Hon har aldrig nått högre

2024-10-03 Sara Stridsberg: Farväl till Panic Beach (Albert Bonniers Förlag 2024; 409 s.). Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Sara Stridsberg är den främsta svenska författaren i sin generation. Hennes nya roman jävar inte påståendet, tvärtom. I den utomordentliga Beckomberga. Ode till min familj (2014) var huvudtemat förhållandet till en missbrukande och psykiskt instabil far; i Kärlekens Antarktis (2018), där hon behandlade ett mycket tyngre ämne och resultatet inte blev lika enastående, diskuterar hon förlåtelsens nödvändighet och omöjlighet. I Farväl till Panic Beach kombinerar hon dessa teman och breddar sig också i tid och rum och genre.

Sedd på lite avstånd är romanen en familjekrönika som omspänner fyra generationer under hundra år. Men som alltid hos Stridsberg är kronologin uppbruten och berättelsen splittrad i korta avsnitt. I en bräcklig ramberättelse sitter i nutid berättarjaget Nina i Berzelii park och fryser. När hon behöver värma sig går hon upp till sin väninna skådespelerskan Helenas loge på Dramaten. Nina verkar till det yttre stadgad, är sambo med Misha och har två barn sedan tidigare och ett bra förhållande till barnens far Johannes. Men hon är inte harmonisk. Stridsberg låter dock inte Nina analysera sitt eget själsliv; desto närmare får hon gå sin familj, dysfunktionell i flera generationer, in på livet. Skilsmässa är regel, förtidig död vanlig, oftast genom självmord; svårast för Nina är den högt älskade, betydligt yngre halvsystern Eddies. Och berättelsens röda tråd är alkoholen. Alla dricker för mycket för ofta, men några kan bringa drickandet under social kontroll.

Dock inte Matti, som framstår som bokens huvudperson. Han är pappa till Nina och Eddie. Hans far David var en framgångsrik läkare som dog i en sjukdom, hans mamma Lykke, också läkare, begick självmord. Matti är charmerande, har lätt att få vänner och älskarinnor, men som äkta man och far är han en katastrof (han har en hel del gemensamt med Jimmie Darling från Beckomberga). Hustrurna lämnar honom, sina barn skadar han för livet. Nina önskar ibland livet ur honom, men det finns ett band mellan dem som hon inte förmår bryta.

Sara Stridsberg är ju också en framstående dramatiker, och även i romanen tänker hon i scener. Här finns två huvudsakliga skådeplatser. Den ena är en våning i ett av Kungstornen i Stockholm, som först bebos av Mattis farmor Laura men där flera generationer flyttar in. Den andra är titelns ”Panic Beach”, sommarbostaden och stranden. Till dessa två koncentreras konflikterna, vilket ger framställningen en rytm och ett växelspel, som fångar läsaren. Det gör även Stridsbergs vackra språk, lika svårt att beskriva som att imitera. ”[D]et råder ingen tvekan om att Sara Stridsberg aldrig har varit skickligare som romanförfattare än hon är just nu”, skriver Måns Wadensjö i Svenska Dagbladet. Och aldrig nått högre konstnärligt, vill jag tillägga.

Kvinna på gränsen till sammanbrott

2024-09-19 Bengt Ohlsson: Helga (Albert Bonniers Förlag 2024; 375 s.). Helga Berg är en 60-årig hemmafru i en välbärgad familj i 1930-talets Stockholm. Maken Ivar är vid UD. Äktenskapet är tryggt men erotiskt svalt, och Helga har snarast varit lättad sedan hon upptäckt att maken har en älskarinna (hon kommer på andra tankar senare). Hon har tre barn: den 30-åriga dottern Signe från ett tidigare liv och tvillingarna Holger och Bosse med maken. I hushållet finns också den gamla trotjänarinnan Hermine, och Helga har en bästa väninna, Agnes, som hon kan anförtro allt. Men efter en, rätt misslyckad, semestervecka med den gravida och påfallande aviga Signe hittar Helga ett brev som kommer att vända upp och ner på hela hennes tillvaro. Brevskrivaren har nämligen hittat en trettio år gammal dagbok, som avslöjar att en älskare, inte Helgas avlidne make pastor Gregorius, är far till Signe. Och inte nog med det. Helga ska också ha sporrat dagboksförfattaren, en doktor Glas, till det mord på pastorn som doktorn bekänner i dagboken. Och så materialiserar sig den svekfulle älskaren, Klas Recke, som fått ta del av dagbokens innehåll, och kräver att få träffa sin dotter. Helga inser att den trygghet hon byggt upp under trettio år hotar att raseras.

