2023-10-02 Thomas Halliday: Försvunna världar. En resa till jordens urtid (2022; svensk övers. Claes Bernes, Natur & Kultur 2022; 415 s.). Paleontologi eller paleobiologi är populärt bland många som inte ens känner till termen. Men dinosaurier, mammutar och sabeltandade tigrar i all ära, ämnet är ofantligt mycket större än så, och Thomas Halliday, brittisk paleobiolog, tar oss med på en verklig långresa, bakåt i tiden. Han startar lite långsamt i det nära förflutna, epoken pleistocen där mycket känns bekant, och backar med ett kapitel för varje epok i perioderna kvartär och tertiär. (Fast den senare är ersatt av två numera, neogen och paleogen.) Sedan accelererar berättelsen med ett kapitel för varje period: krita, jura, perm etc. fram till den sista prekambriska perioden, ediacara. Berättaren Halliday placerar sig i varje kapitel på en typisk fyndplats och beskriver åskådligt livet där en vanlig dag. Det myllrar av livsformer med olika överlevnadsstrategier för att klara sig undan stormar, översvämningar, vulkanutbrott och de i jordens historia återkommande istiderna. Ögonblicksbilderna är intressanta i sig, men de används också som utgångspunkt för resonemang om mer storskaliga fenomen som plattektoniken (kontinenternas rörelser) och massutdöendena. En nyhet för mig var att det största massutdöendet, i slutet av perm, orsakades av ett enormt vulkanutbrott i Sibirien. Jag citerar som ett prov på Hallidays målande språk:

^{Det blåser upp en het vind i Pangea, och från jordens hjässa kommer Arktis snart att avge en stormstöt som saknar motstycke. Sibirien är på väg mot en eruption. När den äger rum kommer 4 miljoner kubikkilometer lava – nog för att fylla det nutida Medelhavet – att flöda ut över områden av Australiens storlek. Den eruptionen kommer att riva upp nyss bildade kolavlagringar, omvandla jorden till en fackla, sprida kolaska och toxiska metaller över terrängen och förändra vattendrag till dödliga slamflöden. Syret kommer att lämna havsvattnet, bakterier kommer att massutvecklas och producera giftigt svavelväte. Stanken av sulfider kommer att genomsyra himmel och hav. Nittiofem procent av alla arter på jorden kommer att förgås i det största av alla massutdöenden.}

 Halliday skriver alltså bra, som det framgår av Claes Bernes översättning, och han förmedlar mycken intressant kunskap. Den riktiga läsupplevelsen uteblir ändå. Det beror dels på att framställningen är för schematisk, beskrivningarna av de olika epokerna och perioderna liknar varandra för mycket; det blir inte precis långtråkigt men ospännande. Därtill kommer problemet med att de allra flesta utdöda djur- och växtarter och -grupper saknar svenskt namn, och även om Halliday lägger ner en hel del möda på att förklara de vetenskapliga namnen blir det för mycket att hålla reda på, åtminstone för denna läsare.

I en epilog hoppar Halliday hela vägen fram till nutiden och ger en engagerad framställning av klimatförändringarna och deras hot mot livet på jorden. Det är obehaglig läsning, men Halliday menar att utvecklingen ännu går att ändra. Konstigt nog i denna epok- och periodindelade bok använder han inte den moderna benämningen antropocen trots att han understryker människans ansvar för utvecklingen. Slutkapitlet präglas av ett allvar som skiljer sig från boken i övrigt och får den att framstå som en bakgrund till det egentliga budskapet.