Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.

En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Skön litteratur som läses för sin egen skull

2025-12-18 Erik Bergqvist: Ljustäljaren. Roman om en flamländsk mästare (Nirstedt/litteratur 2025; 285 s.). Poeter borde skriva fler romaner. Så tänker jag efter läsningen av denna kärleksfulla lyriska fantasi över en längst svunnen tid och en människa som vistats i den, känd genom sitt verk men föga så genom sitt liv. Han är i eftervärlden känd som Josquin Desprez eller Des Prez men gick i samtiden under en mängd varianter på detta. På hans förstaspråk nederländska (flamländska) kan han ha hetat Josse, smekform Josken, som förfranskades till Josquin. Hans sångröst upptäcktes tidigt och han sändes hemifrån som gosse för att skolas på olika håll i Flandern och angränsande trakter. Hans begåvning och växande rykte som tonsättare förde honom runt till furstehov i Frankrike och Italien innan han i femtioårsåldern återvände till sina hemtrakter. Han var född i början av 1450-talet och dog 1521.

I korta kapitel, närmast tablåer, berättar Erik Bergqvist, poet med åtta diktsamlingar bakom sig och kritiker, både poetiskt, sakligt och humoristiskt om sin huvudperson och om den oroliga tid han lever i. Josquin för ett kringflackande liv i en orolig värld, men det är ingen pikaresk, just ingen yttre dramatik. Desto mer konversation och reflexion, tankar om liv, musik och religion, möten med människor av olika slag, från furstar till hantverkare och tjänare. Josquin beskrivs som en älskvärd person, som vårdar relationerna till sina lärare och stora föregångare Guillaume Dufay och Johannes Ockeghem och är generös och stöttande mot yngre kolleger. Han är förtjust i god mat och dryck, åtrår kvinnor men tycks inte ha någon riktig tur i kärlek. Han är dock epikureiskt måttfull, ingen lebeman.

Jag läser denna bok som rent skön litteratur och njuter av språket, bildningen, de litterära och ibland anakronistiska allusionerna. (Som: ”Här är förstås alla alltid, skämtar Alain. Ja ja. Här har man alltid med sig, funderar Philippe Becqer”, med en blinkning till ”Fem myror är fler ön fyra elefanter”.) Visst kan man läsa den som en roman om den skapande konstnärens villkor i det medeltida Europa, men det är en bisak. Liksom bra lyrik ska den här texten läsa för sin egen skull. Det är den värd.

Monikas nya underbara kvinnor

2025-11-17 Monika Fagerholm: Döda trakten/Kvinnor i revolt (Albert Bonniers Förlag 2025; 384 s.). De bästa romanerna är inte de som man läser mödolöst, hur stor behållning man än har av dem. Nej, en riktigt bra roman ska göra motstånd, väcka invändningar, samtidigt som den inte går att lägga ifrån sig. Den första roman som gav mig den insikten var Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Och Monika Fagerholm är sin generations motsvarighet. Hur kan man skriva så egensinnigt, så bryta mot vedertagna regler för litterärt innehåll och form – och ändå vara så bra? Det krävs väl minst en doktorsavhandling för att reda ut; jag nöjer mig med att konstatera faktum.

Redan titlarna på den nya romanen är ett etikettsbrott: en bok ska ha en titel (och möjligen en undertitel), inte två som är avdelade med snedstreck. Och berättelsen: även om det finns en kronologisk axel hoppar den fram och tillbaka i tiden, blandar narration med inte bara en utan två metanivåer, går händelserna i förväg, så läsaren får veta hur illa det kommer att gå, först genom antydningar, småningom alltmer konkret. Och som en muntlig berättare kan författaren rätta sig själv, gå tillbaka, upprepa betydelsebärande ord och fraser. Men tro för all del inte att det är talspråk Monika Fagerholm skriver. Nej, det är en egen, noggrant utmejslad konstprosa.

