Besök av kusin från yttre rymden

2019-01-25 Maja Lundgren: Den skenande planeten (Albert Bonniers Förlag 2019). Det är inte lätt att sätta etikett på denna lilla roman. Greppet att låta en långväga resenär med förundran beskriva vårt samhälle känns igen från bl.a. Montesquieus ”Persiska brev” och användes häromåret av Kjell Espmark i den spirituella paskillen ”Resan till Thule”. Här är det tillämpat i en framtidsskildring som är både utopisk och dystopisk.

Jagberättaren Ki (kön oklart) skickas som officiellt sändebud från planeten Zarmina till jorden för att hålla högtidstalet vid den stora fredsfesten efter fjärde världskrigets slut. Ki är själv av jordisk börd; zarminierna är nämligen ättlingar till människor som koloniserat Mars men tvingats fly till denna planet i ett annat solsystem. Där lever man i fred och harmoni, utan pengar och utan sexualitet – barn produceras med 3 D-skrivare – och utan skrift: all kunskap, all inlärning är muntlig. Det finns ett slags högskola, där man främst ägnar sig åt jordens historia och klassisk litteratur.

Planeten kretsar med bunden rotation runt stjärnan Gliese (stjärnan och planeten finns i verkligheten), så dygnsbegrepp saknas. Där finns växter och djur med fantasifulla namn, och alla tänkbara färger, utom grönt. Att få se grönska är en av Kis högsta önskningar. Mötet med jorden, med å ena sidan en mycket hög teknisk utvecklingsnivå, å andra sidan till stor del i ruiner med krigsskadade människor, blir omskakande för Ki (men inte så drabbande för läsaren).

Boken är också något av en pikaresk. Ki skickas på hemliga uppdrag som för hen över en stor del av världen med farkoster som rutilevo (flygande privatfordon) och marelevo (fartyg som lika lätt går under vatten eller i luften som på vattnet) och till möten med politiska ledare av många olika slag och med vanliga krigstraumatiserade människor. Det är fantasifullt, roligt och språkligt uppfinningsrikt.

Har romanen ett budskap? Kanske varnar den för vidlyftiga tekniska experiment med människor, kanske säger den att människorna på jorden är sig lika även om 500 år. Men i huvudsak är den ett par timmars god underhållning. Gott nog, även om den inte når upp till Maja Lundgrens lysande genombrottsroman ”Pompeji” från 2001.

Smart romandebut om två sorters lidande

2019-01-09 Johanna Frid: Nora eller Brinn, Oslo, brinn” (SAGA Egmont 2018). Det här är en smart, rolig, elegant skriven liten roman som handlar om hemska saker: patologisk svartsjuka och ett underlivslidande med fruktansvärda smärtor. De båda företeelserna hänger kanske inte fysiologiskt men väl tematiskt ihop.

Romangestalten ”Johanna Frid” (jag vet inte hur mycket man ska identifiera henne med författaren) har fått en dansk pojkvän, Emil, som tidigare varit ihop med norska Nora. När Johanna får klart för sig att Emil fortfarande har kontakt med Nora och att hon vill träffa honom slår svartsjukan klorna i henne. Emil är ett under av tålamod och förklarar att svartsjukan är helt obefogad, vilket Nora accepterar ibland, men så är det något som får den att blomma upp igen. Småningom ändrar svartsjukan karaktär och blir mer en häftig avundsjuka riktad mot Nora själv, eller snarare Johannas bild av Nora. Det är en form av självhat där Nora framstår som så mycket vackrare, smartare och framgångsrikare.

I alla sina överdrifter är berättelsen psykologiskt trovärdig. Lika skickligt skildrar Johanna Frid Johannas kroniska sjukdom, endometrios, och framför allt de fruktansvärda smärtor den för med sig. Gestaltningen av hur det psykiska lidandet speglas i det fysiska eller vice versa visar vilken driven romanförfattare Johanna Frid redan är. Jag rekommenderar boken till mina manliga vänner; jag tror de kvinnliga hittar den ändå.