Jag har avsiktligt undvikit att i denna resumé göra några referenser till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Skälet är att Helga står så utmärkt på egna ben och inte behöver stöd av någon föregångare. Den går heller inte i dialog med förlagan, som t.ex. Gun-Britt Sundströms För Lydia eller Bengt Ohlssons egen Gregorius gjorde. Doktorn och pastorn är rätt vaga bifigurer, och även om Helga tänker tillbaka på sin ungdom och händelserna för trettio år sedan är det i berättelsens nutid som hela handlingen utvecklar sig. Det är en roman om lögner och svek och om svårigheten att förlåta. Signe får formulera en viktig insikt: Man kan be om förlåtelse men man kan inte begära den. Förlåtelse ges frivilligt, och det kan dröja innan den förfördelade är mogen att göra det.

Med Helga har Bengt Ohlsson målat ett storslaget personporträtt, en kvinna på gränsen till sammanbrott som inte vet vad hon ska ta sig till. Hon gestaltas med utsökt litterär konst. Romanen är skriven i jagform och berättad i presens. Det som sker ses enbart genom Helgas ögon och uttrycks enbart med hennes ord. Det yttre skeendet utgör dock bara en mindre del av texten; resten är Helgas tankar, grubbel, fantasier, minnen samt, ett fint konstgrepp, hennes iakttagelser av det som pågår runtomkring: en sädesärla som försöker ta en för stor larv; en bilmekaniker som rotar under huven medan en otålig bilägare tittar på. Tids- och rumsmarkörer är väl tillvaratagna utan att vara någon huvudsak, men det spanska inbördeskriget tränger sig på på olika sätt. Språket är inte tidsbundet men har några fint inprickade markörer: Man tar en ”droska” hem från festen och ett ”pulver” mot huvudvärken. Jag har inte läst så många verk av Bengt Ohlsson, men jag undrar om inte detta är hans bästa roman hittills, i mina ögon starkare är den Augustprisbelönade Gregorius.

Eyvind Johnsons ”värntjänst” – men så mycket mer

2024-07-07 Eyvind Johnson: Krilon själv (Albert Bonniers Förlag 1943; 692 s.)

”Och nu är vi här, vid slutet av denna långa bok om Johannes Krilon och hans grupp. Återberättaren, den tjänande brodern som under tre omväxlande år stått helt nära men mest i bakgrunden, vill än en gång stiga fram och öppna sin mun. [—] Historien om denna grupp är historien om en svensk författares värntjänst från januari 1941 till nu [en septemberkväll 1943]. Han har marscherat, skyldrat, varit med om nattövningar och skjutit med det krut han har och försökt att hela med de mediciner och salvor han äger. […] [B]okens avsikt är att efter förmåga förtydliga detta: Mänskan är en hög fastän stundom svag varelse; och den enda mänska vi känner till är mänskan på jorden” (s. 682).

Tydligt sätter Eyvind Johnson in sin Krilon-trilogi i ett tidsbestämt historiskt sammanhang och anger dess funktion som en beredskapsroman. Har den alltså bara historiskt intresse? Nej, den är mycket mer än så, vilket Johnson säkert var medveten om men valde att tona ner. Böckerna om Krilon (Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942, Krilon själv 1943) är helt enkelt ett stort europeiskt romanverk från 1900-talet, inspirerat av men också jämförbart med verk som Joyces Ulysses, Prousts På spaning … och Thomas Manns ”Josef och hans bröder”. Hade han bara velat skriva en beredskapsroman kunde han ha skrivit något kort och slagkraftigt, i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt!. I stället fullföljer han en idé från 1937 i ett samtal med musikkritikern Curt Berg om att skriva en roman i fugaform. (Eyvind Johnson var aldrig en som gjorde det enkelt för sig.) Krilonserien är mycket riktigt ett mångstämmigt verk med röster som återkommer och varieras och flätas ihop på sinnrika sätt. Ibland, och alltmer i denna sista del, är den rättframt berättad, men oftare använder Johnson modernistiska grepp som långa essäistiska reflexioner och inre monolog. Ibland överskrids gränsen till det övernaturliga, särskilt i några av Emil Hovalls upplevelser, mycket gripande och effektfullt i slutet av denna del. Längre fristående berättelser infogas några gånger. Här är det det 150 sidor långa avsnittet ”Johannes Krilons nycklar”, där verkliga nycklar fungerar som madeleinekakor och får Krilon att rekapitulera sin uppväxt och tidiga vuxenålder, vilket i sin tur ger nycklar till förståelsen av människan Johannes Krilon i berättelsens nutid. Härav för övrigt bokens titel; Krilon själv är annars knappast huvudpersonen i denna del.

