Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.

Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.

Åbo 1820: litteratur, filosofi och politik

2025-11-29 Jukka Sarjala: Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2020; svensk övers. Sofia Gustafsson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; 295 s.). Åboromantiken var en kortlivad rörelse vid Akademin i Åbo under senare delen av 1810-talet och några år in på 1820-talet. Den var en utlöpare av den internationella romantiska litterära och ideologiska rörelsen, som uppkommit och utvecklats i Tyskland av bland andra Herder, Fichte, Schelling, bröderna Schlegel, Schleiermacher. Den kunde stundom ta sig mer militanta uttryck när den vände sig mot representanter för äldre tiders läror och smak. Det gjorde t.ex. fosforisterna i Uppsala, med Atterbom som främsta namn. Åboromantikerna var nära förbundna med dem och kom att, mot sin vilja, bli indragna i rent politiska aktiviteter. Om något namn i kretsen ännu är känt är det Adolf Ivar Arwidsson, som blev avskedad från sin tjänst vid akademin och tvingades i exil till Sverige.

Arwidsson var den, inte oomstridde, informelle ledaren av det informella nätverk som utgjorde Åboromantikerna. (De försök till formell organisation som gjordes rann ut i sanden.) Många av de andra är intressanta som människor och akademiker, men jag får nöja mig med att lyfta fram två av dem, Anders Johan Sjögren och Carl Axel Gottlund. Många av medlemmarna var gediget finskkunniga, men Sjögren, son till en skomakare i Itis i Kymmenedalen, är såvitt jag förstår den ende som hade finska som förstaspråk. Han förefaller ha varit Arwidssons motsats: lugn, välbalanserad, metodisk. Det var egenskaper han bör ha haft nytta av som framstående finsk-ugrisk språkforskare baserad i Sankt Petersburg. Gottlund förlade en stor del av sina studier till Uppsala, blev länge kvar i Sverige och är känd för sina vistelser bland ”skogsfinnarna” i Dalarna och Värmland.

Intresset för det finska folket och dess kulturyttringar var livligt i kretsen. Några reste runt och upptecknade folkdikter (runor) och inspirerade den något yngre Elias Lönnrot. Ingen i gruppen blev själv någon framstående poet, även om försök gjordes. Den litterära verksamheten bestod i huvudsak i utgivande av kortlivade tidskrifter som Mnemosyne och Åbo Morgonblad och publicerande av artiklar som hyllade de romantiska idealen och polemiserade mot upplysning och kantianism.

I det nybildade storfurstendömet var banden till Sverige ännu starka, och Åboromantikernas förbindelser med i synnerhet Uppsala täta. Detta, och att ideologin kunde uppfattas som politiskt radikal, väckte myndigheternas misstänksamhet, och konflikterna med inte bara romantikerna utan hela studentkåren urartade flera gånger till våldsamheter. Sedan Arwidsson utsetts till ledande syndabock 1822 lugnade det hela ner sig, men då var också den lilla löst knutna kretsens saga all.

Det har varit ett utsökt nöje att läsa historiedocenten Jukka Sarjalas bok. Den är uppställd tematiskt, inte kronologiskt, vilket gör att det blir en del upprepningar, men det kan man behöva i myllret av personer och händelser. Författaren behärskar sitt material suveränt, vilket han också lyckas förmedla utmärkt i skrift, i varje fall som det framstår i Sofia Gustafssons översättning. Inte en bok för alla, kanske, men en njutning för historiska finsmakare (om jag får räkna mig dit).

Han sjunger vackert om kärlek

2025-10-08 Magnus Västerbro: Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år (Albert Bonniers Förlag 2025; 540 s,). Magnus Västerbro vill inte kalla sig historiker; han har inte den akademiska bakgrunden. Han är historieberättare, och som sådan mycket väl inläst i sina källor, som är ”riktiga” historikers verk. Han citerar och refererar dem flitigt och är noga med namns nämnande. Det är ett tillvägagångssätt som har tjänat honom väl och med vilket han har skapat framgångsrika verk som den Augustprisvinnande Svälten (2018) och Tyrannens tid (2021). Nu har han tagit sig an ett ämne som spänner mycket längre i både tid och rum. Kärleken må vara universell och evig, men Västerbro har begränsat framställningen till Medelhavsområdet i antiken, medeltidens Västeuropa och nya tidens Nordvästeuropa, främst Sverige och Storbritannien. Det blir ändå en tjock bok, med tillräckligt många belägg för författarens huvudtes: att äktenskap och annan parbildning alltid i grunden har byggt på kärlek eller liknande känslomässig böjelse. Resonemangspartier och tvångsäktenskap har förvisso funnits, men de har aldrig varit den dominerande sorten. Kvinnor har i alla tider kunnat säga nej till oönskade friare.