En bonus för oss nordister är att romangestalterna talar sina modersmål. En hel del av dialogen är alltså på danska och norska. Mera sånt!

Thomas Manns ”Josef och hans bröder”

Min sommarläsning. Jag borde ha samlat mig till en sammanfattning, men det blev övermäktigt. Så här är texter om de fyra enskilda delarna. För den intresserade vill jag verkligen rekommendera Olle Holmbergs introduktion till verket, som nämns nedan.

2018-05-25 Thomas Mann: Jaakobs upplevelser (”Josef och hans bröder” 1, 1933, sv. övers. Bertil Malmberg 1935/Nils Holmberg 1946). Olle Holmberg: Thomas Manns Josef och hans bröder. En kort vägledning (1944). Vem minns inte Bibelns berättelse om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, Jakobs tolv söner och Josef i Egypten? Det egenartade är att historierna i Bibeln berättas så kortfattat, kanske, som någon exeget föreslagit, som en sammanfattning för läsare som antogs känna dem mer i detalj. Utombibliska källor, religiösa traditioner och liknande kan hjälpa till att bredda bilden, men det krävs en stor författare och hans fantasi för att bygga ut berättelsen till ett romanverk på över 2 000 sidor.

Denna första del tecknar den mytiska bakgrunden ända från Skapelsen med tyngdpunkt på Jakob (Mann skriver konsekvent Jaakob), som lurade till sig sin fars (och Guds) välsignelse men själv blev lurad på sin hustru (han tjänade sju år hos sin morbror Laban för Rakel men fick Lea); som genom hårt arbete och gott förstånd, för att inte säga slughet, förmerade både Labans och sin egen förmögenhet och som fick se sin älskade Rakel dö i barnsäng när hon födde den yngste sonen Ben-Jamin (”lyckosonen”).

De episka partierna berättar Mann rappt och medryckande, men de interfolieras av mer reflekterande partier som är lite tyngre att läsa. Rätt prövande är den 60 sidor långa inledningen med sina historie- och religionsfilosofiska utläggningar. Men man ska inte hoppa över inledningen, för de ger nycklar till läsningen av romanerna. Ett bra sätt att komma in i läsningen är att studera litteraturprofessorn Olle Holmbergs 90-sidiga essä om verket. Holmberg, lundensare, var en oefterhärmlig stilist som kunde konsten att skriva spirituellt om de svåraste ämnen.

2018-06-03 Thomas Mann: Den unge Josef (”Josef och hans bröder“ 2, 1934, svensk övers. Bertil Malmberg 1935/Nils Holmberg 1947). Josef är nu 17 år och moderlös. Modern Rakel dog i barnsäng vid lillebror Benjamins födelse. Den åttaårige gossen tyr sig till sin storebror, och Thomas Mann beskriver rörande deras förtroendefulla förhållande. Fast språket som han lägger i åttaåringens mun är alldeles för avancerat för att vara trovärdigt, vilket säkert är avsiktligt. Det här är en serie idéromaner, där det episka, realistiska berättandet är helt underordnat tankegodset, som presenteras i långa essäistiska sjok i en, åtminstone i översättningen, högtravande stil. Även dialogen går ofta i samma stil, när protagonisterna görs till språkrör för författarens religionsfilosofiska dialektik.

Men Josef då? Han är en bildskön, intelligent, beläst och belevad ung man. Fadern, den gamle patriarken Jaakob, har flyttat över all sin kärlek till den döda hustrun på hennes son, och denne uppfattar sig som älskad av hela världen. Men faderns oförblommerade favoriserande av Josef retar hans äldre halvbröder våldsamt. När Josef söker upp dem där deras hjordar betar, klädd i sin mor Rakels brudslöja brister det för bröderna, som misshandlar Josef och kastar honom i en torr brunn, där han får försmäkta i tre dagar innan några främmande köpmän hör hans nödrop och räddar honom. Bröderna, var och en med en av författaren noggrant utmejslad karaktär, har ångrat sitt tilltag och finner att den minst dåliga lösningen är att sälja Josef som slav till köpmännen och framställa det för fadern som att Josef dödats av ett vilt djur. Jaakobs sorg är gränslös. Hans klagan påminner om Jobs, en av många explicita eller implicita anspelningar på senare bibelställen.

