2023-07-21 Åke Holmquist: Beethoven. Biografin (Albert Bonniers Förlag 2011; 977 s. inkl. 120 s. verkförteckningar, noter, ordförklaringar, källor och litteratur samt register). Jag köpte den här boken när den kom ut men läste den inte på en gång, och sen blev den stående i bokhyllan, missnöjt vändande sin breda rygg mot mig. På tiden alltså att jag gjort slag i saken och utsett den till min långa sommarläsning.

Åke Holmquist blev rikskänd när han som 18-åring 1961 vann 10 000 kr. i SvT:s frågetävling Kvitt eller dubbelt i ämnet Ludwig van Beethoven. Det är alltså ett livslångt engagemang som ligger bakom den här boken. Holmquist är inte musikhistoriker utan allmänhistoriker, med en doktorsavhandling om den svenska flottans beredskap under andra världskriget i bagaget. Dock har han verkat huvudsakligen inom musikvärlden, bl.a. som direktör för Stockholms konserthus och som ständig sekreterare i Musikaliska akademien. Ingen kunde alltså vara mer lämpad att skriva den stora biografin över en av musikhistoriens titaner. Den självsäkra undertiteln ”Biografin” i bestämd form har full täckning. Det kan inte finnas något av intresse i Beethovens liv och vek som lämnats obeskrivet efter detta.

Inledningskapitlen om tonsättarens familjebakgrund och uppväxt i Bonn är rätt traditionellt hållna, men från det att Beethoven etablerar sig i Wien på 1790-talet gör Holmquist en skarp klyvning mellan människan och konstnären. Det har i viss mån sin grund i Beethovens självuppfattning men har också varit nödvändigt för Holmquist. För lika mycket som han hyllar tonsättaren och hans verk, lika mycket tar hand avstånd från människan Ludwig van Beethoven. Den senare framstår nämligen som en djupt osympatisk person: grälsjuk, misstänksam, manipulativ på och ibland över gränsen till rent bedräglig; republikansk jämställdhetsivrare i teorin men behandlade tjänstefolk illa, med mera. En hel del, men inte allt, kan skyllas på hans hörselproblem, som satte in tidigt och gjorde honom praktiskt taget helt döv de sista tio åren av hans liv. Stort utrymme ägnar Holmquist Beethovens relation till brorsonen Karl, som han efter uppslitande rättsliga turer fick vårdnaden om men som han genom sina kvävande omsorger om och orimligt högt stödda krav på nästan drev i döden. Det är rent upprörande att läsa om den stackars pojkens uppväxt. Beethoven ansåg själv att brorsonens fostran var hans viktigaste uppgift som människa, och den misslyckades han alltså katastrofalt med.

Vilken total kontrast till konstnärskapet! Holmquist målar upp bakgrunden mot vilken Beethoven verkade: musiklivet i Europa i allmänhet och Wien i synnerhet. Han blev snabbt uppskattad av en liten krets Kenner und Liebhaber, men andra än de rätt fåtaliga professionella musikerna hade svårt att exekvera hans verk, och även om den breda publiken lärde sig så småningom att en av världens främsta tonsättare fanns i deras stad, ansåg den hans musik ”lärd”, det vill säga svårförståelig, och föredrog mer underhållande musik som Rossinis operor. Musikförlagen runtom i Europa betalade visserligen Beethoven för hans verk, men hans ekonomi var alltid knackig eftersom de stora pengarna fanns i publiksuccéer, som han inte hade.

Och själva musiken då? Holmquist har gjort så att han sätter in tillkomsthistorien i den berättande texten, som går fram kapitelvis i stort sett år från år, och i slutet av varje kapitel följer en noggrann analys av verken i fråga. För en icke-musikvetare ligger analyserna på en hög men inte oläslig nivå, och jag har lärt mig mycket under läsningen. Till boken hör också två cd med utdrag ur en mängd verk. Särskilt tog jag till mig det Holmquist skriver om de sena pianosonaterna och stråkkvartetterna. Jag kunde önska att han var lite mer nyanserad i sina omdömen, men för Holmquist är det mesta ”mästerligt”. Han har också en högre värdering av Beethoven som vokalkompositör än den gängse; inte minst höjer han upp dennes enda opera Leonore/Fidelio.

Det är väldigt många verk som analyseras, och det bidrar till bokens längd. Därtill kommer inte mindre än tre verkförteckningar: en kronologisk, en efter opusnummer och en efter kompositionstyp. Med ett avsnitt med förklaringar av musiktermer och ett noggrant personregister gör det boken till ett lättanvänt referensverk, utöver dess andra kvaliteter. Beethoven kompromissade inte i sin musik och skrev inte för en bred publik, och det gör heller inte Åke Holmquist, men älskar du klassisk musik och är en van bokläsare, då är Beethoven. Biografin för dig.