Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Hon gör upp med mamma – och sig själv

2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).

Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.

Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.

Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.

Men fåglarna hann före

2024-01-09 Merja Mäki: Innan fåglarna vänder åter (2022; svensk övers. Mattias Huss, Historiska Media 2023; 398 s.). Innan fåglarna vänder åter ska vi vara tillbaka. Det lovar jagberättaren Alli och hennes svägerska Sylvi varandra när de evakueras från det avträdda Karelen efter vinterkriget. Det blir inte av. I stället väntar ett och ett halvt år av först strapatser under flykten, rotlöshet i försöken att omplantera sig i en ny miljö, Seinäjoki i Österbotten, kultur- och religionskrockar, misstänksamhet och förakt mot dessa ”halvryssar” och för Allis del också en infekterad konflikt med hennes stränga och otillgängliga mor Lydia.

Det börjar lite trevande när Alli presenterar sig och sin miljö. Vi befinner oss på ön Haavus i Ladogas norra skärgård, inte långt från Sordavala. Familjen Alava och deras grannar är fiskebönder, och tillvaron domineras helt av ”havet” som de kallar den enorma sjön. Allis håg står till att överta fisket efter sin far, men som ung kvinna motarbetas hon av alla andra familjemedlemmar. Fadern Juho, bördig från Österbotten är sjuklig, av Allis två yngre bröder har Aatos redan stupat medan Tuomas är kvar vid fronten. Lillasyster Ilmi är bara i nedre tonåren. Till hushållet hör också Tuomas hustru Sylvi, som är gravid.

Berättelsen tar snart fart, med dramatiska händelser i krigets slutskede, ordern om evakuering och den för Alli och Sylvi långa och hårda förflyttningen i hästkärra, drivande en dräktig ko. Här är boken en riktig bladvändare.

Bokens andra del har en annan karaktär. Familjen har återförenats på Allis farbrors gård vid Seinäjoki. Genom en händelseutveckling som det vore synd att avslöja för mycket av befinner sig Alli som telefonist på sjukhuset i staden. Hon inkvarteras med sköterskeelever och kan så småningom upprätta ett bra kamratskap med åtminstone några av dem. På sjukhuset träffar Alli också krigsinvaliden Vilho, son i en av de mest välbärgade bondefamiljerna i trakten – nog sagt.

Jag tror detta referat är viktigt för förståelsen av vad det här är för slags bok; som berättelse om evakuerade har den en tydlig parallell till Rosa Liksoms uppmärksammade Älven från häromåret. Men referatet säger inget om bokens stora litterära kvaliteter. Merja Mäkis skaparkraft och gestaltningsförmåga, hennes inlevelse i sina figurer och hennes språkliga kreativitet är helt förbluffande med tanke på att det är en debutroman, låt vara av en mogen författare med bl.a. flera barnböcker bakom sig. Personerna, inklusive Alli själv, är tecknade med både förståelse och kritisk blick; till och med den mycket negativa bilden av modern har nyanser. Skickligt låter författaren Ladoga och hemön leva med i hela boken genom att hon låter Alli beskriva sina känslor med bilder hämtade från vattnet och jorden. Det är Ladogas vågor som sköljer genom Alli när hon blir upprörd; det är en metkrok som fastnat i skinnet när hon blir kränkt, och så vidare. I Finland lär boken ha gjort sensation. Den borde locka en stor läsekrets även i Sverige.

Att översätta den här romanen kan inte ha varit lätt, ens för den erfarne och skicklige Mattias Huss. Merja Mäki blandar in en hel del karelska ord och uttryck i sitt språk, vilket hat tvingat Huss till två olika lösningar. Vissa ord återger han med äldre eller provinsiella svenska ord, som ”stuva” för storstuga och ”tun” för gårdsplan. Andra låter han stå kvar oöversatta i sin karelska form, där läsaren ofta men inte alltid kan förstå betydelsen av sammanhanget. En speciell stötesten är buabo, som Alli kallar den kloka gumma som hon varit lärling hos. Ett påfallande ofinskt ord med sina två b. Jag har googlat mig fram till att det är det ryska baba (’mormor’, ’farmor’) som lånats in i karelskan. Det kunde kanske Mattias Huss ha smugit in på något sätt i översättningen.

