Om en man och hans tänkande

2023-12-14 Claes Berg: Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman (Dialogos 2023; 351 s.).

Familjen Myrdal, dess medlemmar och deras inbördes relationer blir omskriven på nytt och på nytt. Så bra då med en biografi som inte döljer konflikterna men behandlar dem lite i förbigående för att helt koncentrera sig på det tänkande och de teorier, den politik och praktik som utgick från nationalekonomen, ämbetsmannen och politikern Gunnar Myrdal (1898–1987). Dennes bakgrund och levnadslopp tecknas förvisso också men mest som hållpunkter i den kronologiskt upplagda biografin. Hans karaktär och personlighet skildras kanske mer utförligt, men det beror att de är sammanflätade med tänkandet. Detta är en intellektuell biografi, och det ska vi läsare vara tacksamma för.

Den som söker efter ordet värdepremiss i svenska ordböcker (inkl. SAOB, där bandet med ord på V utkom så sent som 2019) söker förgäves. I denna bok är det ett centralt begrepp, nämnt säkert ett hundratal gånger men aldrig tydligt definierat. Det handlar om de värderingar som ligger till grund för en viss åsikt eller ett visst handlande i en given social situation. För Gunnar Myrdal var det grundläggande att blottlägga implicita värdepremisser i olika miljöer och att tydligt redovisa sitt eget förhållande till dem, framgångsrikt tillämpat inte minst i hans väl mest kända verk, An American Dilemma. Förhållandet mellan vita och svarta är inte ett ”negerproblem” utan de vitas problem, baserat bl.a. på korrumperade värdepremisser.

Över huvud taget är Myrdals forskning logisk, förnuftsmässig och verklighetsbaserad: teori prövas ständigt mot praktik, så även i Myrdals eget liv där han växlade mellan uppgifter som vetenskapsman, internationell ämbetsman och socialdemokratisk politiker. För teoribyggande i lufttomma rum hade han inget till övers. Till hans egna värdepremisser hörde rättvisa förhållanden åt alla: välfärdsstat före klasskamp. Det gällde på ett högre plan även återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, där Myrdal som chef för FN-organet ECE (Economic Commission for Europe) sökte inkludera de sovjetdominerade öststaterna och hamnade i skarp motsättning till Dag Hammarskjöld, som verkade inom OEEC, det organ som administrerade Marshallhjälpen till länderna i Västeuropa. (De två briljanta ekonomerna var rivaler på flera plan, och det grämde Myrdal svårt när posten som FN:s generalsekreterare gick till Hammarskjöld och inte till honom.)

Som nationalekonomisk ignorant ska jag inte försöka ge en sammanhängande beskrivning av Myrdal som vetenskapsman, men jag har noterat ett antal centrala begrepp och frågeställningar utöver de nämnda som sysselsatte den samhällsvetenskaplige tänkaren. Uppkomsten och utvecklingen av goda resp. onda cirklar och hur man kan promovera de förra och motverka de senare. Kumulativa processer: att resultatet av nya åtgärder är beroende av det gamla tillståndet. Institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen (institution i betydelsen (NE): ”de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”). Claes Berg populariserar inte, men han skriver begripligt, och jag tyckte jag för det mesta kunde följa med i de ofta mycket intressanta resonemangen.

Som levnadsteckning ger boken det man behöver av Myrdals karriär, vänskaper och konflikter. Hans komplicerade personlighet belyses förtjänstfullt. Privatlivet kommer i bakgrunden utom det personliga och professionella partnerskapet med Alva och hennes betydelse för honom på alla plan, som är ett ständigt återkommande tema. Boken avslutas med ett par kapitel om (det intellektuella) arvet efter Myrdal, som på ett utmärkt sätt rundar av denna viktiga bok.

Seglar i hamn med flaggan i topp

2023-11-30 Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts 2023; 356 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Agneta Pleijels hyllade självbiografiska svit, efter Spådomen (2015) och Doften av en man (2017). Den utkommer sex år efter den förra delen, vilket antyder att den har varit svårare att skriva; Pleijel har dock också varit svårt sjuk i TBE. Vare därmed hur som helst, hon seglar i hamn med flaggan i topp.

Böckerna i sviten kallas romaner, men det torde främst vara för deras skönlitterära kvaliteter. För de handlar uttryckligen om den ”hon” Agneta en gång var; ”jag” är den Agneta som skriver böckerna. I denna del är hon om möjligt ännu mer introspektivt självutlämnande än i de förra, och hon lämnar också ut mycket av privat karaktär om sina – lätt identifierade – män och sin dotter. Att detta inte rubbar den konstnärliga balansen visar på Agneta Pleijels storhet som författare.