Västerbro bygger sin resonerande framställning och drar sina slutsatser på tre sorters texter: samtida dokument som brev och dagböcker, samtida skönlitteratur samt nutida historikers verk. Resonemangen kan ibland bli lite långrandiga, men avbryts välgörande ofta av nedslag i det samtida materialet. Den romerske skalden Ovidius verk, särskilt Konsten att älska, ägnas stor uppmärksamhet, och Västerbro återkommer till det gång efter gång. Han utvinner det mesta ur historien från 1100-talet om Héloise och Abélard och drar fram många historier om i övrigt okända människor från olika tider och deras ofta lyckosamma men stundom fåfänga försök att trots motstånd från familj få varandra.. Att den samkönade kärleken är lika gammal som den särkönade visar han tydligt med många belägg. En annan sak är att acceptansen för homosexualitet sällan har varit stor.

Självfallet ägnar Västerbro också full uppmärksamhet åt synen på kärlek och äktenskap genom tiderna: inflytande från religion, filosofer, reformationer, revolutioner osv. Boken berättar inte bara äktenskapets historia utan också skilsmässans. Att det t.ex. under ortodoxins 1600-tal i Sverige fanns en många gånger tämligen ”liberal” syn på möjligheten att upplösa dysfunktionella äktenskap var en nyhet för mig.

Västerbro slutar den egentliga framställningen kring år 1970. Men i en epilog för han berättelsen fram till idag i ett mer fritt essäistiskt skrivsätt, där han även tillåter sig att bli personlig. Det känns bra att på detta sätt möta människan bakom texten och förhöjer värdet av denna mycket läsvärda bok.

En institution fyller 140

2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).

(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)

Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.

En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.

Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.

Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.

Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.

Ernst von Born, syskonen Vala och andra antifascister

2025-06-16 Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt, litteratur 1920–1950 (red. Anders Ahlbäck, Mattias Kaihovirta & Ylva Perera; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2025; 475 s.).

År 2018 utkom Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918-44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka. Denna mycket intressanta och tankeväckande bok har nu fått en pendang i föreliggande verk, även om framställningen nu begränsats till finlandssvenska aktörer. Det är motiverat av att skiljelinjen fascism–antifascism ibland korsas av, ibland går parallellt med skiljelinjen äktfinskt– finlandssvenskt. Detta förhållande hör till det som blir bäst och mest allsidigt belyst i detta verk.

Definitionen av fascism är den bredast tänkbara. Rent logiskt är definitionen av antifascism också det. Lägg därtill att antifascismen enligt författarna har yttrat sig på många olika sätt och att boken är ett tvärvetenskapligt arbete med bidrag av både historiker och litteraturvetare blir synfältet brett och framställningen mångfokuserad. Någon artikel (Ylva Pereras om Mirjam Tuominen) är lite för teoristyrd för min smak, men över lag är texterna välskrivna och intresseväckande.

Här samsas artiklar om dagspress, partitidningar och fackföreningspress med kapitel om Svenska folkpartiets utveckling och studier om Finlands svenska författareförening och om enskilda författarskap. Utan att gå in på enskilda bidrag kan man dra upp några huvudlinjer. En är hur ett inledande, nyfiket positivt intresse för fascismen under 1920-talet, särskilt i dess italienska tappning, förbyts i allt större skepsis och direkt motstånd efter Lapporörelsens excesser och slutliga kollaps efter Mäntsäläupproret 1932. Ett annat är insikten att finsk fascism gick hand i hand med äktfinskhet, vilket hindrade många finlandssvenskar från att ansluta sig till organiserade fascistiska eller fascistoida rörelser, som Lappo-efterträdaren IKL (Fosterländska folkrörelsen). Fascistmärkta finlandssvenskar fanns det förvisso ändå, som författarna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt och den intellektuella krets som kallade sig Svarta gardet.

Två artiklar sticker ut i mina ögon. Den ena är Kasper Braskéns om Ernst von Born och Svenska folkpartiets väg. Sfp var på 1920-talet ett starkt konservativt parti, men med Ernst von Born i ledningen tar det en annan väg. von Born var ingen radikal men laglighetsman av ungfinskt snitt, som insåg faran, inte minst för det finlandssvenska, om fascistiskt tänkande slog igenom. Det fanns motstånd inom partiet, men von Born drev igenom sin linje, som sedan dess har varit Sfp:s.

Den andra artikel som jag vill lyfta fram är av Ainur Elmgren och handlar om syskonen Erkki och Katri Vala, den ene främst journalist, den andra mest känd som en framstående poet, båda förgrundsfigurer i den litterära kretsen Tulenkantajat (Eldbärarna). De kan tyckas falla ur ramen då deras offentliga verksamhet gick helt på finska, men de var genuint tvåspråkiga (och hette egentligen Erik och Karin Wadenström). De var politiskt radikala, Erkki länge organiserad kommunist, men deras antifascism färgades också starkt av en hembygdskänsla från gränstrakter som finska Tornedalen, Karelen och den svensk-finska språkgränsens Borgå. Mycket spännande läsning, som sagt lite udda i sammanhanget, men jag hade inte velat vara utan den.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Redan de gamla grekerna …