Och vilken sorts historia har hon denna gång nedlagt sin författarskicklighet i? Det är inte lätt att beskriva. Den utspelar sig under bara drygt ett år, med noggranna tidsangivelser, från våren 1976 till hösten 1977. Huvudpersonen, Alice, är som oftast hos Fagerholm en flicka eller ung kvinna, 18 år. Hon är ingen superbegåvning som Diva, ingen neurotiker som Doris Flinkenberg (i Den amerikanska flickan) utan en rätt vanlig tjej, men med mer ovanliga människor i sin omgivning. Alice utvecklas mycket under detta år, och man kan absolut läsa boken som en bildningsroman. Men hon är också författarens ställföreträdande iakttagare. Berättelsen är i tredje person men kunde lika gärna ha varit en jagroman. Efter att under sommaren ha umgåtts i sin hemtrakt med den gåtfulla flickan ”Honecker” och den amerikanska desertören Timothy flyttar hon plötsligt från sin mor till sin far och hans nya familj i ett radhus i en förort till Helsingfors. Fadern Max är fotograf med ett stort internationellt genombrott på kommande. Hans fru Siri är internationell topptjänsteman. Här finns också två halvbröder, den nästan jämnårige Michael och den tre år yngre ”Prinsen”, begåvad men odrägligt bortskämd och självupptagen. Med Siri kan Alice prata litteratur, och flera ikoniska kvinnliga författare lyfts fram och citeras. Framför allt Doris Lessing och hennes självbiografiska verk men även Sylvia Plath och Adrienne Rich. Tillvaron i radhuset, ”dockhuset”, är skenbart idyllisk, och att familjen i själva verket är dysfunktionell märker de inte ens själva. En viktig roll spelar också familjens bekant, den framstående teaterkvinnan Veronica Seger, som håller stora fester i sin paradvåning i centrala Helsingfors.

Alice ska egentligen gå i aftonläroverk och ta studenten till våren, men inspirerad av Honecker och av artiklar om Baader–Meinhof-ligan börjar hon skriva på en roman om en hemlig terroristcell i en skola. Romanen, som vi får läsa långa utdrag ur, antas entusiastiskt för utgivning av ett ledande förlag. Alice får också en pojkvän, Pelle, och framtiden verkar ljus, när den, tidigt i boken förebådade, katastrofen inträffar.

Mycket mer funnes att säga om denna vindlande berättelse, men min text hotar redan att bli för lång. Jag har varit en entusiastisk men inte okritisk läsare (hotar inte en del av Fagerholms favoritgrepp att bli maner?). En riktig värdering får anstå, eftersom den här romanen ska utgöra första delen i en trilogi. Hur fortsättningen ska bli kan man, med Monika Fagerholms oförutsägbarhet, inte veta. Kanske kommer Honecker att få en mer framträdande roll; en episod i slutet av boken tyder på det. Vi som gillar Monika Fagerholm och hennes författarskap har högtidsstunder att se fram mot.

Romandebut med den äran

2025-11-06 Yvonne Hirdman; Kungshamra 67 (Ordfront 2025; 228 s.). Yvonne Hirdman är en välkänd historiker: professor emerita, pionjär för genusforskning, författare till många både akademiska och populärvetenskapliga böcker. Men hon vilar inte på lagrarna. Vid 82 års ålder debuterar hon som romanförfattare, och hon gör det med den äran. Genren ”studenter super och ligger runt” är vansklig, men Hirdmans variant är originell, och hon har hittat ett eget litterärt språk, vitt skilt från hennes sakprosa. Med sina långa, polysyndetiska meningar räcker hon lång näsa åt allt vad svensklärare genom åren försökt lära ut. Så här kan det låta: ”Den där dagen i juni 1967 inte långt före midsommar och luften stod stilla mellan gårdarna i Kungshamra och hon slängde sin fimp ner mot gården och Krister klev på cykeln och plötsligt hördes musik från höghuset på gården bredvid och det sög i henne av längtan till ett av de där små rummen i korridoren där Sigge bodde […]” Det är faktiskt effektivt och utrymmesbesparande och fungerar bra när det är sju personers historia som ska berättas på bara lite över 200 sidor.