Den framgångsrika karriären som kritiker, kulturchef och författare finns mest med som markörer av tidens gång, för det är en själs historia hon vill berätta. Och den gestaltas som relationer: till L, som blir far till hennes dotter, till dottern ”Linn” och, framför allt, till hennes stora kärlek M. När relationerna krisar – det gör de många gånger – krisar också ”hon”, och Pleijel kan gestalta detta inre kaos utan att stöta bort utan snarare fängsla läsaren. Ett viktigt stöd för henne blir hennes kamrat i Samfundet De Nio författaren Birgitta Trotzig, som bestås ett ömsint porträtt.

När M återvänder efter en långvarig förbindelse med en annan kvinna är boken i princip slut. Men i ett ”Appendix” och en ”Coda” tar hon upp ett sidospår i boken: sina indonesiska rötter, som hon även behandlat skönlitterärt i Vindspejare. Hon reser med M till Indonesien och lyckas spåra upp sin javanska mormors mormor, som blir en viktig pusselbit i hennes sökande efter sitt jag. På köpet får vi en reseskildring full av färg och dofter, som ytterligare ökar värdet på denna redan så rika roman.

Ny blick på Stagnelius

2023-09-17 Simon Sorgenfrei: Näktergalen. Erik Johan Stagnelius (Ellerströms 2023; 127 s.). Simon Sorgenfrei är religionshistoriker, bland annat specialist på muslimernas historia i Sverige. Stagnelius har han närmat sig som essäist, inte forskare, men hans kunskaper om gnosticismen har förstås gjort avtryck i texten. Det har blivit en elegant bok i litet format, sparsamt men genomtänkt illustrerad. Textmängden är inte stor men måste läsas med eftertanke.

Boken innehåller allt av vikt i Stagnelius biografi, men det är dikterna som är huvudsaken. Sorgenfrei citerar och analyserar och drar sig inte för att också psykologisera. Hans huvudtes är att man inte ska lägga för stor tonvikt vid det gnostiska. Stagnelius var väl inläst i ämnet men trodde knappast på de gnostiska lärorna själv. Han använde helt enkelt den gnostiska rekvisitan för poetiska effekter. Sorgenfrei läser dikterna som personliga vittnesbörd: om den frånstötande skaldens kärlekstörst, om sjuklingens hinsideslängtan, medan han i poesin ser mindre spår av Stagnelius missbruk av alkohol och droger. Med referens till Karin Johannisson läser han däremot in ett starkt drag av nostalgi i många dikter: att Stagnelius längtade till barndomens trygga miljöer i Gärdslösa och Dörby utanför Kalmar.

Detta är boken för alla oss som i gymnasiet förtjustes, förskräcktes och förbryllades av Stagnelius poesi men kanske senare inte ägnat hans skaldskap eller hans person någon större uppmärksamhet i mogen ålder. Köp några ex. och tag med som gåbortpresent! Men läs själv först, förstås!

Livet för tsaren 8: En familjs historia

Rubriken till detta inlägg är inspirerad av titeln på Arvid Järnefelts tredelade verk Mina föräldrars roman (1928–30). Där skildrar han föräldrarna Alexander och Elisabeths äktenskap och uppväxten i en politiskt och kulturellt medveten men splittrad familj, där fyra söner, kritikern Kasper, författaren Arvid, konstnären Eero och tonsättaren och dirigenten Armas, alla blev betydande på sina områden och dottern Aino hustru och musa till Jean Sibelius. Romanen dramatiserades av den finlandssvenska Klockriketeatern under titeln Det kommer aldrig att ske. Ett gästspel på Södra teatern i Stockholm 2002 blev en stor framgång.

Alexander Järnefelt (1833–1896) gjorde en för tiden inte ovanlig, framgångsrik militär karriär i det ryska riket och avancerade till generallöjtnant. Hans specialitet var geodesi och kartografi, och hans stora bedrift blev att kartlägga stora områden i Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Hemma i Finland var han ledande i arbetet på det stora kartverket över Finland. Som betrodd på högsta ort blev han i hemlandet landshövding, eller guvernör, som det hette på den tiden, över tre län efter varandra under elva år och slutade sin civila bana som senator och chef för ekonomiedepartementets militieexpedition (det vill säga försvarsminister, om man kan tala om senaten som en regering) de två sista åren av sitt liv.

Som ung officer i S:t Petersburg hade Alexander Järnefelt blivit introducerad i en kamrats hem. I den ursprungligen balttyska men russifierade familjen Clodt von Jürgensburg stod konst, kultur och politiskt frisinne högt i kurs. Den 21-årige Alexander förälskade sig i vännens syster, den 15-åriga Elisabeth, och efter tre år, 1857, gifte de sig.

För den unga Elisabeth Järnefelt innebar bytet av familj en stor och delvis svår omställning. Bland annat blev hon tvungen att lära sig finska. Maken hade visserligen svenska som modersmål, men han var en av de tidigaste fennomanerna och hade för egen del dragit slutsatsen att finskheten skulle inympas i den kommande generationen från början. Familjen blev alltså finskspråkig. Under sexton år födde Elisabeth nio barn, men äktenskapet var inte lyckligt och efter den yngsta dotterns födelse var det i praktiken slut.