Det är, som framgått, bitvis krävande läsning, men det är värt besväret. Den här serien är säkert numera det minst lästa av Thomas Manns stora verk, men det skulle vara roligt om Bonniers ville låta den briljanta Ulrika Wallenström göra en nyöversättning.

2018-06-27 Thomas Mann: Josef i Egypten (”Josef och hans bröder” 3, 1936, svensk övres Nils Holmberg 1939). Drygt tre veckor har jag behövt för att ta mig igenom denna 700-sidiga roman, dels för att jag inte haft så mycket tid för läsning som jag brukar, dels för att texten ofta gör motstånd. Liksom i de tidigare delarna blandas berättande avsnitt med författarens mångordiga reflexioner över hans egen berättelse. Författaren uppträder i rollen av en allvetande, stundom rätt pompös expert som kommenterar den bibliska och andra orientaliska versioner av Josefhistorien och, ibland i förtroliga ordalag (”oss emellan sagt …”), talar om för oss fåkunniga hur det egentligen var. Inne på andra hälften av romanen börjar jag känna igen en lite ironisk grundton, som är så förhärskande framför allt i ”Bergtagen”, och det gör läsningen lättare.

Grundhistorien känns förstås igen från Bibeln. Josef säljs som slav till hovmannen Potifar, vinner dennes förtroende och blir föreståndare för hans hushåll. Miljön och livet i ett fornegyptiskt högreståndshem beskrivs åskådligt och med utsökt fantasi. Josefs sköna yttre och behagliga sätt jämte hans kunskaper och färdigheter vinner idel segrar åt honom, men när han i övermod tror sig kunna neutralisera Potifars hustrus passion för honom tar han gruvligt miste. Josef är ingalunda okänslig för Mut-em-enets attraktion, men det förbund han ingått med Israels gud gör honom ståndaktig. När ”härskarinnans” sista desperata förförelseförsök misslyckats anklagar hon i stället Josef för våldtäktsförsök, och han döms till fängelse. För andra gången ”kastad i gropen”. Intensiteten i berättelsen stegras hela tiden när den går mot sin kulmen och klingar ut i den högtidliga rättegångsscenen.

Romancykelns teman framstår efter hand allt klarare: de många folkens och stammarnas gudars kamp mot varandra och Jahves kommande seger; upprepningstvånget i historien: Kain och Abel, Abraham och Lot, Isak och Ismael, Esau och Jakob, den uttorkade brunnen och fängelset. Jag är nyfiken på upplösningen i fjärde delen, ”Josef, försörjaren.

2018-07-16 Thomas Mann: Josef försörjaren (1943, svensk övers. Nils Holmberg 1944). Efter två månader är jag färdig med mitt stora sommarläsningsprojekt, ”Josef och hans bröder”. Det har tagit emot många gånger, men efter hand har jag fångats av romanernas säregna form, och denna sista del fann jag helt fascinerande. Jag förstår nu mycket väl varför Thomas Mann betraktade tetralogin som sitt huvudverk, men också varför det är så lite läst numera.

Josef har hamnat i fängelse, falskt anklagad för våldtäktsförsök. Där vinner han snabbt fängelsechefens förtroende (parallell till hur han tidigare vunnit Potifars) och får en ställning mittemellan fånge och fångvaktare. Hans förmåga att tyda drömmar når Farao Amenhotep IV:s (Echnatons) öron, och han kallas till hovet för att tyda dennes drömmar om de feta och de magra nöten. Igen vinner han en högre ställd persons fulla förtroende och blir Egyptens folkförsörjningsminister, som samlar i ladorna under de goda åren och fördelar och säljer under hungeråren. Även Josefs bröder kommer och vill köpa säd. Josef leker katt och råtta med dem i ett par vändor, men till slut ger han sig till känna, och bröderna försonas. Den gamle fadern Jaakob flyttar med hela sitt hus till landet Gosen i Egypten. Efter 17 år där dör Jaakob efter att ha välsignat sina söner och Josefs söner Efraim och Manasse, alltså stamfäderna till Israels tolv stammar. Under enorma hedersbetygelser förs Jaakob till familjegraven i Kanaan.