En kort resumé är väl på sin plats. Det är januari 1942. Tysklands grepp om Europa är starkt. Ett lika starkt grepp har Nya Villabolaget under G. Staph tagit över fastighetsmarknaden, och dess tentakler snärjer även mindre firmor i andra branscher, som de vilka innehas av Krilons vänner. De har skrivit på kontrakt som i praktiken gör dem till livegna i sina egna firmor, ångrar sig bittert men kan inte komma ur. Bara Johannes Krilon står emot och blir föremål för hämndaktioner från Staph och hans hejdukar. Misstänkt för att ha anlagt brand i sitt eget kontor blir han tvungen att gå under jorden, men i den påtvingade overksamheten kan han planera för slaget mot fienderna, vilket står i slutet av boken och blir bokstavligen blodigt. I egna, återkommande avsnitt bestås vännerna ömsinta och inträngande porträtt: var och en har sitt eget kors att bära. Särskilt starkt tycks Eyvind Johnson ha känt för sin skapelse Emil Hovall, möbelrenoverare, estet och grubblare över livsfrågorna; han snusa,r och stundom dricker han för mycket. Som litterär skapelse tycker jag han är intressantare än den i all sin förträfflighet lite fyrkantige Krilon.

Jag ska inte förlänga en text som redan är i längsta laget. Sammanfattningsvis är Krilon själv den mest lättlästa av de tre delarna. Som helhet är verket stundom krävande att läsa men utan gensägelse ett portalverk i Eyvind Johnsons författarskap och i hela den svenska 1900-talsliteraturen.

Elände i höglitterär dräkt

2024-05-22 Birgitta Trotzig: Sveket (1966; e-bok Modernista 2016; 134 s. i tryckt utgåva). Jag kände mig utmanad av min vän Eva Ström i hennes senaste litteraturkrönika i Kristianstadsbladet att läsa något av Birgitta Trotzig, vilket jag inte gjort tidigare. Jag hade helst valt Dykungens dotter, men den fanns inte som e-bok, så det fick bli denna lite äldre kortroman. Ska jag vara glad att jag läst den? Jag vet inte, för den är nog bland det absolut tyngsta jag läst, ett koncentrat av fysisk och psykisk misär. Någon gång tänds en ljusglimt – som snabbt slocknar igen. Kanske skymtar en försoning på de sista sidorna.

Att redogöra för handlingen känns inte meningsfullt. Platsen är landsbygden utanför Kristianstad, tiden är 1910–1940-tal. Genomgående huvudperson är Tobit: kärlekslöst uppfostrad är han själv oförmögen att ge kärlek. I stället sviker han dem som står honom närmast, med tragiska följder. Kontaktlösheten är total; ingen kan sätta ord på det som den kanske vill uttrycka. Texten innehåller heller ingen dialog, utom en enda replik. Den inre misären återspeglas i den yttre: osnygghet, smuts. Ett återkommande ord, både konkret och bildligt, är ”dy”.

Framställningen har något av saga över sig, med inspiration även från Bibeln. Språket är inte direkt poetiskt men använder poetiska grepp, som viss uppluckring av syntaxen. Ett par gånger kom jag att tänka på Gunnar Björling. Tid och rum tycks först obestämda, men så sätter Trotzig in ett årtal eller ett ortnamn och återför läsaren till verkligheten. Det är litteratur på hög nivå, inte tu tal om det, men det kompakta eländet gör den tungläst och har hos åtminstone mig skapat en obehagskänsla som jag inte blir riktigt kvitt.