Medan maken förflyttades till sina olika poster blev Elisabeth och barnen kvar i Helsingfors. Trogen sina gamla ideal öppnade hon sitt hem för tidens radikala intelligentia, till stor del barnens umgängesvänner. En särskild plats i hennes hjärta – och kanske också i hennes säng – fick den 22 år yngre Johannes Brofeldt, som under namnet Juhani Aho skulle bli en av det unga Finlands allra främsta författare, mest känd för romanen Juha, som tonsatts som opera av både Leevi Madetoja och Aarre Merikanto.

Men ”Elisabeths krets” skingrades, och hennes liv tog åter en ny vändning. Hon intogs nämligen av Leo Tolstojs läror, liksom sonen Arvid, och de båda blev Finlands första renläriga tolstojaner. De bosatte sig på små gårdar intill varandra och levde av det som jorden gav, medan Arvid spred Tolstojs radikala läror om kärlek, jämlikhet och broderskap i böcker och föredrag.

Som så många andra utopiska projekt misslyckades även detta. Slitningar uppstod och Elisabeth övergav det tolstojanska livet för att ta hand om hushållet hos sin äldste son Kasper, som blivit änkling. Även Arvid återgick så småningom till en mer borgerlig livsföring. Tillvaron fördystrades av ökande avstånd mellan mor och barn och av en ekonomi som blev allt sämre efter hand. På sin 90-årsdag den 11 januari 1929 finns Elisabeth Järnefelt dock avbildad i kretsen av sina barn; hon avled tre veckor senare.

Den här framställningen vore inte fullständig utan en kortfattad redogörelse av hur det gick för barnen. Kasper (1859–1941) blev främst känd som litteraturkritiker men var också översättare, lärare i ryska och målare. Arvid (1861–1932) var ursprungligen jurist men blev efter sin tolstojanska väckelse en mycket produktiv författare av främst romaner men även noveller och skådespel. Konstnären Eero (1863–1937) är inte lika känd som sina generationskamrater Akseli Gallen-Kallela och Albert Edelfelt men betraktas som i stort sett jämbördig med dem. Hans mest kända verk är Sved (även kallat Trälar under penningen och Kampen för tillvaron), en naturalistisk målning av några svedjebönders slit. Armas (1869–1958) var tonsättare (hans mest kända stycke är ”Berceuse”) men framför allt dirigent. I 25 år var han kapellmästare vid Operan i Stockholm. Aino (1871–1969) gifte sig 1892 med Jean Sibelius och stod troget i nöd och lust vid geniets sida under alla år. Hon gav sitt namn till parets hem Ainola i Träskända norr om Helsingfors. Där slet hon med huset och den kroniskt dåliga ekonomin och uppfostrade parets fem döttrar.

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.

Ett konstnärskap som knappt hann påbörjas

2023-07-29 Küllike Montgomery & Nina Weibull: Liv Derkert (Alfabeta Bokförlag 1994; 126 s.). Vem minns inte Carlo Derkert, den karismatiske och engagerande museipedagogen som oförtröttlig guidade barn och vuxna genom den moderna konstens alla ismer? Att hans mamma var Siri Derkert visste jag förstås, men att han hade en halvsyster, Liv, som också var konstnär var okänt för mig, som uppenbarligen helt missade utställningen på Nationalmuseum 1994, till vilken denna bok är ett komplement. Att hon var okänd fram till dess är inte underligt, eftersom hon dog i tbc redan 1938, bara 20 år gammal. Carlo vårdade sig om systerns efterlämnade verk, och utställningen kom till på hans initiativ. Carlo gick själv bort 1994, och utställningen ombesörjdes av de två dåvarande intendenter på Nationalmuseum som också skrivit boken.

Liv föddes 1918 utanför äktenskapet – fadern var konstnären och illustratören Bertil Lybeck – och levde de första fem åren i en fosterfamilj i Danmark innan Siri Derkert kunde ta henne till sig. Det verkar ha skapat en känsla av otrygghet som tog sig uttryck i en stark bindning till modern. Fadern, som hon träffade först när hon var 16, hade hon ett mycket svalt förhållande till. Typiskt är att hon i sina dagböcker omnämner honom som ”Bertil Lybeck”, inte ”pappa”, även sedan hon lärt känna honom. Men hans talang för illustration hade hon ärvt. Liv tecknade från tidig ålder, och som skoltrött tonåring slog hon in på konstnärsbanan. Någon djupare skolning hann hon inte få; viktigast blev tre månader i Paris vintern 1937 tillsammans med Siri, där hon gick på ett par målarskolor. Men sjukdomen omöjliggjorde vidare studier, och hon avled i november 1938.

