Folkbildande – för vem?

2025-07-17 Alexandra Middleton: Arktis(svensk övers.Anders Nyman & Tatu Lehtilä) och Mats Bergman: Propaganda (båda Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; i serien Värt att veta, 64 s., litet format).

Folkbildande småskrifter har en lång historia på svenskt språkområde. Jag tänker främst på Studentföreningen Verdandis småskrifter, som gavs ut med 531 nummer från 1888 till 1954. Då ansågs den sortens skrifter ha spelat sin roll i ett begynnande nytt mediesamhälle. På senare år har forskningsstiftelsen Riksbankens jubileumsfonds årsbok formen av en box med sex små häften, alla på ett givet tema (det senaste är Rättvisa). Och nu har alltså Svenska litteratursällskapet hakat på formatet med serien med det rätt fantasilösa namnet Värt att veta, där dessa två är nummer 6 resp. 5. Tidigare nummer har behandlat mardrömmar, kvantdatorer, spegeln som symbol inom konst, litteratur och vetenskap samt skogen. Stor ämnesbredd som sig bör, alltså.

Formatet har sina utmaningar. Texten är ju betydligt längre än även den mest utförliga uppslagsverksartikel och samtidigt betydligt kortare än normal boklängd. Någon riktig fördjupning blir det knappast tal om, snarare breda översikter men i rätt kompakt form. Jag tycker författarna har lyckats bra i de båda böcker jag läst.

Gemensamt för häftena är att de behandlar sitt ämne från två sidor. Först analys av själva begreppet: hur avgränsas Arktis? Finns det en allmänt omfattad definition av ”propaganda”? Sedan en redogörelse för vad det står för. I Arktis är det inte så mycket naturgeografi, desto mer kulturgeografi och antropologi samt geopolitik och ekonomi och förstås klimatförändringar. De urfolk som lever i området och deras kulturer får förhållandevis stort utrymme. I Propaganda får vi propagandans historia från renässansen och framåt och en beskrivning av vilka uttryck den tagit sig under olika tider och i olika samhällssystem. Ordet förknippas ju oftast med totalitära samhällssystem, men författaren ger även exempel på ”god” propaganda, som den för mjölkdrickande i Sverige och Finland på 1930–50 talet.

Båda böckerna är läsvärda. Propaganda, i original på svenska, är även välskriven, medan Arktis i sin svenska översättning ter sig lite glanslös. Frågan man ställer sig är väl för vilken läsekrets böckerna är skrivna. Verdandis småskrifter fick med tiden alltmer karaktären av läromedel för studiecirklar och liknande. Men hur ser tillvaron ut för dem i Finland och Sverige i dag?