Tiden är som sagt 1967, och Kungshamra är ett nybyggt studentbostadsområde i Solna, mellan Bergshamra och Ulriksdal. Yvonne Hirdman bodde där själv det året, ensam med två barn, och liknar på så sätt en av sina personer, Christa. Christa har relationsproblem och råkar ut för olämpliga män. Här finns två par med barn, Krister och Mona, vars äktenskap är skakigt från början, och Jonne och Unni, med olika klassbakgrund men som ändå håller ihop bra. Åke är en allvarlig historiestudent som är, obesvarat, förälskad i Christa; Sigge är charmören som alla gillar och som Christa är kär i. Vänstervågen växer i styrka och drar dem alla med sig mer eller mindre. Man debatterar och demonstrerar. Och röker och festar. Romanens kulmen är en långt utdragen fest, egentligen för att fira att arkitektstudenten Jonne fått ett fint resestipendium till Italien, men den kommer att spåra ur på flera sätt.

Det är ett kort utsnitt ur tiden som huvudhandlingen utspelas i, men vi hinner lära känna alla sju rätt väl. De är fint karaktärstecknade och bakgrundsbelysta av sin uppväxt i olika samhällsklasser. Det hinner också hända en del under den här korta tiden, som kommer att få betydelse i framtiden.

Och, ja, plötsligt förflyttas vi 30 år framåt i tiden. Författaren har kanske tyckt att läsarna har rätt att få veta hur det gick för dessa ungdomar som vi lärt känna så väl, och så serverar hon facit (som jag inte ska avslöja). Jag tycker nog det försvagar romanen konstnärligt men förstår att det inte varit lätt att få till ett trovärdigt slut på något annat sätt. Men för en läsare som själv levde i ett liknande studentbostadsområde 1967, i Uppsala, har det varit ett stort nöje att ta del av denna väl berättade historia.

Hjalmar Bergmans märkligaste

2025-09-15 Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918; e-bok Albert Bonniers Förlag 2014; 274 s.).

(Den här texten är skriven för ett anförande på Litteraturens dag i Örebro den 7 november, därav den ovanliga längden.)

En döds memoarer (1918) är Hjalmar Bergmans märkligaste roman, på en gång lättillgänglig och svårtolkad. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika och ett fatalistiskt ödesdrama – determinism var en viktig ingrediens i Bergmans världsåskådning – men den är också en symbolbemängd labyrint, full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. Erik Hjalmar Linder ägnar i sin Bergmanbiografi Sju världars herre (1962) ett helt kapitel på 40 sidor åt romanen. Mycket av det jag skriver är omsmälta Lesefrüchte därifrån.

Trots att framställningen är kronologisk och har en genomgående jagberättare är den narrativa strukturen uppbruten och både innehållsligt och stilistiskt oenhetlig på ett sätt som pekar in i framtiden. Nu var väl inte Bergman bekant med sina stora samtida, men jag tycker mig spåra likheter med både Kafkas mardrömsvisioner, Joyces berättarglädje och Prousts grubbel över minnet och det förflutna.

Romanen är uppställd i två huvuddelar och ett ”mellanspel”: ”Arvet och lagen” och ”Arvet och löftet”, vars titlar tydligt anspelar på Bibelns Gamla och Nya Testamente, samt mellanspelet ”Léonie”. Men jag ser snarare fyra eller fem distinkta episoder: förhistorien; Johan Arnbergs äventyr i Amerika; Jan Arnbergs uppväxt, hans kärleksaffär med Léonie; Jan Arnbergs tid i Hamburg. Många rekapitulationer och återkommande namn gör att episoderna flätas ihop, men det är bra att ha dem klara för sig när man ska sammanfatta romanens handling.