Boken har tre delar. Den första, av Küllike Montgomery, kallas ”Liv Derkerts biografi”. Texten är dock till övervägande del av Livs egen hand – dagböcker och brev samt mängder med teckningar – varligt sammanbundna av Montgomerys korta texter. Intressanta är inte minst inblickarna i familjen Derkerts umgänge med andra kvinnliga konstnärer som Ninnan Santesson, Vera Nilsson och deras barn. Montgomery har också skrivit andra delen, ”Liv och konsten”, en kort sammanfattning av konstnärskapet. Den tredje delen, av Nina Weibull, är en fördjupande essä, betitlad ”Ett symboliskt självporträtt. En tolkning av Liv Derkerts illustrationskonst. ”. Den uppehåller sig främst vid Livs många illustrationer till sagor av H.C Andersen. Liv hade satsat som illustratör och fått visa upp prov på sin talang för Bonniers förlag (och sålt en teckning till Kaj Bonnier, min morfar). Det ledde till uppdraget att illustrera en barnbok, men hennes arbete godkändes inte, vilket rimligen tog henne hårt. Andersenteckningarna gjorde hon alltså för sig själv, och som Nina Weibull insiktsfullt påpekar är de knappast illustrationer i egentlig mening utan uttryck för Livs reaktioner på berättelserna. I de många illustrationerna, varav åtskilliga i färg, framträder en mycket egensinnig, ännu ofullgången konstnärsbegåvning, som skyr det insmickrande och det ”vackra” för en inte sällan grotesk och självutlämnande symbolik.

Jag läser inte ofta konstböcker (och hade inte heller läst denna om jag inte fått den i gåva av Küllike Montgomery, som jag är bekant med), men det har varit intressant läsning, av två skribenter som är både sakkunniga och välskrivande. Om ett så tidigt avbrutet konstnärskap har varit värt denna stora uppmärksamhet är kanske tveksamt, men man ska vara tacksam över Carlo Derkerts kärleksgärning och för Küllike Montgomerys och Nina Weibulls hängivenhet.

Livet för tsaren 7: Entreprenörer

Nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och hans hustru Fredrika, född Tengström, hade sex barn som nådde vuxen ålder. De var alla pojkar, och de gjorde alla beaktansvärda karriärer på andra områden än fadern, utom den yngste, läkaren Fredrik Karl, som skördades av lungsoten redan som 34-åring 1884. Ytterligare två söner blev läkare, Lorenzo (1836–1919) och Johan Wilhelm (1843–1918), den senare medicine professor och radikalliberal lantdagsman. Walter (1838–1920) blev en berömd skulptör och den äldste, Ludvig Mikael (1835–1902), gymnasielektor i Kuopio. Den näst yngste sonen, Jakob Robert Runeberg (1846–1919), blev ingenjör, och det är om honom detta inlägg främst ska handla.

”Vår landsman, ingeniör Rob. Runeberg, har i S:t Petersburg, Karavannaja 28, öppnat en byrå, kallad ”Byrå Vega” för uppgörande af ritningar, kostnadsförslag, specifikationer och kontrakter till ångbåtar, maskiner, fabriker, mekaniska verkstäder etc. äfvensom för ombesörjande af deras utförande.”

Denna anspråkslösa notis i Helsingfors Dagblad 13 maj 1881 är signifikativ för den relativa ouppmärksamhet Robert Runeberg och hans gärning rönt. I Kansallisbiografia, den stora finska nationalbiografin, saknas han helt och är inte ens nämnd i släktartikeln Runeberg. Den ende som på allvar intresserat sig för honom är den aboensiske historieprofessorn Max Engman, som ägnar honom ett kapitel i Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 samt en artikel i Biografiskt lexikon för Finland. Utan hans forskning hade detta inlägg inte kunnat skrivas.

Robert Runebergs tekniska begåvning stod tidigt klar, och han demonstrerade den genom att som tonåring konstruera en rullstol åt sin far, som drabbats av ett slaganfall och blivit delvis förlamad. Han studerade och praktiserade på varv i Newcastle och mekanisk verkstad i Viborg och tog examen som skeppsbyggnadsingenjör i Cherbourg i Frankrike. Sedan gjorde han som så många andra framåtsträvande unga finländare: han anträdde den petersburgska vägen. År 1881 tar han alltså det djärva steget att öppna en egen konsulterande ingenjörsbyrå, en mycket nymodig verksamhet. Men, som Max Engman framhåller, det här var tiden när tron på tekniska framsteg var obegränsad och ingenjören var den nya tidens hjälte. ”Bureau Vega, teknisk consultation och agentur” gick bra och firman växte.

Teknisk konsultation var nu inte det enda Robert Runeberg ägnade sig åt. Han var en sann entreprenör som entusiastiskt gav sig in på många olika verksamheter. Han utvecklade en egen metod för vägbeläggningar, han importerade finska ångmaskiner, jordbruksmaskiner med mera, som han sålde i Ryssland. Han gjorde en forskningsresa till Sibirien för att utröna om några av de stora floderna var segelbara med ångbåtstrafik. Han försökte till och med bygga ett flygplan. Tankarna bakom planet var riktiga, men han lyckades inte åstadkomma en motor med tillräcklig effekt för att få det att lyfta.