Denna är den ljusaste av de fyra delarna, skriven av en författare på gott berättarhumör. Att skildra kulturkrocken mellan den egyptiska överklassen, där den egyptiserade Josef lever, och de rustika Israeliterna verkar ha roat honom särskilt. Manasse och Efraim är egyptiska överklasslynglar som motvilligt tvingas besöka sin gamla farfar när de mycket hellre skulle ha farit på gaselljakt med sina kompisar. Med mera sådant.

Lars Sund är sig lik – fast bättre

2018-09-06 Lars Sund: Där musiken började. ”Doktor Faustus från Jakobstad” kunde vara en alternativ titel på denna roman, som är nummer två i Lars Sunds Jakobstadstrilogi (fast han nämner aldrig staden vid namn; det heter konsekvent ”vår stad”). Min alternativtitel är inte gripen ur luften. Författaren meddelar själv i en slutnot att det finns två citat från Thomas Manns roman insprängda i texten. Båda romanerna handlar om en fiktiv tonsättare, vars fiktiva verk analyseras musikologiskt. Båda har flera bihandlingar som tillåts ta mycket utrymme, båda innehåller personlig tragik. Och båda har en fiktiv berättare som själv är mycket synlig i sin berättelse.

Olikheterna är dock större. Sunds protagonist Alf Holm är ingen Adrian Leverkühn som ingår en pakt med Djävulen, och Jakobstad med omnejd är inte – verkligen inte – Tyskland under nazismen. Hos Lars Sund rör vi oss i ett Finland som sakta men säkert hämtar sig från kriget och den första svåra efterkrigstiden. De tre systrarna från förra romanen är tillbaka (Alf Holm är son till en av dem, Ulla-Maj), även om skådespelerskan Iris här bara har en liten biroll). Porträtten av Ulla-Maj Holm, folkskollärare, så småningom skoldirektör och riksdagsledamot, och Maggi Schalin, som så perfekt spelar sin roll av representativ hustru till den framgångsrike(?) affärsmannen Göran, är utförliga och djupt inkännande och känns för mig som bokens viktigaste tema, trots Alf och hans och tidens musik. Boken har för övrigt flera vackra kvinnoporträtt, särskilt av Maggis tre döttrar, som alla kommer att spela en roll i Alf Holms liv.

Vi är vana vid Lars Sunds berättarteknik, med en berättare som själv är högst närvarande i texten och inte sällan säger sig vara osäker på sanningshalten i det han skriver, och många hopp fram och tillbaka i tiden. Vi känner också igen hans språk, med dess träffande, sinnliga metaforer och liknelser. Men inom denna ram har han lyckats förnya sig. Språket är fräscht som en daggdroppe på ett rosenblad (eller hur Sund nu skulle uttrycka det), och berättelsen har engagemang och värme, humor och tragik. Vad kan vi inte vänta av tredje delen?

Välkommen till min blogg!

Här skriver jag om vad jag läst. I mitt första inlägg samlar jag läsning från oktober och november. I fortsättningen lägger jag en anmälan i taget.

2018-10-01 Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka: Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918–44 (2016; sv. övers. 2018 Mattias Huss). Jag kan inte se att det skrivits mycket på svenska om den här viktiga boken; det mest utförliga jag stött på är Bjarne Nitovuoris recension i Hbl 20 februari 2016. Nu är den översatt till svenska, men än så länge har jag inte sett att den uppmärksammats.

Författarna ger begreppet fascism en ganska vid definition, vilken tydligen känts ovan i Finland. De inkluderar ett stort antal national-radikala rörelser och strömningar, vilka inte heller var främmande för våld. AKS, Lapporörelsen och IKL är ju välkända, men det fanns många flera, så många att de är svåra att hålla reda på. Boken vimlar också av personer (att personregister saknas åtminstone i översättningen är en stor nackdel), många på framträdande poster i samhället, många verksamma inom flera rörelser samtidigt eller efter varandra. Det finlandssvenska Svarta gardet nämns förstås, men finlandssvenskarna drogs mer till den tyska nazismen än den finsknationella fascismen som ofta var utpräglat antisvensk.