Förhistorien. Liksom hela romanen berättas den av ett jag, som tills vidare är anonymt. Vi vet bara att han är ättling till de personer han berättar om. År 1792 har greven och generalen Arnfelt deltagit i sammansvärjningen mot Gustav III och är nu på flykt via sitt gods Frönsan i Värmland, där hans utomäktenskaplige son, Fält, är förvaltare. Vid sin vidare flykt mördas han av sin betjänt Battiste Léon, väl på anstiftan av Fält, även om detta aldrig sägs ut. Fält kommer hur som helst över en stor del av grevens förmögenhet. Senare möter vi honom, nu med namnet Arnberg, som engelsk vice konsul i Ystad. Kaptenen på ett brittiskt örlogsfartyg, sir Mogens Feurfield, anförtror konsuln ett betydande belopp ur den brittiska krigskassan. När han ros tillbaka till sitt fartyg kantrar ekan och kaptenen drunknar. Är även detta ett mord anstiftat av konsul Arnberg? Dessa två påstådda nidingsdåd blir bestämmande för Arnbergarnas liv i flera generationer.

Konsulns son Johan Ludvig Arnberg är en framgångsrik vetenskapsman och en god människa. Han inköper egendomen -dals bruk, nära Arnfeltarnas Frönsan, vilka han stöttar ekonomiskt när de riskerar komma på obestånd. Han har dock en fix idé: att han ska bli mördad av sin hustru. Hon heter (jag ber om ursäkt för alla dessa namn, men de spelar stor roll i romanen) Claire Aurore Clémence Lebossu, lektorsdotter från Skara, vad det sägs, och av fransk eller vallonsk börd. (Men frågan är om inte svärfadern är identisk med greve Arnfelts mördare Battiste Léon.) Johan Ludvig dör faktiskt förgiftad, dock inte av hustrun som avlidit före maken; vi återkommer till det.

Johan Ludvig hade tre söner, Ludvig, som går i faderns fotspår, Julius, som med tiden blir biskop i W. (dvs. Wadköping, fast vi får vänta till nästa roman, Markurells i Wadköping, innan namnet skrivs ut) samt Leonard, släktens svarta får. Ludvig är också framgångsrik till en början men manipuleras bort från sin egendom av den nuvarande herren på Frönsan, bankdirektören A.O. Arnfelt. Ludvigs son Johan har bara ett mål i livet: att köpa tillbaka -dal. Men historien upprepar sig.

Johan Arnberg i USA. Även Johan har till en början framgångar som uppfinnare och etablerar sig i USA. Men hans preparat förvanskas av den skrupelfrie kompanjonen Grundberg till en ren kvacksalveriprodukt, ”Arnbergs tuberkulin”, mot tbc. Före avresan har Johan trots svärfaderns motstånd gift sig med biskop Julius dotter Sabina och fått sonen Jan, romanens berättare som nu träder fram ur anonymiteten. Johan umgås med flera mer eller mindre ljusskygga personer, bland andra den numer avsigkomne onkel Leonard, som berättar, sant eller inte, att det var han som förgiftade Johan Ludvig för att för sin del fullfölja det Arnbergska onda arvet. Andra, som återkommer längre fram, är pensionatsvärdinnan Mrs Feurfield, ett slags agent, Mr Hansen, och verkmästaren Fält, son till Leonard Arnberg. Johan förmår intet mot sin kompanjon Grundbergs ränker och återvänder hem till sin son; hustrun har avlidit under hans frånvaro.

Jan Arnbergs uppväxt. Under faderns bortavaro har Jan levt med sin mor i prästgården och utvecklat ett nära förhållande till henne och ett mer distanserat med ändå förtroendefullt förhållande till morfar biskopen. (Skildringen är tydligt inspirerad av Hjalmar Bergmans egen morfar Julius Elgérus och hans hem Elgérigården.) Far och som flyttar in i en byggnad som gränsar till biskopsgården. Dit ansluter Johans tidigare hushållerska Hedda, som också är mor till hans dotter Anna. Hedda har en enastående förmåga att hålla i slantarna, men hemmet blir därmed ganska torftigt. Avsnittet omfattar Jans hela uppväxt, som är både idyllisk och hotfull för den fantasibegåvade gossen (inte olik sin författare). Han får kamrater, men det visar sig inte vara vänner han kan lita på. Särskilt komplicerad är relationen till Mikael Arnfelt, sonson till bankdirektören. Johan försöker etablera sig som fabrikör på en gård nära både -dal och Frönsan, men med känt resultat: allt hamnar hos Arnfelt och hans kumpaner. Livet rinner sakta ur Johan: han blir en levande död, och till sist dör han verkligen.