Men Runebergs stora insats var som konstruktör av fartyg för vintersjöfart. Redan 1877 ritade han ett isbrytande passagerarfartyg, Express, för rutten Hangö–Stockholm. I Ryssland togs hans både teoretiska och praktiska kunskaper om isbrytning i anspråk för bygget av världens första oceangående isbrytare, Jermak, som sjösattes 1899. I Finland blev han känd som ”vintersjöfartens fader”.

Ett utslag av tidens teknikoptimism var de frekventa stora industriutställningarna. Runeberg var engagerad i ett flertal sådana, främst som finländsk kommissarie vid världsutställningarna i Paris 1878 och 1900. Finlands paviljong 1900, ritad av firman Gesellius, Lindgren, Saarinen och dekorerad av Gallen-Kallela, blev ett internationellt genombrott för finsk arkitektur, konst och konsthantverk och gav den finländska nationalkänslan vind i seglen. Men för kommissarien var det en svår balansgång; det här var under ”ofärdsåren”, när Finland skulle russifieras. Den stora framgången med paviljongen visar att han lyckades.

Bureau Vega verkade oavbrutet fram till revolutionen, men 1918 tvingades den stänga och Robert Runeberg förlorade hela sin ryska egendom. Han återvände till det nu självständiga hemlandet men avled redan 1919.

Medan Robert Runeberg var en entreprenör av modernt snitt, gjorde ett par andra finländare en mer traditionell tsarrysk karriär och blev stormrika på det. Carl August Standertskjöld (1814–1885) utexaminerades som primus från Finska kadettskolan i Fredrikshamn och blev artilleriofficer i Ryssland. Han steg snabbt i graderna: 1847 blev han överste och 1855 generalmajor. Från 1847 kommenderades han också till chefsbefattningar vid gevärsfaktorier, först i Tula söder om Moskva, sedan i Izjevsk i Udmurtien vid Uralbergens västra sida och från 1858 åter i Tula som högste chef för en verksamhet med 10 000 anställda. Standertskjöld var en framgångsrik industriledare, och 1864 tilläts han arrendera faktoriet. Som arrendator fram till 1870 skapade han sig en stor förmögenhet. Han fortfor att ha höga militära befattningar i Ryssland och upphöjdes till friherre av Alexander II, men han byggde också upp en omfattande verksamhet i hemlandet. Grunden till den var Ingerois träsliperi vid Kymmene älv, som fortlever som Stora Enso Anjalankoski. Vinsterna investerades i fastigheter i Helsingfors och S:t Petersburg, industrier och ett stort antal gods och gårdar.

År 1866 hade Carl August tagit sin kusins son Hugo Standertskjöld (1844–1931) till sig i Tula. Denne närmast kopierade sin äldre släktings karriär: officersexamen, tjänstgöring i ryska armén, chefsbefattningar vid gevärsfaktorierna i Tula och Izjevsk, till slut arrendator i Izjevsk på så förmånliga villkor att han kunde bygga upp en betydande förmögenhet. Hugo Standertskjöld återvände till Finland redan 1884. Han skapade en cellulosafabrik i Villmanstrand, som numera tillhör UPM-Kymmene, han var en frikostig mecenat, men framför allt anlade han möstergodset Karlberg vid Tavastehus. På dess marker ligger nu den kända turistanläggningen Aulanko med ett hotell i klassisk 30-talsfunkis.

Livet för tsaren 6: På spaning efter det finska språkets rötter

Herr Olof Kristersson, kyrkoherde i Pälkäne i Tavastland, hade i likhet med många av sina ståndsbröder uppstigna från enklare förhållanden känt behovet att anta ett latiniserat släktnamn. Han var från omkring 1700 känd som Olaus Castrenius. Efternamnet hade han tagit från hembyn Linnainen (latinets castrum och finskans linna betyder båda ’borg’). Hans son ändrade namnformen till Castreen och sonsönerna till Castrén, och från dem härstammar ett antal betydande personer i finländsk politik, vetenskap och vitterhet. En sonsons sonson till herr Olaus ska vi tala mer om nedan.

Hur finska språket är besläktat med till exempel samiska och estniska och till och med ungerska var man klar över redan på 1700-talet. Och man visste också att till samma finsk-ugriska språkgrupp hörde en del språk som talades i inre och norra delen av europeiska Ryssland (det största av dem är mordvinska). Men på 1800-talet började man få klart för sig att det fanns flera andra folk, sammanfattade som samojeder, vilka talade språk som kunde vara släkt med de finsk-ugriska. Här behövdes forskning! Och vilka var mer lämpade att utföra lingvistiskt fältarbete bland dessa folk än de välutbildade språkliga släktingarna finnarna?