I Kuopio går livet vidare

2023-09-23 Sirpa Kähkönen: En sällsam orkidé (2009; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2023; 447 s.). Det här är femte delen i Sirpa Kähkönens i Finland hyllade, i Sverige helt negligerade sjudelade ”Kuopiosvit”. I Finland utgavs serien 1998–2016, till svenska har Lind & Co. gett ut en del årligen sedan 2019. På svenska finns också den mästerliga romanen Granitmannen (2017) och faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2018), även de hos Lind & Co. Mina texter om samtliga dessa böcker finns här på bloggen.

Serien har självbiografisk bakgrund. Torparflickan Anna som gifter in sig i den kommunistiska arbetarfamiljen Tuomi har som förebild författarens mormor. Hon och familjen är huvudpersoner i de två första delarna, men såvitt jag förstår blir serien mer och mer fiktiv allteftersom nya gestalter introduceras, och volymerna blir kollektivromaner med hela samhället Kuopio, inte minst dess borgerliga delar, som protagonist, medan familjen Tuomi hamnar mer i bakgrunden.

Denna femte del utspelar sig liksom den närmast föregående under ett enda dygn, då juni 41, vid upptakten till fortsättningskriget, nu juni 42, när detta övergått till ställningskrig. Fortfarande kommer dödsbud från fronten, och kriget genomsyrar vardagen genom knappheten på allt men också genom de många tyska militärerna på permission i staden. Handlingen drivs framåt av förberedelserna för den festlighet som mot alla odds ska arrangeras på restaurang Tatra (där Anna arbetar som servitris). Det är ett kärt återseende med henne och de andra gestalterna från tidigare. Mest påfallande är att flera nya par har bildats. Annas väninna Helvi har till sist svarat ja på poliskonstapel Heiskanens enträgna uppvaktning, kvinnokarlen Ensio Mertanen har slagit sig till ro i Tatrarestauratrisen Edith Vallis varma famn och änklingen doktor Kelo har slagit sina påsar ihop med den frånskilda fru Lehtivaara och tagit hennes dotter med den utvisade engelsmannen Mulligan som sin egen. Till och med den tillknäppta Anna håller på att ge vika för den tungsinte klarinettisten Torkkeli. (Annas man Lassi är veterligen fortfarande i livet fastän han är helt frånvarande i denna del.) Som i nästan alla delar introduceras en ny, utifrån kommande person som sätter snurr på handlingen. Den här gången är det en ung men redan erfaren belgisk krigskorrespondent, Marieke Candrix. Hon är intelligent och en vaken iakttagare men tenderar att romantisera den finska livsstilen. Hon är heller inte främmande för sin ledsagare direktör Ilmari Lehtivaaras uppvaktning.

Romanens mest dramatiska episod ligger i tiden före berättelsens nu. Det är ett utbrott av dysenteri bland ryska krigsfångar, som slutar illa för dessa men också utsätter doktor Kelo och två unga hjälpsystrar för livsfara. De senare är Helvis dotter Mari och dennas väninna Ani, kvinnoblivande tonåringar som drar till sig de tyska militärernas blickar, som de både lockas och stöts bort av. I en fjärde parallellhandling återser vi en av Sirpa Kähkönens finaste romanskapelser, den begåvade föräldralöse Juho, hans något äldre kamrat Arvi och hur de tar om hand om den övergivna lilla Charlotta (Saaralotta).

Trots att det egentligen inte händer så mycket från gryningen fram till den juninatt som inte blir av är det en njutning att läsa Kähkönens prosa – i Mattias Huss oerhört skickliga återgivning – som blandar realism, psykologiskt inkännande och sinnliga naturskildringar på ett språk som hela tiden bultar och lever och stundom blir rent lyriskt. Annars markerar denna del knappast någon utveckling av författarskapet utan kan snarare ses som en fortsättning av förra delen. En läsupplevelse är det ändå, och jag ser redan fram mot de två avslutande delarna.

Hon ger röst åt Lapplandskrigets flyktingar

2023-02-24 Rosa Liksom: Älven (2021; svensk övers. Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2023; 258 s.). Människors flykt undan krig och förhärjade hemtrakter: Rosa Liksom kunde knappast ana vilken aktualitet hennes senaste roman skulle få något år efter utgivningen. Det är förstås omöjligt att läsa den utan att ha det ukrainska folket i tankarna, men här handlar det om skeenden i andra världskrigets slutskede och med vårt eget land högst involverat.

