Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

Kommissarie med rikt själsliv

2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.

Döden kommer till Falkenberg

2024-05-15 Carl Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonniers Förlag 2024; 345 s.). Carl Johan Vallgren är en mångsidig och rätt oförutsägbar författare. Nu har han skrivit sin första (såvitt jag vet) kriminalroman, och resultatet har blivit riktigt bra. Det vågar jag tycka trots att jag läser väldigt lite kriminalromaner.

Handlingen utspelar sig år 1993 i Falkenberg och i skogarna och på landsbygden mot och ibland över gränsen till Småland. En ung kvinna hittas mördad, naken, utmärglad och med rakat huvud. Kommissarie Roger Björling, i övre medelåldern och nybliven, djupt sörjande änkling leder utredningen. Till sin hjälp får han en utredare från Riksmordkommissionen, Johanna, med ett förflutet i staden, men utredningen kommer ingen vart. Björlings dotter, den sjuttonåriga Malin, ger sig olovandes ut på en kanot- och tältweekend med sin pojkvän Mattias, vilket är upptakten till bokens dramatiska huvudhandling. Den sörjande Björling drabbas nu också av ångest över Malins ovissa öde, vilket bryter ner honom helt, och han blir sjukskriven under några höstmånader. Det blir en mycket fin skildring av Björlings självterapi i en sportstuga i skogen tillsammans med den lånade hunden Elsie. Vallgren är en god psykolog och uppenbarligen hundkännare. Psykologiskt trovärdigt är också porträttet av Johanna, märkt av en svår uppväxt med en alkoholiserad och asocial mor och ruelse över sin underlåtenhet att ta hand om sin lillasyster när hon själv lyckats frigöra sig från modern.

Men i centrum av kriminalhistorien och romanens dramatik står Malin och det hon råkar ut för. Ska den döda flickans öde också bli hennes? Jag ska inte avslöja mer, bara att läsningen är gastkramande ända fram till upplösningen.

Boken innehåller en del detaljerade våldsskildringar om än inte av det värsta slaget. Som den är upplagd tror jag det hade varit svårt att undvara dem. Mördarens motiv förbliv dunkelt, och jag hade önskat mig mer av samspel mellan Björling och Johanna. Men sammanfattningsvis en riktigt bra roman både för deckarälskare och oss andra.

Dramatisk roman om vit makt-terror

2021-08-21 Andreas Norman: Svart sol (Albert Bonniers Förlag 2021; 350 s.; läst som följetong i Dagens Nyheter). Jag läser inte ofta spänningsromaner, men den här hade ett anslag som fångade in mig när den började som följetong i juni. Den är, vilket jag inte visste när jag läste den, den tredje fristående delen i den tidigare diplomaten Normans serie ”Veritas”, med spionen och Säpomedarbetaren Bente Jensen som återkommande huvudperson. Här är hon, nyskild, tillbaka från en agenttillvaro i Bryssel och ingår i Säpos enhet Författningsskyddet, som är en antiterroristgrupp inriktad på hot mot rikets centrala förvaltning, främst Regeringskansliet. Hon bevakar en vit makt-rörelse med stort våldskapital som tycks planera just ett sådant dåd, tvingas av omständigheterna infiltrera gruppen, varpå den dramatiska handlingen tar fart, med en våldsam kulmen. Men då har över halva boken gått. Det fungerar nog bättre om man kan läsa lite längre avsnitt än den dagliga dosen i en tidning, men jag var på vippen att tappa intresset. De som är roade av genren kommer säkert att uppskatta romanen. Den är ett mycket gott hantverk: väl uppbyggd intrig, trovärdiga gestalter och ett drivet språk.

Sofi Oksanens senaste – nu på svenska

2021-04-01 Sofi Oksanen: Hundparken (2019; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2021; 425 s.). Det är år 2016. Olenka, en ukrainska i yngre medelåldern, sitter i en hundrastgård i Helsingfors när hon får syn på Darja, en landsmaninna från ett förflutet som hon trodde hon lyckats fly från. Vad gör kvinnorna i Helsingfors, varför möts de i hundparken?

