med sitt nyanserade kvinnoporträtt är romanen läsvärd än i dag.