Vapenstilleståndet 1944 efter fortsättningskriget ålade Finland att bryta med Tyskland och driva ut de manstarka tyska trupperna ur landet. I det s.k. Lapplandskriget retirerade tyskarna långsamt mot norr men brände det mesta i sin väg. Civilbefolkningen, huvudsakligen småbönder, tog sig själva och sin boskap, men inte mycket annat, över Torneälven, som utgör gräns mellan Finland och Sverige. Evakueringen omfattade över 50 000 människor och mer än 20 000 kor, en enorm uppgift för flyktingmottagandet i Sverige. Efter stridernas upphörande på våren 1945 kunde de evakuerade återvända.

Detta skeende är ämnet för Älven, som bygger på evakuerades egna berättelser. Att episoden inte var den solskenshistoria vi gärna velat tro i Sverige är en lärdom av denna roman, som också är något av ett pionjärarbete.

Älven är berättad i första person. Bokens jag är en aldrig namngiven flicka i yngre tonåren. Hennes far är vid fronten, och den psykiskt labila modern har gett sig av utan dottern men i sällskap med Farbror, vän i familjen med en tvetydig relation till modern. Flickan får ta ansvaret för boskapen och gör den mödosamma resan tillsammans med ungdomar från granngårdar. Hennes läggning är optimistisk, och hon tål strapatser, men hon är ändå nära att ge upp några gånger. Hon hålls uppe av kamratskapet men framför allt av sin kärlek och personliga relation till var och en av korna, kvigorna och kalvarna. Det är ett vackert drag i en skildring som annars närgånget skildrar de rent fysiska påfrestningarna, leran, smutsen, såren, oländiga sovplatser kalla höstnätter under bar himmel.

Sällskapet hittar till slut ett tryggt ställe för sig själva och djuren, men flickan ger sig i väg på nya strapatser för att leta efter sin mamma. Hon hittar henne till slut i det stora ”centrallägret”, där förhållandena är mycket svåra. Lägret är en karantän som flyktingarna inte får lämna. Ändå hittar difterismitta in och dödar 17 små barn, däribland flickans nyfödda lillebror. Rosa Liksom skildrar flickans förtvivlan över denna och andra olyckor återhållsamt, men själva detta händelseförlopp och andra hemskheter desto mer detaljrikt och åskådligt. Det är berättarkonst på hög nivå, och Liksom bekräftar sin ställning som en av Nordens ledande författare.

Berättelsen fortsätts ända till hemkomsten, då flickan mognat till ung kvinna, men jag avslöjar inte mer om innehållet. Boken är skriven på Rosa Liksoms (hon heter egentligen Anni Ylävaara) modersmål meänkieli (tornedalsfinska), som måste ha varit en svår nöt att knäcka för Janina Orlov, men hon har förstås klarat uppgiften strålande med ett levande, talspråksnära språk men i stort sett utan dialektinslag. Det är en roman som jag rekommenderar varmt, för innehållet, för det historiska intresset, för de litterära kvaliteterna.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

I Kuopio går livet vidare

2021-09-29 Sirpa Kähkönen: En vår av is och eld (2004; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2021; 475 s.). Det här är tredje delen i Sirpa Kähkönens sjudelade familjekrönika från Kuopio på 1930- och 40-talet (den första, Brudar i svart, kom på svenska 2019, den andra, Järnnätter, 2020). Denna håller samma höga klass som de två tidigare och innebär också en utveckling av författarskapet.

Romanen tar vid där den förra slutade. Vi får följa familjen Tuomi och deras grannar i arbetarkvarteren från hösten 1940 till midsommar 1941, när Finland åter hamnar i krig med Sovjetunionen. Tiderna är svåra. Det är brist på det mesta: varor, pengar, arbete. Huvudpersonen Anna ska dra försorg om sina små tvillingar Lilja och Otto, sin man Lassi, traumatiserad av lång fånglägervistelse och av vinterkriget, och den sängliggande svärmodern Serafina. Hushållets enda inkomster kommer från svägerskan Hilda, som har arbete på ett tvätteri. Anna och Hilda har svårt att dra jämnt på grund av olikheter i läggning och temperament, men de måste hålla sams för familjens skull. Anna är hela tiden nära utmattningens gräns, men hon måste orka. Viss lättnad får man i mathållningen av riskabelt lakfiske på sjöisen och av den gris som man förtänksamt skaffade i förra delen och som nu ska slaktas.