Det är Olenka som berättar, i jagform, om vad som förde henne till Finland, men hon delar också med sig av sitt liv. Romanen växlar mellan flera tidsplan från Sovjetunionens sammanbrott och framåt; även nutidsplanet återkommer flera gånger. Huvuddelen av handlingen utspelar sig på platser i både västra och östra Ukraina. Olenka arbetar som koordinator i ett företag som förmedlar äggdonationer från ukrainska kvinnor till främst västerländska. Verksamheten går bra, och Olenka har det gott ställt. Redan hennes pappa hade gett sig in i ljusskygga affärer med fatalt resultat, och nu börjar också Olenka spela ett högt spel med i sista hand livet som insats.

Detta är grundhistorien. Den berättas som en spänningsroman med mystifikationer. Vem är det ”du” som Olenka återkommande vänder sig till i sin berättelse? En viktig person är död; mördad? Av Olenka?

Sofi Oksanen är en mycket skicklig författare, som kan handskas med thrillerelementen. Men dessa hotar att ta loven av den mycket viktigare och mer engagerande berättelsen: den om livet i forna sovjetstater som Ukraina och Estland (där Olenka växte upp). Slitna miljöer, omoderna industrier, tröstlösa levnadsvillkor, kvinnors utsatta situation, korruption och kriminalitet: allt sådant är Oksanen en mästerlig och unik skildrare av. De styrkor hon visat i Utrensning och När duvorna försvann finns även här men tillåts inte fylla sitt rättmätiga utrymme. Det är fortfarande en bra roman, inte tu tal om det, men på en så framstående författare som Sofi Oksanen tycker jag man kan ställa höga krav.

Leonard Ringers återkomst

2019-12-17 Lars Andersson: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer (Albert Bonniers Förlag 2019). Kommissarie Ringer har vi mött förut, i romanen De våra från 2015. Då var han en ung polis som utredde mord i andra världskrigets skugga på gränsen mellan Värmland och Norge. Nu har det gått 20 år, det är vintern 1964, och Leonard Ringer är kriminalkommissarie i Uppsala. Han är en rätt ensam man. Han har nyligen förlorat sin halvsyster och funderar mycket på arten av deras förhållande. Ett märkligt dödsfall ger honom chansen att komma bort från kollegerna på polisstationen en tid. En student som drunknat under oklara omständigheter visar sig nämligen vara från Karlskoga (där Lars Andersson själv växte upp), så Ringer beger sig dit för att tala med hans familj och andra som känt honom. Lars Andersson målar lokal- och tidsfärg med fina penseldrag där han låter kommissarien vandra runt i Karlskoga. Världshändelserna får han också med, genom tidningsrubriker och tv-nyheter. Ringer blir bekant med kyrkoherden Gunnar Helander, på sin tid välkänd tidigare missionär i Sydafrika och aktiv apartheidmotståndare, vilket visar sig få betydelse för handlingen.

Berättelsen skrider framåt i lugn takt men är tryfferad med några riktigt dramatiska episoder. Lars Anderssons prosa är elegant utmejslad i både relaterande avsnitt och dialog. Han använder sig också gärna av svävande anföring i stället för direkt. Som läsare gläds man åt de många litterära allusionerna, till värmlänningar som Fröding och Göran Tunström men också till bl.a. Lars Gustafsson. En mystifikation är de diktvinjetter som inleder omkring en tredjedel av bokens 27 kapitel. Då det inte står varifrån de är hämtade får man väl anta att de är författade av Lars Andersson själv. Mig påminde de om Rilke.

Titelns generalsdotter är också mystifierande men förklaras redan i början av boken. Man bör läsa noggrant och lägga märke till språket. Gör man inte det kan berättelsen te sig lite förströdd. Som framgått tyckte jag mycket om den, men den är inte riktigt i samma klass som den förra romanen om Leonard Ringer.