2021-12-01 Nils Håkanson: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt Litteratur 2021; 356 s.). En bok om översättandets historia i Sverige är en oväntad Augustprisvinnare. Men med sin kombination av stringens i sak och läsartillvändhet med glimten i ögat fick den priset välförtjänt, även om det fanns likvärdiga konkurrenter.

Den mångsidigt begåvade Nils Håkanson är själv översättare och översättningsforskare. Han har skrivit en doktorsavhandling om svenska översättningar av rysk litteratur och har översatt från ryska, han har varit forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, och han är en språkligt och stilistiskt begåvad skönlitterär författare.

Trots att den grundläggande betydelsen av översättning för ett språkområdes andliga odling i allmänhet och litteratur i synnerhet alltid erkänts, har själva verksamheten och dess utövare under långa tider mötts med förstrött intresse, för att inte säga likgiltighet. Det är först under de senaste årtiondena som översättningsteori blivit ett akademiskt ämne och översättare kunnat utbildas på högskolan. Av Håkansons litteraturreferenser framgår tydligt att denna bok inte kunde ha skrivits för, säg, fyrtio år sedan. Den är i grunden en översikt och en syntes av forskningsläget i dag, där det bakom Håkanson stått ett stort antal hängivna forskare och yrkeskolleger.

Framställningen har två ansatser, en historisk-deskriptiv och en teoretisk och resonerande. Ansatserna varvas kapitelvis men går också in i varandra, så att det deskriptiva aldrig blir enformigt och det teoretiska alltid jordnära. För den humanistiskt intresserade läsaren är boken en kunskapsfestival och en läsfest. Håkanson skriver en vardagsnära sakprosa som aldrig förfaller till slafsighet. Hans humor får lysa igenom då och då men oftast anas den mest. En minnesvärd one-liner: ”En reservationslös motståndare till den sortens [textnära] tolkningar var Linköpingsbiskopen Hans Brask (annars känd just för sin förmåga att reservera sig).”

För att brant sammanfatta det jag uppfattar som bokens huvudlinje: översättandets historia är en dialektik mellan texttrohet och tolkningsfrihet. Den långa utvecklingslinjen har varit mot ökad texttrohet men med flera rekyler. Som en sen förfallsperiod framhåller Håkanson årtiondena runt sekelskiftet 1900, när massmarknadslitteraturen slår igenom brett, efterfrågan på översättning var enorm men kraven på kvalitet låga (och den litterära upphovsrätten ännu negligerad). I sådana fall, säger Håkanson, ”[n]är en översättare har börjat avlägsna sig från originalet för att försöka tillfredsställa läsarnas smak eller […]som en anpassning till något standardformat, sker inte sällan ytterligare något som i sig inte har att göra med en vilja till anpassning: mängden slarvfel och hafsiga lösningar ökar.” Detta fenomen upphöjer Håkanson till en allmän regel, som han kallar originalverkets gravitationslag, dvs. originalets auktoritet försvagas ju större friheter översättaren tar sig mot ursprungstexten.

Håkanson har fler sådana fyndigt formulerade regler, som kan sägas sammanfatta mycket av det han vill lära ut. Sylvius mittenväg (efter kunglige översättaren Johan Sylvius, 1620–1690) är en balansgång mellan ren texttrohet och fri återgivning: översättningen ska representera det författaren vill säga men måste inte vara ordagrann, vilket väl är det ideal som gäller i dag. Vadstena princip (efter Birgittinklostret där): ”ju större respekt för originalet, desto mer bunden översättning”, en princip som enligt Håkanson har gällt den svenska översättningshistorien igenom. Ohlmarks fenomen (efter Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens Ringen-trilogi): ”[det att] en objektivt sett bristfällig översättning [ändå] når stora publika framgångar.”

Ha gärna dessa regler i minnet nästa gång du läser en översatt bok! Ett råd som kan riktas även till litteraturrecensenter. Nils Håkanson har hållit en god fackmässig ton genom hela boken, men i slutkapitlet, när han kommer till recensioner av översatt litteratur, blir han uttalat kritisk. Det är inte så länge sedan det blev praxis att över huvud taget nämna översättarens namn i en dagspressrecension, och fortfarande förbigås översättningen vanligen med tystnad eller nämns med någon till intet förpliktande kliché, som ”smidig” eller ”kongenial”. Inte sällan tar recensenten upp författarens språk, som om hen skrivit direkt på svenska. Jag förstår Håkansons upprördhet, och har väl själv gjort mig skyldig till det han kritiserar, men det är inte lätt att se hur en sakkunnig diskussion om en översättning ska rymmas i en dagstidningsrecension eller, för den delen, vem som kunde skriva den. Men att en seriöst arbetande översättare ska slippa dels klappar på axeln, dels kritik för enstaka misstag som enda omnämnande, det håller jag med författaren av denna utomordentliga bok om.