Nytt, och väldigt välgörande, i denna del är barnperspektivet. I förra delen var Mari en bifigur som dotter till Annas från Karelen evakuerade väninna Helvi. I den här delen är hon en huvudperson, som snabbt mognar från trotsig snärta till ansvarstagande och ansvarskännande ung kvinna. Lika psykologiskt trovärdig är Juho, en i praktiken föräldralös pojke som bor hos sin morfar i kvarteret. I bokens början är han ensam, kantig och misstänksam mot alla, men förstående människor i hans omgivning får honom långsamt att öppna sig. Dessutom har han läshuvud och kan sätta upp som mål att komma in i läroverket.

Även den sociala kretsen vidgas i denna del. En borgerlig familj introduceras, tidningsredaktören Lehtivaara och hans hustru Selma. Den senare är en överklassdam med socialt samvete som tar sig an Juho nästan som en fosterson. En mer svårtydd roll spelar den kraftfulle engelsmannen Mulligan, som varit frivillig i vinterkriget, men vars situation blir svårare i takt med att Finland politiskt och militärt närmar sig Tyskland. Ännu en social spelplats är den frekventerade restaurangen Tatra, där karelska Helvi får arbete som servitris och får in Anna på krogen som köksbiträde. Även svägerskan Hildas liv tar en ny vändning; om till det bättre återstår att se. Utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll för många av romanfigurerna, men orosmolnen skockas med ryktena om ett nytt krig.

Sirpa Kähkönens stil känns igen från de föregående delarna: robust berättande ur allvetarperspektiv interfolierat med reflekterande partier som drar åt det lyriska hållet. Romanens gestalter tecknas i helfigur med sina förtjänster och sina fel och brister och är helt trovärdiga. Trots att detta är Sirpa Kähkönens femte bok på svenska har hon nästan inte satt avtryck alls i svenska medier (ingen av dem har recenserats i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Måtte inte Lind & Co förtröttas utan fortsätta låta översätta (Mattias Huss, storartad) och ge ut denna rika och gripande romanserie.

Sofi Oksanens senaste – nu på svenska

2021-04-01 Sofi Oksanen: Hundparken (2019; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2021; 425 s.). Det är år 2016. Olenka, en ukrainska i yngre medelåldern, sitter i en hundrastgård i Helsingfors när hon får syn på Darja, en landsmaninna från ett förflutet som hon trodde hon lyckats fly från. Vad gör kvinnorna i Helsingfors, varför möts de i hundparken?

Det är Olenka som berättar, i jagform, om vad som förde henne till Finland, men hon delar också med sig av sitt liv. Romanen växlar mellan flera tidsplan från Sovjetunionens sammanbrott och framåt; även nutidsplanet återkommer flera gånger. Huvuddelen av handlingen utspelar sig på platser i både västra och östra Ukraina. Olenka arbetar som koordinator i ett företag som förmedlar äggdonationer från ukrainska kvinnor till främst västerländska. Verksamheten går bra, och Olenka har det gott ställt. Redan hennes pappa hade gett sig in i ljusskygga affärer med fatalt resultat, och nu börjar också Olenka spela ett högt spel med i sista hand livet som insats.

Detta är grundhistorien. Den berättas som en spänningsroman med mystifikationer. Vem är det ”du” som Olenka återkommande vänder sig till i sin berättelse? En viktig person är död; mördad? Av Olenka?

Sofi Oksanen är en mycket skicklig författare, som kan handskas med thrillerelementen. Men dessa hotar att ta loven av den mycket viktigare och mer engagerande berättelsen: den om livet i forna sovjetstater som Ukraina och Estland (där Olenka växte upp). Slitna miljöer, omoderna industrier, tröstlösa levnadsvillkor, kvinnors utsatta situation, korruption och kriminalitet: allt sådant är Oksanen en mästerlig och unik skildrare av. De styrkor hon visat i Utrensning och När duvorna försvann finns även här men tillåts inte fylla sitt rättmätiga utrymme. Det är fortfarande en bra roman, inte tu tal om det, men på en så framstående författare som Sofi Oksanen tycker jag man kan ställa höga krav.

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa). Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?

Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.