De tre författarna, som svarar gemensamt för hela texten, berättar bra, och riktigt rappt när de kommer till mer dramatiska episoder, som Mäntsäläupproret. Översättningen är flytande men behäftad med åtskilliga fennicismer och finlandismer samt några missuppfattningar. Mest fatalt är att översättaren kallar Uusikaupunki för Nyslott, varigenom den omtalade Nystadskårens expedition till Åland 1918 blir till ”Nyslottsexpeditionen”.

Det är självklart bra och nyttigt att denna genomgång har gjorts. Men jag är lite kluven efter avslutad läsning. Alla dessa rörelser, alla dessa män i staten som sympatiserade och konspirerade, ändå var de aldrig riktigt nära sitt mål att rubba den parlamentariska demokratin. Förbudet för kommunistpartiet var deras viktigaste resultat, men annars var laglighetstraditionen för stark, och de fascistiska rörelserna för splittrade och i avsaknad av en tydlig ledargestalt. Vihtori Kosola kanske ville, men kunde inte; Mannerheim hade kanske kunnat men ville inte.

2018-10-07 Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis. Sara Stridsbergs två senaste romaner, ”Darling River” och ”Beckomberga” har har i mitt tycke fört fram henne till positionen som Sveriges ledande författare i sin generation (hon är född 1972). Mina förväntningar på den nya romanen var alltså mycket höga, men, tyvärr måste jag säga, infrias de inte fullt ut. Den tar vid där ”Darling River” slutar (medan ”Beckomberga” drar åt ett annat håll). Berättelsen är lagd i munnen på en sexualmördad och därefter styckad kvinna, drogmissbrukare och prostituerad, som i korta avsnitt, interfolierat med andra inslag, beskriver mötet med mannen/mördaren, bilresan till mordplatsen och till slut mordet som hon själv upplever det i varje skrämmande detalj. I återblickar berättar hon om sin uppväxt, sin relation till en annan missbrukare, deras barn som tas ifrån dem. En tidig traumatisk upplevelse är en lillebrors död i en drunkningsolycka. Allt detta är bra och trovärdigt och väl sammanhållet.

Men den mördade kvinnan befinner sig också i ett tillstånd där hon kan se sin familj: sin pappa och mamma och sina barn, och följa vad som händer dem längre fram i livet. Och här tar trovärdigheten slut för min del. Kvinnan är inte längre ett abstrakt berättarjag utan har något slags konkret existens som iakttagare som jag har svårt att acceptera.

Stilistiskt känner man igen Sara Stridsberg. Hon skriver i korta avsnitt, sällan mer än fyra–fem sidor, ofta kortare. Språket är poetiskt, scenerna får ofta något drömlikt, overkligt över sig, vilket förstås inte är fel när det är en död människa som berättar. Mina invändningar till trots är det en roman som är bättre än de flesta, men den når inte upp till Sara Stridsbergs egen högsta nivå.

2018-10-12 Svenskt biografiskt lexikon 100 år (red. Åsa Karlsson). I stället för anmälan kopierar jag här ett mejl till en av bokens författare, vilket jag tror talar för sig själv.

”Hej,
jag köpte 100-årsboken på Landsarkivet i Visby vid visningen där i söndags [för deltagare i De svenska historiedagarna], där ju du också var med. Jag har själv arbetat med alfabetiska referensverk hela mitt yrkesliv, viktigast som huvudredaktör i Nationalencyklopedin 1992–2000 och redaktör/författare i Bonniers svenska ordbok 1979–2010, och jag vill bara säga hur mycket jag tyckte om den här boken. Jag känner igen mig i allt: glädjen i att ha ett så meningsfullt jobb, vartenda litet eller stort lexikografiskt problem, förhållandet mellan enhetlighet och personlig författarröst, frustrationen över fel trots alla kontroller … Du och ni andra på redaktionen har gjort en jättefin bok, faktatät, pedagogisk, ändå underhållande, och snyggt förpackad. Jag är glad att ha denna bok i mitt bibliotek. Hälsa dina arbetskamrater med varmt tack från mig!”