Döden kommer till Falkenberg

2024-05-15 Carl Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonniers Förlag 2024; 345 s.). Carl Johan Vallgren är en mångsidig och rätt oförutsägbar författare. Nu har han skrivit sin första (såvitt jag vet) kriminalroman, och resultatet har blivit riktigt bra. Det vågar jag tycka trots att jag läser väldigt lite kriminalromaner.

Handlingen utspelar sig år 1993 i Falkenberg och i skogarna och på landsbygden mot och ibland över gränsen till Småland. En ung kvinna hittas mördad, naken, utmärglad och med rakat huvud. Kommissarie Roger Björling, i övre medelåldern och nybliven, djupt sörjande änkling leder utredningen. Till sin hjälp får han en utredare från Riksmordkommissionen, Johanna, med ett förflutet i staden, men utredningen kommer ingen vart. Björlings dotter, den sjuttonåriga Malin, ger sig olovandes ut på en kanot- och tältweekend med sin pojkvän Mattias, vilket är upptakten till bokens dramatiska huvudhandling. Den sörjande Björling drabbas nu också av ångest över Malins ovissa öde, vilket bryter ner honom helt, och han blir sjukskriven under några höstmånader. Det blir en mycket fin skildring av Björlings självterapi i en sportstuga i skogen tillsammans med den lånade hunden Elsie. Vallgren är en god psykolog och uppenbarligen hundkännare. Psykologiskt trovärdigt är också porträttet av Johanna, märkt av en svår uppväxt med en alkoholiserad och asocial mor och ruelse över sin underlåtenhet att ta hand om sin lillasyster när hon själv lyckats frigöra sig från modern.

Men i centrum av kriminalhistorien och romanens dramatik står Malin och det hon råkar ut för. Ska den döda flickans öde också bli hennes? Jag ska inte avslöja mer, bara att läsningen är gastkramande ända fram till upplösningen.

Boken innehåller en del detaljerade våldsskildringar om än inte av det värsta slaget. Som den är upplagd tror jag det hade varit svårt att undvara dem. Mördarens motiv förbliv dunkelt, och jag hade önskat mig mer av samspel mellan Björling och Johanna. Men sammanfattningsvis en riktigt bra roman både för deckarälskare och oss andra.

Roligt – men för mycket

2024-04-25 Agri Ismaïl: Hyper (Albert Bonniers Förlag 2024; 429 s.). Agri Ismaïl, född 1981, är en kurdisk-svensk jurist och numera också författare. Denna debutroman har han skrivit på både svenska och engelska, och den ges ut samtidigt i Sverige och Storbritannien. Hans kurdiska bakgrund och hans erfarenhet av att arbeta som finansanalytiker i London och affärsjurist i Dubai har varit viktiga för hans berättelse, men han har i intervjuer betonat att det inte är någon nyckelroman.

Romanen är komponerad med många tidshopp och återblickar, men en tidslinje ser ut ungefär så här: Rafiq och hans hustru Xezal är kurder. Rafiq är läkare och från en förmögen familj, men hans kommunistiska aktivism deklasserar honom och familjen, som fått fly till Teheran, till Bagdad och till sist till en förort till London. De har tre barn. Sonen Mohammed, ”M”, får arbete på en investmentbank i London, dottern Siver gifter sig med en rik irakier och flyttar med honom till Bagdad. Yngste sonen Laika (uppkallad efter rymdhunden) är en enstöring som blir skicklig på datorer, gör några ekonomiska klipp och flyttar till New York, där han försöker skapa algoritmer som ska tjäna pengar åt honom på börsen. Bokens tre huvuddelar ägnas de tre barnens respektive historia, medan familjehistorien kommer fram i återblickar.

Texten väller fram som en vårflod som drar med sig allt i sin väg, utan några kill-your-darlings-barriärer. Men liksom vårfloden är den yster och ofta riktigt rolig, särskilt i Mohammed-delen, där skildringen av arbete och liv i Londons City ligger på hög satirisk nivå. Ysterheten avtar efter hand. Sivers liv som, så småningom, ensamstående mamma i den artificiella lyxstaden Dubai är inte mycket att skratta åt. Och Laikas tillvaro i New York är mest bara elände, fast han inte verkar begripa det själv. Modern Xezal, tidigt änka, är en sorglig figur, som tillbaka i Slemani i Kurdistan klagar på allt och alla och bombarderar sina barn med skuldbeläggande mejl och sms. Romanens slutår är 2011. Hur det går för de fyra i familjen får vi inte veta.