En pionjär bland dessa var Anders Johan Sjögren (1794–1855). Den studiebegåvade finske pojken Antti Mikonpoika från Itis i Kymmenedalen skickades till det svensktalande Lovisa, där han fick gå i skola och lära sig svenska och flera andra språk. Som student i Åbo skickades han på etnologiska och folkloristiska fältstudier till Ingermanland, vilket inspirerade honom till fördjupade studier av det finska folkets och språkets fornhistoria. Under en fem år lång expedition samlade han språkligt och annat material från de finsk-ugriska folk som numera kallas komi och udmurter. (Historiskt sett råder stor namnförbistring för de folk och språk som nämns i det följande. Därför använder jag här enbart de namn som numera är gängse inom forskningen och som används i till exempel Nationalencyklopedin.)

Tillbaka i S:t Petersburg fick Sjögren en forskartjänst vid Vetenskapsakademin, där han bearbetade och publicerade sina resultat, som förnyade den finsk-ugriska språkforskningen. Som Rysslands främsta auktoritet på de finsk-ugriska folken (inklusive det finska) hade han stort inflytande i nationalitetsfrågor. Men till sin bortgång fick han gå en försiktig balansgång mellan de ryska myndigheterna, som misstänkte honom för finsknationalism, och de uppvaknande fennomanerna i hemlandet, med J.V. Snellman i spetsen, som i Sjögren mer såg en kejserlig ämbetsman än en finsk patriot.

Men Anders Johan Sjögren var nationalist i sitt hjärta. Och han utövade sitt inflytande till att ordna så att Matthias Alexander Castrén 1842 kunde komma i väg på sin första forskningsresa. I motsats till Sjögrens enkla ursprung kom Castrén, född 1813, från en släkt av främst präster, där bildningen alltid stått högt i kurs. Som student kom han att ta sådana intryck av den 1835 utkomna Kalevala att han bytte bana: i stället för präst blev han språkforskare. Till att börja med ägnade han sig främst åt finskan och dess närmaste släktingar, men lite av en slump och A.J. Sjögrens tillskyndan gjorde att han sändes på en expedition till norra Ryssland för att studera samojedfolket nentser och deras språk. Under två års mycket strapatsfyllda resor, som lade grunden till hans ohälsa, samlade han material om dessa och klarlade nentsiskans släktskapsförhållanden.

Tillbaka i Helsingfors 1844 bearbetade han sina resultat till flera avhandlingar, varav en doktorsdissertation. Men bara ett år senare, och trots sin vacklande hälsa, gav han sig ut på en ny expedition. Trots återkommande skov av tuberkulos blev han borta i fyra år, under vilka han både bedrev insamling och skrev. Bland annat upptäckte han ett dittills okänt samojedspråk, ”skogsnentsiska” och kartlade ett annat, selkupiska. Han kunde slutgiltigt fastställa relationerna mellan de finsk-ugriska språken och samojedspråken och lade på så sätt en fast grund för den uraliska språkforskningen (uraliska språk kallas den språkfamilj som består av dessa två undergrupper). Genom studier av några turkiska, mongoliska och tungusiska språk bidrog han också till den altaiska språkforskningen, och han lanserade teorin om ett gemensamt ursprung för de uraliska och altaiska språken (teorin har få anhängare numera).

Åter i Helsingfors från 1849 var Castrén trots sin sjukdom rastlöst verksam med skrifter och föreläsningar. År 1851 blev han den förste professorn i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. Men bara ett år senare tog sjukdomen överhanden, och han avled i maj 1852. Hans efterlämnade manuskript publicerades i tolv band på tyska, men ännu finns mycket outgivet.

Matthias Castréns öde företer likheter med Kai Donners. Inspirerad av bland annat Castréns exempel företog Kai Donner (född 1888) på 1910-talet två fysiskt ytterst krävande forskningsresor till Sibirien, där han studerade samojedspråken selkupiska och kamassiska samt språket ket, som inte har några kända släktingar. Men världshändelserna länkade Donners aktiviteter på nya banor: han blev finsknationell aktivist och engagerad i jägarrörelsen. (”Jägarna” var finländare som i hemlighet fick militär utbildning i Tyskland för att med vapen i hand kunna befria sitt land från den ryska överhögheten.) Efter självständigheten hamnade han på den yttersta högerkanten och blev en av ledarna för den närmast fascistiska Lapporörelsen. Märkt av sina umbäranden i Sibirien dog han redan 1935. Kai Donners son Jörn, bara två år vid faderns död, har i boken I min fars fotspår. Resor i Sibirien förr och nu (2006) bokstavligen följt fadern i spåren i ett (fåfängt) försök att förstå honom.

