2024-05-11 Neal Ascherson: Svarta havet (1995; svensk övers. Lars G. Larsson, Ordfront 1997; 300 s.). Liksom Claudio Magris Donau var detta en bok som införskaffades när den kom ut men som förblivit oläst för min del. Donau läste jag äntligen för tre år sedan (https://minlasning.blog/2021/07/16/den-gamla-floden-flyter-vidare/), och när man följt Donau fram till utflödet i Svarta havet är det ju rimligt att läsa ett liknande verk om just detta.

 Böckerna påminner onekligen den del om varandra i sin ämnesbredd och intellektuella spänst (och att de saknar illustrationer), men olikheterna är större. Det bottnar nog främst i författarnas olika bakgrund: Magris kontinentaleuropeisk akademiker, Ascherson brittisk journalist. Ascherson är mer lättläst men samtidigt rörigare; Magris följer en tydligare plan. En viktig skillnad är att Ascherson uppehåller sig mer vid det historiska, framför allt de antika samhällena runt Svarta havet, medan Magris betonar kulturen.

Jag tog fram boken delvis för att se om den hade någon relevans för de senaste årens historia och konflikter i området: Ukraina, Kaukasien, Turkiet, men fann att utvecklingen gått så fort och åt så oväntade håll att det jämförelsevis lilla som Ascherson skriver om de från Sovjetoket nyligen befriade länderna blivit i stort sett obsolet. Den stora behållningen är skildringen av historien, från äldsta tider, över de antika rikenas storhetstider, deras nergång och Tsarrysslands expansion söderut till Svarta havets stränder. Man bibringas bland annat mycken kunskap om de i dag så aktuella områdena Krim och Georgien. Men det är de antika rikena som ligger författarens hjärta närmast och som han med flitigt citerande och gillande av ”historieskrivningen fader” Herodotos uppehåller sig längst och oftast återkommer till. Och av dessa är det två folk som sticker ut: skyter och sarmater. Berättelsen om hur deras områden på Svarta havets nordkust befolkades från skilda håll under långa tider, hur de styrdes, oftast fredligt, av olika grupper, hur de blomstrade och vissnade, är fascinerande. Särskilt sarmaterna, om vilka jag visste praktiskt taget ingenting (och som behandlas mycket förstrött i Nationalencyklopedin), vilka genom smidighet och anpassning under olika politiska konjunkturer kunde bibehålla sin kulturella egenart. De var ett indoiranskt folk, språkligt närmast släkt med osseterna, men de kom i slaviska länder att uppfattas som ett slags urslaver, särskilt av den polska adeln, som uppfattade sig som sarmaternas ättlingar. Den sortens kuriosa tilltalar kanske särskilt brittiska historieskrivare, men även jag är förtjust.

Sammanfattningsvis en bok som nog passerat sitt bäst-före-datum men till stora bevarat arom och smak.