Jag brukar uppskatta intrikata romankompositioner, och för att vara en romandebut får väl den här sägas vara mer än man kan förvänta sig. Det ohämmade ordflödet för dock med sig dels att boken är onödigt lång (vissa avsnitt är rätt sega), dels, och värre, att berättandet sker på bekostnad av gestaltandet. Alla personerna beskrivs utifrån, de förblir romanfigurer, inte människor av kött och blod. Det är synd.

Topelius styckevis och delt

2024-04-07 Zacharias Topelius: Noveller i urval (utgiven av Anna Movall och Jörgen Scholz med inledning av Yvonne Leffler; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2024; 218 s.). Den i alla genrer mycket produktive Zacharias Topelius skrev mängder med både kortare och längre berättelser, men i hans och tidens språkbruk är det inte bara de korta berättelserna som benämns noveller utan även skönlitterär prosa av ansenlig längd, vad vi utan vidare skulle kalla romaner. Titeln på denna bok är såtillvida missledande som den innehåller, förutom en längre och fem kortare noveller i deras helhet, korta utdrag ur fyra berättelser av romankaraktär samt en något kortad längre novell.
Hur utgivarna har tänkt med publiceringen av två–tre kapitel ur romaner som innehåller det tiodubbla antalet förstår jag faktiskt inte. Det hänvisas i slutet av varje utdrag till den fullständiga versionen på nätet, men hur många tar sig dit för att läsa texten på en skärm? Läser man med litteraturvetarglasögon får man väl ut en del, men hur stor andel av läsekretsen är iförda sådana? Jag tycker, som Nalle Valtiala i Hufvudstadsbladet, att utgivarna har gjort Topelius en otjänst.
Nå, förutom dessa smakprov ur ”Gamla baron på Rautakylä” (1849), ”Tant Mirabeau” (1863), ”Gröna kammarn på Linnais gård” (1859) och ”Pastorsvalet i Aulango” (1867) och fem korta novelletter bjuds vi på två fullödiga längre noveller. I ”Vincent vågbrytaren” (1860) – vilken härlig titel – är titelpersonen en i en grupp nyblivna studenter. Han är adopterad till Finland; hans föräldrar var grekiska frihetskämpar i frigörelsen från Osmanska riket. Han är väl omhändertagen och helt integrerad men ändå på något sätt rotlös, och när födelselandet lockar har han svårt att motstå. En konflikt med rysk milis blir livsavgörande. Novellens inledning lider av en av Topelius vanligaste svagheter: hans didaktiska strävan att alltid lära läsarna något om Finlands historia, så det tar ett tag innan berättelsen sätter fart. Sedan är den både gripande och spännande med flera intressanta gestalter.
”Fröken Drifva” är av ett helt annat slag. Där har humorn, som alltid finns hos Topelius, fått fritt spelrum. Titelpersonen är en nittonårig flicka som kommer från en prästgård på landet till den rätt inskränkta borgerliga miljön i Uleåborg, där hennes moster förgäves försöker lära henne vett och etikett. Det leder till ett antal dråpliga scener i balsalen, på teatern, i dansskolan osv. Men det hela slutar förstås lyckligt. De korta novellerna är mer av älskvärda bagateller. En hel del läsvärt i denna utgåva alltså, men, som sagt, jag förstår inte riktigt avsikten med helheten.

Har nått Jernbanans slutstation

2024-03-22 Sara Lidman: Jernbanan band 2 (Den underbare mannen 1983, Järnkronan 1985; Albert Bonniers Förlag 2003; 428 s. [volymen innehåller även de fristående fortsättningarna Lifsens rot och Oskuldens minut, som jag inte läst]). Så är jag igenom detta mäktiga epos (se min tidigare interimsrapport i detta forum). Det är stort, det är imponerande, men jag är något mindre entusiastisk nu än efter läsningen av de tre första delarna. En viss övermättnad har väl infunnit sig efter intensivläsning av en så stor textmängd, men jag tycker nog också att intensiteten i både berättelsen och språket mattas en smula.