Léonie. Hon är Jans kusin, dotter till en morbror, och Jan har känt henne hela livet. Nu är de nästan vuxna och förälskade. Med bl.a. Mikaels hjälp kan de ha en kärleksnatt i hemlighet, men Mikael är även den som avslöjar dem. Det blir stor skandal. Jan överger Léonie och går till sjöss.

Hamburg. Här lämnar romanen det realistiska berättandet, och skildringen blir gåtfull och symbolbemängd, surrealistisk med en anakronistisk term. Efter några år till sjöss lever Jan i Hamburg en bohemisk tillvaro. Han är oförmögen att räta upp sitt liv efter sveket mot Léonie och är nu den redan döde som skriver sina memoarer. Han blir bekant med flera personer som vi stött på tidigare, verkmästaren Fält och den skugglike agenten Hansen bland andra. Hansen skaffar Jan anställning på ett tvetydigt etablissemang, Hôtel de Montsousonge, som drivs av den vackra Maurette och hennes mor Mrs Feurfield. Till Hamburg kommer också Mikael Arnfelt, som nu är gift med Léonie, men bedrar henne med en kvinna som även varit Jans älskarinna. Inför en maskerad på Hôtel Montsousonge, som övertagits av en fransman vid namn Lebossu, får Jan möjlighet att hämnas. Mikael dör också, på samma sätt som sin anfader med halsen avskuren under rakning, men det är inte Jan som håller i kniven. Och här slutar romanen, med visdomsord utsagda av Montsosusonges portvakt fader Johannes, som tycks vara en inkarnation av Jans far Johan, som kan sägas sammanfatta romanens deterministiska budskap: ”[D]å du känner dig dömd under din vilja, ska du veta, att den är i hans hand som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens som leder dig.”

Det jag har skrivit här gör inte denna rika roman rättvisa men kan förhoppningsvis tjäna som introduktion fö intresserade läsare. Då har den här texten nått sitt syfte.

Berättarglädje, humor och brutalitet

2025-08-29 Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers Förlag 2025; 287 s.). Oemotståndlig berättarglädje, burdus humor, oförlåtande svartmålningar och brutalt dödligt våld: allt detta ryms i Lina Wolffs nya roman. Ingredienserna känns igen, men aldrig tidigare har de blandats på detta vis. Det är modigt, och Lina Wolff är en modig författare.

I den här romanen har hon återvänt till sin uppväxts Hörby, som visserligen aldrig nämns med namn, men identifieringen är solklar. Enligt berättarjaget Jolly bebos ”byn” av huvudsakligen pervon, pedofiler och ålahuven, och invånarna beskrivs som lata, feta, obildade och stundom brutala. Ett försonande drag är”författarinnan”, som visserligen lämnade byn och dog för egen hand i Köpenhamn, men hon har i alla fall levt och verkat där. Victoria Benediktssons liv och verk spelar en viktig roll i romanen.

En bestämmande händelse, med verklighetsbakgrund, är mordet på ett sjuårigt tvillingpar, som sätter sin prägel på hela byn (Det verkliga mordet, på Helén Nilsson, berörs i Wolffs förra roman Djävulsgreppet.)