2018-10-19 Maciej Zaremba: Huset med de två tornen. Maciej Zaremba är journalist på DN Kultur och känd för sina långa, genomarbetade och mycket välskrivna reportage om olika samhällsföreteelser, där han ofta ifrågasätter etablerade sanningar. Nu har han tillämpat samma metod – och med samma språkliga briljans – på sig själv och sin familjs historia med samma avslöjande resultat.

”Zaremba” är strängt taget en pseudonym. Hans egentliga efternamn är Bieławski. Hans far, berömd psykiatriker med eget sjukhus, tillhörde en gammal polsk adelsfamilj, och Zaremba var namnet på släktens vapensköld, ursprungligen en stor adelsklan. Strax efter kriget, då redan över 60 år gammal, gifte sig Oskar Bieławski med en ung kvinna, Elzbieta, med en väl bevarad hemlighet i sitt förflutna. År 1968, under Gomułkas antisemitiska kampanj, avslöjas den abrupt. En dag kommer modern hem och meddelar sina tre söner (Maciej är äldst, 17 år) att hon är judinna, egentligen heter Lida och att familjen måste fly landet. Men fadern vägrar följa med, trots att han är en regimmotståndare som har motarbetats av kommunisterna i många år. Boken slutar med att modern och sönerna landstiger i Ystad.

Men innan dess har vi i intensivt laddade kapitel fått del av dels Maciejs egen uppväxthistoria, dels föräldrarnas bakgrund och mycket olika tillvaro under kriget: faderns som privilegierad officerskrigsfånge i Tyskland, moderns och mormoderns ständiga flykt undan tyskarna och deras polska hjälpredor. Ty sådana fanns. Zaremba citerar med gillande ett uttalande om att antisemitismen var det enda som höll ihop den unga staten, sammanfogad 1919 av delar från tre sönderfallande imperier. Den unge Maciej växte upp som polsk patriot som obetingat trodde på samhällslögnen om det hjältemodiga polska motståndet mot nazismen, och skildringen av hur han kommer till insikt är plågsam läsning.

Jag har här bara berört bokens huvudtema, men det finns många sidoteman, utvikningar och fördjupningar som är precis lika läsvärda. Det här är helt enkelt ett lysande, och viktigt, verk.

PS: vilket är huset i titeln? Jo, det är det psykiatriska sjukhus som fadern drev och även modern arbetade i och där familjen hade sin bostad, innan Oskar Bieławski trotsade kommunistregimens påbud om psykiatrins inriktning och tvingades bort, undan för undan till mer perifera orter och sämre bostäder. Också detta utgör en viktig tidslinje i boken.

2018-10-28 Merete Mazzarella: Alma. En roman. Nog har Merete Mazzarella känt igen mycket hos sig själv i sin romanfigur Alma. Eller har hon tillskrivit denna egenskaper som hon, Merete, själv har? De yttre dragen av den verkliga Alma Söderhjelms livshistoria är troget återgivna, men hur lik romanfiguren ”Alma” är verklighetens professor Söderhjelm kan man diskutera. Nu spelar det inte så stor roll då romanporträttet är både trovärdigt och vackert utfört.

Ramhandlingen är att Alma ligger, med kort tid kvar att leva, på ett sjukhem i Saltsjöbaden utanför Stockholm och ser tillbaka på sitt liv. Det gör hon i huvudsak i form av en inre monolog, där hon helt naturligt hoppar fram och tillbaka i tid och rum, tematiskt snarare än kronologiskt. Här och där infogas dialoger med sjuksystrarna och med några väninnor på besök. Huvudtemat är att Alma upplever sitt liv som förfelat, trots alla yttre framgångar. Inget i vare sig karriär, författarskap eller kärlek har blivit som hon tänkt sig. Sin bitska ironi har hon kvar, men grundtonen är besvikelse.