Man kan läsa de här två delarna (och hela sviten) på olika sätt. Om man håller sig till huvudpersonen, ”olförarn” Didrik Mårtensson, är det en historia om hur högmod går före fall. När Den underbare mannen börjar är Didrik en välbärgad hemmansägare och handlare, ordförande i kommunalnämnden och med ett finger med i spelet i all ekonomisk verksamhet i socknen. Dessutom är hans livslånga ambition på väg att förverkligas: ”Jernbanan” (Norra stambanan) är under byggnad, och banan ska dras genom socknen, som får en station, ”Vattnet”. Didrik engagerar ortsborna, ”hemfödingarna” i arbetet, de utlovas bra betalt, men när de känner sig lurade uppstår en första spricka i olförarns fasad: han kan inte tas med cheferna för bygget eller ens med den kraftfulle rallarbasen Goliat (som för övrigt tar Didriks syster Matilda som frilla men överger henne när bygget är klart). Jernbanan är för Didrik inte ett mål i sig utan ett medel att förkovra den eftersatta norrländska glesbygden. Didrik månar om sockenborna och beviljar dem omfattande krediter i lanthandeln. Hans inköp görs också med kredit, så Didrik hamnar i en kredit- och räntekarusell han får allt svårare att bemästra. När Järnkronan börjar har D. Mårtensson försatts i konkurs. Dessutom döms han (orättvist hårt som det tycks) till nio månader på Långholmen för förskingring, med den skärande ironiska följden att när tågen börjar trafikera Vattnet blir Didrik en av dess första passagerare söderut, men som kedjefånge.

I hemsocknen har Didrik inte många försvarare. De som litat på honom dras med i konkursen och ställs mer eller mindre på bar backe. Dessutom har Didriks livsstil stuckit i ögonen på dem: ett överstort boningshus, herrskapskläder. Den motvilliga hustrun Anna-Stava ska kallas ”madam” (en titel tidigare förbehållen länsmannens fru) och tvingas bära bahytt i stället för bondkvinnornas vanliga huckle. Så går det för den som bländas av världens härlighet, kan man utläsa. Men Didrik har bara i mindre grad sig själv att skylla. Han vill uppriktigt hela socknens väl, men han förstår inte hur han själv utnyttjats av patronerna från kusten och överhetspersoner som länsman Holmgren. Läst så är böckernas tendens en kritik mot den ohämmade kapitalismen, och historien om Didriks fall blir något av en lokal Kreugeraffär.

En central relation som riskerar att hamna i skymundan är den mellan Didrik och Anna-Stava. Den bygger på äkta kärlek från båda håll, men Didrik förstår inte Anna-Stavas känslomässiga behov och accepterar inte att hans ”äktenskapliga rättigheter” förvägras honom. Ett svart orosmoln är hans – aldrig utlevda – passion för den mystiska Hagar, vilken som amma räddat livet på Didriks enfödde ”storson” Isak Mårten. Detta är en tragedi, att läggas till de många andra, som drabbar invånarna i socknen.

Med sitt myller av personer och deras relationer (familje- och andra) är sviten också en socialpsykologisk skildring av ett lokalsamhälle i fattigdomens tid. Det är ett samhälle där misstro och ressentiment dominerar över tilltro och gemenskap även inom kärnfamiljer. Anna-Stavas frostiga förhållande till brodern Ansgar är ett illustrativt exempel. I ett samtal med en ortsbo uttrycker Anna-Stava det tydligt:

”Att det ska bli så här? [säger Fridolf Karlsson] Att det inte ska räcka med det att de rika och klyftiga plåga oss från fjärran? Utan att vi som vara mindre bemedlade ska plåga varann dessutom? Vad beror det på?

Vi vara Vredens barn. Därför är det, sa Anna-Stava.”

Och där, på en av de sista sidorna i den mäktiga pentalogin, fick vi nyckeln till titeln på den andra delen.

Till sist något om språket, som onekligen är det drag som skiljer dessa romaner mest från andra verk i samtiden. Sara Lidman skriver själv på något ställe att det hade varit omöjligt att låta personerna tala genuin dialekt. (När hon några gånger ändå gör det följs dialektinslaget direkt av en översättning till rikssvenska inom parentes.) Men både i dialogen och i relationen (vilka kan vara svåra att skilja åt) lägger hon in ett stort antal dialektala ord och vändningar, även grammatiska särdrag, med ordförklaringar i en förteckning sist i böckerna. Som historien utspelar sig på 1880- och 90-talen brukar hon också gammalstafning på åtskilliga ord, som ”Jernbanan”. Stilen präglas också, liksom tillvaron, av Bibelns ständiga närvaro: fullt av bibliska uttryck och allusioner, särskilt gammaltestamentliga. Jag har förstått att språket vållat problem för en del läsare. Själv har jag bara njutit av det.