2025-04-21 Dag Sebastian Ahlander: De gamla grekerna – och vi. Demokratins födelse och fall, Historiska Media 2025; 190 s.). Min första reflexion efter avslutad läsning: för vilka har Dag Sebastian Ahlander skrivit den här boken? För sig själv, tror jag är ett svar. Ahlander har under flera år systematiskt ägnat sig åt det gamla Grekland och Rom; det har stimulerat hans intellektuella nyfikenhet, och resultaten av sina tankemödor har han velat fästa på pränt. Han har redan skrivit om Romarrikets undergång, där han spekulerar om dess orsaker. Nu har han tagit ett kliv tillbaka i tiden och berättar om Atens storhetstid och den atenska demokratins 170-åriga historia från 507 f.Kr. till den makedonska erövringen år 336 f.Kr. Men mer än över orsakerna till uppgång och fall reflekterar han denna gång om det antika arvets betydelse i våra dagar, och han drar paralleller mellan händelser och företeelser då och nu. Ett viktigt exempel är hur en krigsmakt bestående av människor som försvarar något de tror på (atenare, ukrainare) kan stå emot och till och med besegra mångdubbelt större härar som satts på fötter av en envåldshärskare (perserkungen, Putin).

Jag tror inte jag tillhör den primära målgruppen men läser med nöje boken som en repetition av gymnasiekursen i antikens historia sådan den var utformad åren kring 1960 (Dag S. och jag gick i samma skola, läste samma kurser och hade delvis samma lärare). Nytt för mig var väl framför allt de många demografiska uppgifterna, som visar hur tunna de styrande befolkningsgrupperna var, främst i Sparta men även i Aten. Yngre historieintresserade utan vår antikskolning bör kunna ha stort utbyte av denna bok, präglad av författarens entusiasm och berättarglädje. En baksida av entusiasmen är att Ahlander tenderar at bli väl okritisk inför sitt studieobjekt, men han utger sig inte för att vara fackhistoriker, så det är en kritik han kan ta lätt på.

Stad i ljus

2024-03-13 Henrik Meinander: Helsingfors. Historien om en stad(Schildts & Söderströms och Lind & Co 2025; 303 s.) Helsingfors historia har tidigare dokumenterats i magistrala mångvolymsverk, men en modern mer översiktlig framställning riktad till en större läsekrets har saknats. Den bristen har nu Helsingforsprofessorn Henrik Meinander och de utgivande förlagen rått bot på med denna behändiga volym. Meinander säger sig ha skrivit den på eget initiativ, vilket märks på berättarglädjen och det avspända skrivsättet med många vardagliga tonfall, där finlandismerna sticker ut i en annan omfattning än annars hos denne författare.

Det har onekligen hänt en del på de 475 år som gått sedan Gustav Vasa befallde att en stad skulle grundas på andra sidan Finska viken för att konkurrera om handeln med Hansastaden Reval (Tallinn). Dess ursprungliga läge var en bit öster om det nuvarande, men trots flytten förblev Helsingfors en obetydlig ort under tvåhundra år. Två faktorer blev avgörande för utvecklingen: bygget av sjöfästningen Sveaborg i mitten av 1700-talet och, efter 1809, kejsarrikets behov av en bättre belägen huvudstad i sitt nyvunna storfurstendöme. Dels geografiskt – det var långt till Åbo – dels mentalt, då Åbo i ryska ögon var misstänkt svensksinnat. Flyttningen av universitetet efter Åbo brand 1827 var ett led i samma politik. Till uppsvinget bidrog också omdaningen av Helsingfors till en representativ residensstad för höga ryska ämbetsmän och inhemska styrande organ, med Senatstorget som enastående centralpunkt. Projektledaren Ehrenström och chefsarkitekten Engel är namn som inte kan förrbigås.

Det har med åren tillkommit många nya märkesbyggnader, och Meinander redogör utan att grotta ner dig i detaljer för stadens arkitektoniska och demografiska utveckling. Som den historiker han är stannar han gärna upp vid märkligare händelser som påverkat staden: alla krig förstås, från Krimkriget över inbördeskriget 1918 till krigen 1939–44; olympiska spelen 1952, där världen fick upp ögonen för det lilla landet i norr; ESSK-konferensen 1975, en kulmen i president Kekkonens karriär och en utgångspunkt för ett så småningom friare förhållande till Sovjetunionen/Ryssland. Ett återkommande ämne är språkförhållandena. Den länge starkt svenskspråkiga staden har av olika orsaker förfinskats alltmer, och nu håller svenskan ställningarna främst i några förorter och grannkommuner.

Meinander blandar och ger på ett mycket läsartillvänt sätt, och jag rekommenderar boken till alla historieintresserade och Finlandsvänner (ofta samma personer). Det enda tråkiga är att huvudförläggaren Schildts & Söderströms inte lagt ner den omsorg om verkat som det förtjänat. Fantasilös illustrering med svartvita bilder av låg kvalitet i tryck, och korrekturfelen är legio. Men det minskar ju inte läsvärdet.