Jolly och hennes ett år yngre syster Peggy kommer som föräldralösa tvååringar till ”fostermor” Jenni och ”fosterfar” Leif, och olämpligare vårdnadshavare får man leta efter: grova i ord och handling och med ljusskygga verksamheter på sin vanskötta gård. Och barnen tycker de inte om. Men Jolly och Peggy (egentligen Eleonora och Ulrika, men så fina namn passar inte i deras nya miljö) har varandra och har sina strategier för att överleva. Peggy, som fått både skönhet, begåvning och energi söker sig bort bland annat genom läsning. En lyckad strategi för hon träffar litteraturprofessorn Jens, gifter sig med honom och får ett nytt liv i en villa i professorsstaden i Lund. Jollys strategi är att inte märkas och inte företa sig något, och även den är på sitt sätt lyckad, även o hon måste bistå fostermor med de aktiviteter som boktiteln avser.

Fostermor, ja. Ett märkligt sammansatt, kanske orimligt men litterärt övertygande porträtt av en medelålders kvinna som fått utså mycket i sitt äktenskap men förvandlas, på gott och ont, när hon blir änka. Gestaltningen av henne är en tour de force värdig en framstående författare. Vilket Lina Wolff alltså är.

För egen del hade jag gärna sluppit våldsskildringarna. Särskilt den historia som berättas av en chilensk flyktning är nästan outhärdlig. Men man får acceptera att de spelar en viktig roll i Lina Wolffs författarskap och är väl integrerade i denna storartade roman.

Lättillgänglig roman med oanat djup

2025-08-12 Stig Dagerman: Bränt barn (1948; nyutgåva i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet, förord av Per Olov Enquist, kommentarer av Hans Sandberg, Norstedts 2010; 296 s.).

Stig Dagerman är den ikoniska ”unge döde” i svensk litteratur. Sensationell debut vid 22 års ålder 1945, därefter en hektisk produktion av romaner, noveller, skådespel, artiklar fram till 1949, sedan nästan enbart brödskrivande för pressen fram till självmordet 1954. Bränt barn är hans tredje och näst sista roman. Den biografiska bakgrunden är att Dagerman efter succén med artikelserien ”Tysk höst” i Expressen 1947 våren 1948 skickades på ett liknande uppdrag i Frankrike, som helt havererade. Dagerman isolerade sig då i ett litet hus i Bretagne, och under sommaren skrev han denna roman, som har kommit att bli hans mest lästa. Dels på grund av den minst sagt pikanta historien, dels för att den är skriven på ett för Dagerman nytt, mer lättillgängligt språk. I vartannat kapitel är det en osynlig allvetande berättare som beskriver sina gestalters göranden och låtanden sådana de äger rum där och då, interfolierat med reflexioner om deras motiv, välformulerat men ofta lite snusförnuftigt. Vartannat kapitel är brev som huvudpersonen Bengt skriver, dels till sig själv, dels till anhöriga, där han, både frivilligt och ofrivilligt, blottar hur han tänker och känner.

Bengt är 20 år, filosofie studerande, enda barnet i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Romanen börjar med att modern just dött och ska begravas. Den modersbundne Bengts känslor är i uppror, och när han på begravningsdagen får klart för sig att fadern har en älskarinna, kanaliseras känslorna i hat mot denne. När älskarinnan, Gun, sedan presenteras som faderns fästmö riktas hatet även mot henne. Han planerar något slags hämnd, men när den ska sättas i verket upptäcker han att han i själva verket älskar Gun. Kärleken är besvarad, och de två inleder ett förhållande, trots att Bengt redan är förlovad. Den 17-åriga Berit har dock ingen attraktionskraft som kan mäta sig med den 40-åriga Guns mogna kvinnlighet.

Bengt ställer i teorin höga moraliska krav på sina medmänniskor och på sig själv. När han inte kan leva upp till dem klyvs hans känslor i å ena sidan övermänniskotankar och världsförakt, å andra sidan djupt självförakt. Så kan han inte, vill han inte, leva.