Halvvägs med Jernbanan

2024-03-12 Sara Lidman: Jernbanan band 1 (Din tjänare hör 1977, Vredens barn 1979, Nabots sten 1981; Albert Bonniers Förlag 2003; 740 s.). Interimsrapport under binge-läsning av Sara Lidmans magnum opus. Detta är det första jag läser av Sara Lidman. Hennes offentliga person kom emellan mig och hennes verk. Nu är det lätt att se vad jag gått miste om. Ty detta är ett storverk utan motstycke i svenska litteratur. För att bara hålla sig till hennes samtida västerbottniska kolleger, förefaller både P.O. Enqvist och Torgny Lindgren rätt anemiska jämförda med Sara Lidman och hennes urkraft. Miljöerna, människorna och framför allt språket samverkar till att skapa en värld i miniatyr som något tål att skrattas åt (tänk att a’Sara hade sån humor) men mera hedras ändå. Den stora världen, främst representerad av centralorten Skjellet (Skellefteå) frestar med pengar och flärd, och motståndskraften varierar, men med bibelordens hjälp försöker många hålla stånd.

Den röda tråden är den begåvade bondsonen Didrik Mårtenssons karriär i både sockenpolitiken och affärsverksamheten och hans fixa idé om Jernbanans (Norra stambanans) dragning genom hemsocknen Lillvattnet. Den ojämna kampen om skogens rikedomar mellan bolagsherrarna vid kusten och de skogsägande bönderna är ett nog så viktigt sidotema. I slutet av tredje boken står Didrik på höjden av inflytande, men han är inte lycklig privat, för äktenskapet med den vackra, goda och gudfruktiga bonddottern Anna-Stava fungerar allt sämre. Hur ska det gå …?

Men den röda tråden omfattar bara en del av textmassan. Kring den spinns ett garn av bihistorier, tillbakablickar och skrönor, befolkade av ett galleri pregnant tecknade sockenbor: bönder, pigor och drängar, inhyseshjon och snallare (åkare som forslade varor från kusten till inlandet). Det är oemotståndlig läsning. Jag återkommer när jag tagit mig igenom hela sviten.

Värd alla lovord

2024-02-14 Andrev Walden: Jävla karlar (Polaris 2023; 376 s.). Kan den här romanen vara så bra som alla priser och strålande recensioner ger vid handen? Ja, den kan faktiskt det. Det är en berättelse som rycker med läsaren från första sidan och sedan inte släpper taget. Det är ett sådant driv i språket att sidorna bara flyger förbi. 376 sidor låter mycket, men det är det inte i det här fallet.

Det har skrivits mycket om de sju papporna som passerar revy under de sju åren i Andrevs uppväxt, mellan 7 och 14. Och det är verkligen en samling ”jävla karlar”, mammans och hennes väninna storrökaren Lilla Molnets mantra om männen i deras liv. Somliga är värre eller farligare, andra mer udda och illa fungerande. Andrev gör vad han kan för att vara dem till lags, samtidigt som han iakttar dem med barnets oförvillade blick (även om han inte förstår allt). Den första pappan, Växtmagikern, har levt med mamman flera år och givit Andrev två halvsyskon, men han åker ut när han slår Andrev en gång för mycket och för hårt. Sedan avlöser ”papporna” varandra tätare, för antingen tröttnar mamman eller kommer polisen och tar dem. I denna kaotiska tillvaro är ändå mamman en fast punkt, som inte bara barnet utan även den vuxne Andrev kärleksfullt håller fast vid. Det är vacker gjort och vackert berättat.

Men sett till boken som helhet är papporna ändå bifigurer i en bred uppväxtskildring, där jämnåriga och deras föräldrar, skola, fritidshyss, så småningom sommarjobb och förälskelser dominerar. Berättelserna är detaljrika, fulla av tidsmarkörer i både scenografi och språk. Det är en roman, men man läser som om allt verkligen hänt, så skickligt skriver Andrev Walden. Och framför allt är det hejdlöst roligt. Hur tråkiga eller upprörande händelser han än skriver om lägger författarens humor ett försonande skimmer över skildringen.