Ett livsverk

2023-07-21 Åke Holmquist: Beethoven. Biografin (Albert Bonniers Förlag 2011; 977 s. inkl. 120 s. verkförteckningar, noter, ordförklaringar, källor och litteratur samt register). Jag köpte den här boken när den kom ut men läste den inte på en gång, och sen blev den stående i bokhyllan, missnöjt vändande sin breda rygg mot mig. På tiden alltså att jag gjort slag i saken och utsett den till min långa sommarläsning.

Åke Holmquist blev rikskänd när han som 18-åring 1961 vann 10 000 kr. i SvT:s frågetävling Kvitt eller dubbelt i ämnet Ludwig van Beethoven. Det är alltså ett livslångt engagemang som ligger bakom den här boken. Holmquist är inte musikhistoriker utan allmänhistoriker, med en doktorsavhandling om den svenska flottans beredskap under andra världskriget i bagaget. Dock har han verkat huvudsakligen inom musikvärlden, bl.a. som direktör för Stockholms konserthus och som ständig sekreterare i Musikaliska akademien. Ingen kunde alltså vara mer lämpad att skriva den stora biografin över en av musikhistoriens titaner. Den självsäkra undertiteln ”Biografin” i bestämd form har full täckning. Det kan inte finnas något av intresse i Beethovens liv och vek som lämnats obeskrivet efter detta.

Inledningskapitlen om tonsättarens familjebakgrund och uppväxt i Bonn är rätt traditionellt hållna, men från det att Beethoven etablerar sig i Wien på 1790-talet gör Holmquist en skarp klyvning mellan människan och konstnären. Det har i viss mån sin grund i Beethovens självuppfattning men har också varit nödvändigt för Holmquist. För lika mycket som han hyllar tonsättaren och hans verk, lika mycket tar hand avstånd från människan Ludwig van Beethoven. Den senare framstår nämligen som en djupt osympatisk person: grälsjuk, misstänksam, manipulativ på och ibland över gränsen till rent bedräglig; republikansk jämställdhetsivrare i teorin men behandlade tjänstefolk illa, med mera. En hel del, men inte allt, kan skyllas på hans hörselproblem, som satte in tidigt och gjorde honom praktiskt taget helt döv de sista tio åren av hans liv. Stort utrymme ägnar Holmquist Beethovens relation till brorsonen Karl, som han efter uppslitande rättsliga turer fick vårdnaden om men som han genom sina kvävande omsorger om och orimligt högt stödda krav på nästan drev i döden. Det är rent upprörande att läsa om den stackars pojkens uppväxt. Beethoven ansåg själv att brorsonens fostran var hans viktigaste uppgift som människa, och den misslyckades han alltså katastrofalt med.

Vilken total kontrast till konstnärskapet! Holmquist målar upp bakgrunden mot vilken Beethoven verkade: musiklivet i Europa i allmänhet och Wien i synnerhet. Han blev snabbt uppskattad av en liten krets Kenner und Liebhaber, men andra än de rätt fåtaliga professionella musikerna hade svårt att exekvera hans verk, och även om den breda publiken lärde sig så småningom att en av världens främsta tonsättare fanns i deras stad, ansåg den hans musik ”lärd”, det vill säga svårförståelig, och föredrog mer underhållande musik som Rossinis operor. Musikförlagen runtom i Europa betalade visserligen Beethoven för hans verk, men hans ekonomi var alltid knackig eftersom de stora pengarna fanns i publiksuccéer, som han inte hade.

Och själva musiken då? Holmquist har gjort så att han sätter in tillkomsthistorien i den berättande texten, som går fram kapitelvis i stort sett år från år, och i slutet av varje kapitel följer en noggrann analys av verken i fråga. För en icke-musikvetare ligger analyserna på en hög men inte oläslig nivå, och jag har lärt mig mycket under läsningen. Till boken hör också två cd med utdrag ur en mängd verk. Särskilt tog jag till mig det Holmquist skriver om de sena pianosonaterna och stråkkvartetterna. Jag kunde önska att han var lite mer nyanserad i sina omdömen, men för Holmquist är det mesta ”mästerligt”. Han har också en högre värdering av Beethoven som vokalkompositör än den gängse; inte minst höjer han upp dennes enda opera Leonore/Fidelio.

Det är väldigt många verk som analyseras, och det bidrar till bokens längd. Därtill kommer inte mindre än tre verkförteckningar: en kronologisk, en efter opusnummer och en efter kompositionstyp. Med ett avsnitt med förklaringar av musiktermer och ett noggrant personregister gör det boken till ett lättanvänt referensverk, utöver dess andra kvaliteter. Beethoven kompromissade inte i sin musik och skrev inte för en bred publik, och det gör heller inte Åke Holmquist, men älskar du klassisk musik och är en van bokläsare, då är Beethoven. Biografin för dig.

Livet för tsaren 5: Öl, seglarpokal och konstmuseum

Den här bloggserien ska ju handla om finländare som gjorde karriär i Ryssland, men vi ska tillåta oss också några inlägg om det omvända fallet: ryssar som gjorde sin lycka i Finland.

