Hennes rykte blir bara större

2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).

Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.

Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).

Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.

Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.

Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.

En chilensk tragedi

2024-05-03 Alía Trabucco Zerán: Rent hus (2022; svensk övers. Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand 2023; 228 s.). En liten flicka har dött. En kvinna sitter häktad som på något sätt ansvarig för flickans död. Texten vi läser är kvinnans – muntliga – berättelse om vad som ledde fram till dödsfallet. Hennes åhörare, verkliga eller kanske inbillade, är osynliga för henne, bakom en spegelvägg, och stumma boken igenom.

Kvinnan är den 40-åriga Estela, uppvuxen under mycket små omständigheter i en by i sydligaste Chile. För att bidra till uppehället för sin gamla mor tar hon arbete som hembiträde i en välbärgad familj – mannen läkare, frun advokat – i Santiago samtidigt som parets dotter föds. Estela blir därigenom även flickans nana. Familjen är tämligen dysfunktionell och flickan (som heter Julia men sällan kallas annat än ”flickan”) ett problembarn som gråter och skriker och matvägrar, samtidigt som hon är intelligent och iakttagande. Med tiden uppstår ett intrikat spel om positioner mellan dessa fyra. Från Estelas utgångspunkt är det ett klaustrofobiskt kammarspel där hon inte sällan upplever sig utanför verkligheten. Hon behandlas inte illa men snarare som ett inventarium än som en människa. Hon tillgriper några olika skyddsstrategier. Den viktigaste är den mentala kontakten med modern, vars råd och livsvisdomar hon ofta citerar. Hon ägnar sig åt smärre sabotage, som herrskapet genomskådar men i stort sett låter vara. Och hon tar sig i hemlighet an en gatuhund, en hemlighet som hon dock tvingas inviga flickan i.

Estela grubblar i sin berättelse mycket över orsaker och verkningar, men händelseförloppet tycks lika ödesbestämt som i en grekisk tragedi. Att flickan dör vet vi från första sidan; spänningen ligger i det händelseförlopp som leder till katastrofen.

Det här är den 40-åriga författarens andra roman och den första som översatts till svenska. Förutom att vara en enormt skicklig och gripande gestaltning av en person, Estela, är bokens kanske största styrka skildringen av ett obönhörligt klassamhälle, där de större strukturerna i det chilenska samhället reflekteras i miniatyr i det instängda hemmet. Det här är en oerhört bra roman med intrig, person- och miljöskildring av högsta klass. Därtill med en smått kuslig grundstämning som förtätas i intensiv spänning mot slutet. Så bra att översättningen anförtrotts åt Hanna Nordenhök, väl vår främsta översättare från spanska för närvarande.

Ingen skön litteratur – men vilken skönlitteratur!

2022-04-22 Fernanda Melchor: Paradais (2021; svensk övers. Hanna Nordenhök, Bokförlaget Tranan 2022; 174 s.). Fernanda Melchor (född 1982) är en mexikansk författare som fick ett stort internationellt genombrott med kollektivromanen Orkansäsong (på svenska 2021). Paradais är mindre till formatet och mer koncentrerad till handlingen. Det är en förfärlig historia, en skoningslös tragedi, utan ljusglimtar, utan humor, och med en utdragen våldsscen som hör till det värsta jag läst. Men det är en väldigt bra roman.

”Paradais” är den fonetiska stavningen av ”Paradise”, namnet på det grindsamhälle (gated community) där huvudpersonen, den sextonårige Polo, ytterst motvilligt arbetar med enklare sysslor under den förhatlige fastighetsskötaren Urquiza. Själv bor han med sin ensamstående mor och sin jämngamla gravida kusin Zorayda i en fattig byhåla med det ironiska namnet Progreso. Jobbet har Polo tvingats till av sin mamma, som är förtvivlad och rasande över att han straffat ut sig från gymnasiet genom omfattande skolk. Polo har ingen riktning på sitt liv. Han hatar allt och alla, inklusive sina närmaste, och särskilt invånarna han jobbar åt i grindsamhället, som vältrar sig i lyx. Som sin enda utväg ser han att ansluta sig till sin äldre kusin Milton, som sjanghajats in i en knarkmaffia. Och han röker och dricker alldeles för mycket. En omaka vän, som han egentligen djupt föraktar, får han i Franco, en jämnårig pojke som bor i Paradais. Denne är fet och motbjudande, en outsider, men han har pengar till sprit. Och han är besatt av en enda sak: att få ha sex med den vackra grannkvinnan señora Marián. En plan tar så sakteliga form, i Polos ögon fantasier som inte kan tas på allvar. Men … mer ska inte avslöjas här.

Det som är mest anmärkningsvärt med den här korta romanen är inte handlingen utan språket och stilen. Melchor talar Polos språk, även när hon beskriver händelser utanför denne, men i huvudsak ses världen med Polos ögon. Hans tankar återges i svävande anföring i all sin råhet och grovhet i meningar som kan sträcka sig över en halvsida eller mer, och texten är satt i stycken på vanligen fem–sex sidor, ibland upp till tio. Jag hade inledningsvis svårt att läsa dessa av svordomar och könsord späckade textmassor utan vilopunkter men upptäckte efter hand en rytm i framställningen som bar läsningen, och efter knappt halva boken fann jag den rentav lättläst. Det är samhällskritik, inte som skön litteratur men som skönlitteratur, av hög klass. Och äras den som äras bör: översättaren, den mångsidiga skribenten och författaren Hanna Nordenhök, har utfört en bragd i överförandet av Vera Cruz-slummens språk till en lika skitig och våldsam svenska. Finns det något översättarpris hon ännu inte fått ska hon ha det. Nu!