Människorna och miljöerna i Almas liv tecknas livfullt, pregnant och verklighetstroget. Djupast når M.M. i Almas reflexioner kring systersonen Erik Grotenfelt och hans förfärliga sista år i livet, vilka också blir till en självrannsakan om hennes inställning till de röda efter inbördeskriget. Nackdelen med inre monolog-formen är att texten flyter på lite monotont, den dynamik man gärna vill se i en bra berättad roman infinner sig inte. Och kanske talar romanen främst till läsare med något intresse och förhandskunkap om den spännande personen Alma Söderhjelm.

2018-11-06 Gunnar Petri: Hans Järta. En biografi. (Författaren är en av mina närmaste vänner, och jag fick förtroendet att läsa texten redan i manus. På mitt förslag gjorde han en hel del strykningar och ett antal andra ändringar. Jag har först nu, ca två år senare, läst den tryckta boken, men jag kan alltså inte uppträda som en helt objektiv anmälare.)

Gunnar Petri är jurist, ekonom och djupt humanistiskt bildad. Han har tjänstgjort på höga poster i statsförvaltningen och var de sista femton åren av sitt yrkesliv vd för de svenska tonsättarnas upphovsrättsorganisation STIM. Han har skrivit flera böcker om upphovsrätt med historiskt perspektiv, bl.a. en doktorsavhandling.

Hans Järta (1774–1847) är kanske inte så känd bland mina vänner i Finland och är väl numera även i Sverige ett namn främst för specialister. Vi som tog till oss av historieämnet i det gamla gymnasiet minns Järta för två saker. Vid riksdagen i Norrköping 1800 (den enda under Gustav IV Adolf) avsade sig dåvarande friherre Hans Hierta och fyra andra unga ädlingar sitt adelskap i protest dels mot kungens politik, dels, och inte minst, mot hur lantmarskalken (miss)skötte sitt uppdrag. Och efter statsvälvningen 1809 var Järta som sekreterare i konstitutionsutskottet huvudförfattare till 1809 års regeringsform, den grundlag som gällde i Sverige till 1974. I denna heltäckande biografi får vi förstås veta mycket mer om hans liv och karriär. Skildringen är alltid fast förankrad i tidens händelser och politiska debatt. Huvudpersonen kan vara försvunnen i flera sidor för att vi ska få den rätta bakgrunden till hans handlande vid varje tillfälle. Yttre händelser som franska revolutionen, konspirationen och mordet på Gustav III, statsvälvningen 1809 utlöser Petris berättarglädje och är medryckande läsning, men den största vikten lägger han vid de statsfilosofiska och konstitutionella frågor som i så hög grad präglar tiden. Namn som Montesquieu, Locke, Hume, Burke, Tocqueville återkommer gång på gång. Petri är mycket väl inläst i detta ämne, och hans analyser och slutsatser är klara.

Hans Järta påstås ofta ha varit radikal, närmast jakobin, i sin ungdom men blivit allt konservativare med åren. Gunnar Petri, med stöd hos Järtas tidiga biografer (bl.a. Louis De Geer, Sveriges första statsminister), hävdar att Järtas ideologi var i stort sett densamma hela hans vuxna liv; det var tiden själv som förändrades. Någon jakobin var han förvisso inte, utan vad Petri kallar en ”upplysningsliberal” som kämpade för tros- tanke- och yttrandefrihet, näringsfrihet och konstitutionellt styre. Hans maktdelningsideal var inte parlamentariskt, och han varnade för att ge riksdagen för stor makt att detaljstyra. Härigenom kom han i motsatsförhållande till den framväxande ”moderna” liberalismen med dess inriktning på marknadsekonomins fria spel.

Järta var en lysande – och mycket flitig – skribent, skarp polemiker och kvick satiriker. Utöver sin historiska mission 1809 gjorde han betydande insatser bl.a. som landshövding i Falun och på gamla dar som riksarkivarie. I ett mycket intressant avslutande kapitel visar Gunnar Petri hur Järta har värderats och omvärderats av skilda historiska skolor under 1800- och 1900-talen. Grundtonen i denna utomordentliga biografi är uppskattande, men inom objektivitetens råmärken.