De flesta som turistat i Finland har väl kommit i kontakt med det goda ölet Koff. Kulturintresserade Helsingforsturister har kanske besökt Sinebrychoffs konstmuseum vid Bulevarden. Och mången kappseglare har säkert drömt om Sinebrychoffpokalen, en Östersjöns motsvarighet till America’s Cup.

Allt detta kan de tacka släkten Sinebrychoff för. Den förste i släkten, Pjotr Sinebrjuchov, finner vi i slutet av 1700-talet som handlare i Kotka vid Kymmene älvs mynning i Finska viken, i ett område som avträtts till Ryssland 1743, efter hattarnas krig. Han har ingen plats i den här historien eftersom han dog 1805, sju år innan Kymmenedalen och det övriga så kallade Gamla Finland återförenades med det nyblivna storfurstendömet. Pjotrs äldste son Nikolai Sinebrychoff (född 1786) går i sin fars fotspår och är bland annat furnissör åt de ryska trupperna i finska kriget.

Men 1812 befinner sig Nikolai alltså på finsk mark. Han flyttar till Helsingfors och öppnar 1817 diversehandel på Sveaborg. Två år senare lyckas han förvärva privilegium, det vill säga monopol, på att brygga och sälja öl i Helsingfors. Några år senare står det stora bryggeriet och brännvinsbränneriet vid Sandviken i Helsingfors klart. Nikolai Sinebrychoff blir en förmögen man och tilldelas titeln kommerseråd. År 1842 låter han uppföra ett ståtligt bostadshus vid Bulevarden.

Nikolai Sinebrychoff avled 1846. Han var ogift, och affärerna övertogs av hans yngste bror Paul Sinebrychoff den äldre (född 1799). Han utvecklade kärnverksamheten men hade också intressen i andra industrier och var stor markägare, bland annat av egendomarna Hagalund och Otnäs i Esbo. Som Helsingfors rikaste man blev han en rundhänt donator. Han sörjde patriarkaliskt för sina anställda och månade om den ortodoxa församlingen i Helsingfors, inte minst som stor bidragsgivare till bygget av Uspenskijkatedralen, som stod färdig 1868. Kommerseråd blev han vid kejsar Alexander II:s Helsingforsbesök 1863.

Paul Sinebrychoff gifte sig 50 år gammal med den 30 år yngre Anna Tihonoff, dotter till hans hushållerska. Äktenskapet anses ha varit lyckligt och välsignades med två döttrar och två söner. Den intelligenta och viljestarka Anna Sinebrychoff (1830–1904) blev efter makens död 1883 den egentliga ledaren av familjeföretaget. Hon idkade också omfattande välgörenhet, särskilt mot anställda och deras barn. Bland annat grundade hon ett sjukhus där anställda och deras familjer fick kostnadsfri vård.

Pauls och Annas äldste son Nicolas Sinebrychoff (1856–1896) är ihågkommen inte för sina insatser i företaget utan som en av de ledande männen i seglingssällskapet Nyländska jaktklubben. Det främsta minnesmärket över honom är vandringspriset Sinebrychoffpokalen, om vilken båtar från seglarföreningar runt Östersjön tävlar efter regler snarlika dem för America’s Cup.

När familjefirman 1886 ombildades till aktiebolag blev Nicolas bror Paul Sinebrychoff den yngre (1859–1917) bolagets verkställande direktör och ledde det tillsammans med sin mor Anna och sin svåger, systern Annas man, Emil Kjöllerfeldt. Modern och svågern dog samma år, 1904, och därefter var Paul den yngre ensam herre på täppan, även han en skicklig affärsman som lotsade företaget genom den turbulenta tiden: ofärdsåren och första världskriget. Bland hans många andra engagemang kan nämnas ordförandeskapet för Föreningsbanken i Finland under ett decennium. Och även han fick naturligtvis titeln kommerseråd.

Paul Sinebrychoffs eftermäle vilar sist och slutligen på den förnämliga samling av främst svensk och europeisk konst från 1600- och 1700-talen som han och hans hustru, aktrisen Fanny Grahn, hopbragte i sitt hem. Efter Fannys död 1921 övertogs samlingarna av finska staten, och hemmet vid Bulevarden blev museum, numera med namnet Konstmuseet Sinebrychoff. Det rymmer nu mycket mer än den ursprungliga samlingen och utgör ett museum för äldre europeisk konst från 1300- till 1800-talet.

Paul och Fanny hade inga barn, och personnamnet Sinebrychoff försvann med Nicolas änka Anna, som gick ur tiden 1944. Men bryggeriet lever. År 1993 flyttades verksamheten till Kervo, en förstad norr om Helsingfors, och 2000 köptes företaget av Carlsberg. Men reducerat till Koff är det gamla ryska namnet Sinebrjuchov på hundratusentals läppar varje dag.