De flesta bedömare har tagit fasta på de uppenbart freudianska dragen i romanen, med oidipuskomplexet och vad därtill hör. De har då förbisett ett annat tema, som lyfts fram av Tony Samuelsson i hans långa, insiktsfulla och synpunktsrika Dagermanessä ”Den halvvägs befriade” i Arbetarklassens bästa partytrick (nyligen recenserad här). Kort går det ut på att Dagerman kluvit sig själv i ett maskerat självporträtt, där han gömmer sig i både Berättaren och Bengt och gör upp med de fascistoida drag han uppfattat hos sig själv. (Att åtminstone Bengt har sådana drag är tydligt i texten.) Det temat ger åt denna roman ett djup och en angelägenhetsgrad, som förmenas i en ytligare läsart. Jag är glad att jag hade Samuelssons tolkning aktuell, vilket gjorde min läsning till en stor upplevelse.

Fin de siècle från Finland

2025-05-31 Karl August Tavaststjerna: Hårda tider (1891; i Nya klassikerserien, Söderström & Co 1991/2004) och Mikael Lybeck: Tomas Indal: En början och ett slut (Albert Bonniers Förlag 1911; nedladdad som e-bok från Litteraturbanken; 104 s. i e-pub-format). Det de här två romanerna har gemensamt är att de är utgivna decennierna runt sekelskiftet 1900, är skrivna av finlandssvenska författare och är något av minor classics om än föga lästa i dag. Som litterära verk är de mycket olika.

Hårda tider är traditionellt berättad men med en ny ton av realism för att inte säga naturalism i framställningen, därtill med en dos samhällskritik och en rejäl nypa attiskt salt. Den utspelar sig i herrgårdsmiljö i Tavastland under Finlands nödår 1867–68 med såväl herrskap som representanter för folket i rollerna.

Tomas Indal utspelar sig i småstadsmiljö (Nykarleby) bland med lätt karikatyr framställda borgare och är skriven på en konstfull prosa med högt stil- och läsvärde. Titelpersonen är ehuru socialt väletablerad en tillvarons outsider som döljer sin desperation i cynismer och ironier och försöker skölja bort den med ett kopiöst alkoholintag. Genremässigt har den drag gemensamma med Hjalmar Söderberg och den helsingforsiska flanörlitteraturen.

Handlingen i Hårda tider drivs framåt av personernas agerande, men mot bakgrund av den hårdföra naturen. Den fina sommaren 1868 efter den första nödvintern framstår nästan som en idyll före peripetin efter halva boken. I ett både dramatiskt och poetiskt kapitel kommer efter en fin augustikväll med kräftskiva den första nattfrosten och fördärvar på en gång den livsviktiga rågskörden. De tragedier som följer orsakas dock inte främst av hungersnöden i sig utan av de lögner, svek och bedrägerier den ger upphov till. Som Tavaststjerna skildrar herrgårdsfolket tar de sitt ansvar för de nödlidande; kritiken riktas mot den passiva senaten i Helsingfors. Författaren visar sitt mästerskap som satiriker i en rättegångsscen, där han skrivit in en självironisk version av sig själv som ” kandidat i humaniora […] Han var glest ljushårig, hade pincené och blygsamt-anspråksfullt sätt, lagom goda gångkläder och satirisk överlägsenhet, som han icke fann någon möjlighet att göra gällande under sessionen”.

I Tomas Indal är det viktigaste litterära verkningsmedlet dialogen, som inte sällan drar åt monolog från titelpersonen. Hans interlokutörer är män ur den lägre medelklassen, värdshusmadammer och uppasserskor men också några finare fröknar. I en kostlig scen friar han för både en väns och sin egen räkning till stadens bokhandlerska, som förstås ger båda korgen. Att cynismen bara är ett skal visar Indal när han, varligt men bestämt, avvisar en ung uppasserska som svärmiskt förälskat sig i honom. Att boken slutar tragiskt är självklart.

De här är bra romaner, väl värda att läsa i dag. Hårda tider är den bättre berättelsen, Tomas Indal står högre rent konstnärligt. Att de inte läses mycket i dag är kanske ändå inte så konstigt. Till samtida storheter som Zola, Strindberg, Herman Bang, Hjalmar Söderberg når de inte upp.

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”