2018-11-14 Björn Larsson: Brevet från Gertrud. Kort efter begravningen av sin mor får Martin Brenner ett postumt brev av vilket det framgår att modern inte var ”vanlig” tyska som hon alltid utgett sig som, utan judinna, överlevare från Förintelsen. Nytt för Martin är att också hans biologiska far var jude. Modern har dolt sin bakgrund för att skydda sin son från nya utslag av antisemitism. Nu är han i den unika positionen att han kan välja om han vill vara jude eller inte. Men kan han det?

Det är utgångsläget för denna både berättartekniskt och motiviskt invecklade roman. Händelseförloppet är spännande och mycket väl berättat, men i grunden är det en idéroman eller tidvis en till roman förklädd essä. Om arv och miljö (Martin är genetiker), om antisemitism, om självvald eller pådyvlad identitet. Författaren är mycket väl påläst, och boken avslutas med en lång litteraturlista, ovanligt i en roman.

Björn Larsson är en driven romanförfattare men har konstigt nog haft svårt att bli riktigt stor i Sverige. I t.ex. Frankrike räknas han till de litterära tungviktarna. Hans eget engagemang i de frågor han tar upp är tydligt. Men tydligen har han ändå känt behov av romanformen som en buffert mellan sig själv och sitt ämne. En viktig och engagerande bok, men ämnet samsas inte riktigt bra med romanformen.

2018-11-22 Per I. Gedin: När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930. Den långa undertiteln är en bra innehållsdeklaration. Ramen är en biografi över konsthistorikern m.m. Gregor Paulsson (1889–1957). Men eftersom han under ett långt liv var verksam på så många olika spelplaner i det svenska kulturlivet och samhället formar sig boken till en bred skildring av modernismens intåg och seger inom arkitektur (där kallad funktionalism, vardagligt funkis), heminredning och konsthantverk men också till en kritisk uppgörelse med denna rörelse. Gedin beskriver rörelsen som elitistisk, snudd på totalitär (ge åt folket det folket behöver, inte det folket vill ha), med rötter i det fördemokratiska Tyskland och åtminstone tidvis gillad av såväl fascister som kommunister. Stockholmsutställningen 1930, som Gregor Paulsson var generalkommissarie för och egenmäktigt styrde i den riktning han ville, betecknade rörelsens seger i Sverige och kom att totalt dominera bostadsbyggandet i över 40 år. Det senare så förkättrade miljonprogrammets byggenskap var en direkt utlöpare av funktionalismens idéer, om än i korrumperad form. Här tycker jag Gedin skjuter över målet och förminskar de många mycket fina funkisbostadsområden med mänskliga proportioner som byggde på 1930–50-talen, som Gärdet, Fredhäll och Årsta i Stockholm. Gedin försummar också bakgrunden till det revolutionära tänkandet: den urusla bostadsstandarden i de större städerna, både byggnads- och boendemässigt.

Till det viktigaste i boken hör att Gedin kan fastslå att funktionalismen i första hand var en ideologi, inte en stil. Och redan i början av 1940-talet
börjar de ledande ideologerna: Paulsson, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, svikta. Som övertygade antinazister inser de att deras revolutionära rörelse haft betänkliga drag. Gregor Paulsson, som redan 1934 blivit professor i konsthistoria i Uppsala, skiftar från tyskvän till anglofil med tillhörande modifiering av sina estetiska preferenser. Men sitt sociala engagemang överger varken han eller hans förbundna.

Per I. Gedin (f. 1928) är konstvetare till utbildningen och var elev till Gregor Paulsson i Uppsala. Han tecknar dennes liv, tänkande och gärning med värme men ingalunda kritiklöst. Gedin var förläggare och förlagschef på Bonniers, Wahlström & Widstrand och på det egna förlaget Gedins i många år. 75 år gammal slog han sig på att skriva biografier. Den första, om Karl Otto Bonnier, har följts av volymer om Heidenstam, Carl Larsson och Isaac Grünewald. Av ålder och trötthet finns inte ett spår i detta vitala verk av en 90-åring.