SAOB är historisk (vits avsedd)

2024-08-03 SAOB. En jubileumsbok (Svenska Akademien 2024; 287 s.). Det har knappast undgått någon läsande svensk att Svenska Akademiens ordbok efter 140 års kontinuerligt arbete slutförts i och med att sista häftet, som leder fram till ”öxla”, utgavs i samband med Akademiens högtidsdag den 20 december 2023. Evenemanget har blivit flitigt omskrivet, och i denna bok tar SAOB:s redaktion och uppdragsgivare själva samt några gästskribenter till orda. Boken tycks inte ha någon, i varje fall namngiven, redaktör, vilket märks på den något spretiga helheten, men i stort sett alla av de enskilda inläggen är intressanta, lärorika och välskrivna. Artiklarna följer några huvudspår: SAOB:s historik; hur ordboksartiklarna är upplagda och hur de växer farm i ett intrikat lagarbete; betydelseutvecklingar i svenska språket studerade genom artiklar i SAOB (den talrikaste kategorin); samt några mer personliga inlägg av både SAOB-medarbetare och gästskribenter. På slutet kommer kuriosa och statistik, en förteckning över samtliga som varit anställda vid redaktionen minst ett år och en gedigen litteraturförteckning.

Jag refererar inte innehållet närmare utan vill bara lyfta fram ett par artiklar. Jilla Mossaeds ”Om språket” är ett prosapoem om hur en 38-årig flykting från Iran erövrar det svenska språket, en förunderlig prestation som fört henne ända in i Svenska Akademien. Att hon är väl kvalificerad för sin akademistol visar denna text eftertryckligt. Fredrik Lindström, mest känd som underhållare men med en gedigen akademisk utbildning i nordiska språk, har skrivit bokens längsta artikel, ”Rena lekstugan i SAOB!”, em grundlig och seriös utredning om hur ordet ”lek” och dess avledningar och sammansättningar skiftat i betydelse under århundradena. Särskilt intressant är hur han lyfter fram samhällsförändringarnas roll i förskjutningen av betydelsen ’allmän nöjesverksamhet (även) för vuxna till fantasifulla aktiviteter för barn. I rättvisans namn bör jag också nämna SAOB-redaktörerna Bodil Rosqvists och Lennart Larssons lärorika och underhållande utredningar om ”sky/juice” (av franskans jus) resp. ”örngott” samt idéhistorikern Maja Bondestams dito om ”härlighet”. Det är väl främst de här artiklarna som kan locka en bredare läsekrets, medan vi med mer lingvistisk skolning suger i oss rubb och stubb (SAOB):

b) utan styrande prep.

α) det hela, alltihop, alltsammans, smått som stort, ”hela klabbet”; särsk. i uttr. som ange att ngn tar l. köper l. säljer l. gör av med l. förstör o. d. allt (smått som stort); stundom äv. om personer: alla l. varenda en o. d.; äv. i uttr. rubb och stubb av ngt. J närvarande Parter, / Som med dom och lagfarter / Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan. Bellman (BellmS) 2: 129 (c. 1784, 1791). Jag får sälja rubb och stubb, hvad jag eger. Runeberg ESkr. 2: 31 (c. 1850). Det befanns, att .. (bofinken) hade förlorat stjärten; rubb och stubb borta! Gellerstedt Hult 33 (1906); jfr β. BotN 1910, s. 267 (: av). Nog fick jag lära mig att det var Guds ord rubb och stubb i Gamla Testamentet också. Dahlbäck Åb. 173 (1914). Hela kojlaget, rubb och stubb. SkogsarbMinn. 156 (1949). Eftersom hon var glupande läslysten, läste hon rubb och stubb. UrDNHist. 3: 567 (1954). jfr (skämts.): Jag pantsatte och sålde inte bara rubb utan också stubb. Ziedner Lögn 149 (1930).

Livet för tsaren 6: På spaning efter det finska språkets rötter

Herr Olof Kristersson, kyrkoherde i Pälkäne i Tavastland, hade i likhet med många av sina ståndsbröder uppstigna från enklare förhållanden känt behovet att anta ett latiniserat släktnamn. Han var från omkring 1700 känd som Olaus Castrenius. Efternamnet hade han tagit från hembyn Linnainen (latinets castrum och finskans linna betyder båda ’borg’). Hans son ändrade namnformen till Castreen och sonsönerna till Castrén, och från dem härstammar ett antal betydande personer i finländsk politik, vetenskap och vitterhet. En sonsons sonson till herr Olaus ska vi tala mer om nedan.

Hur finska språket är besläktat med till exempel samiska och estniska och till och med ungerska var man klar över redan på 1700-talet. Och man visste också att till samma finsk-ugriska språkgrupp hörde en del språk som talades i inre och norra delen av europeiska Ryssland (det största av dem är mordvinska). Men på 1800-talet började man få klart för sig att det fanns flera andra folk, sammanfattade som samojeder, vilka talade språk som kunde vara släkt med de finsk-ugriska. Här behövdes forskning! Och vilka var mer lämpade att utföra lingvistiskt fältarbete bland dessa folk än de välutbildade språkliga släktingarna finnarna?

En pionjär bland dessa var Anders Johan Sjögren (1794–1855). Den studiebegåvade finske pojken Antti Mikonpoika från Itis i Kymmenedalen skickades till det svensktalande Lovisa, där han fick gå i skola och lära sig svenska och flera andra språk. Som student i Åbo skickades han på etnologiska och folkloristiska fältstudier till Ingermanland, vilket inspirerade honom till fördjupade studier av det finska folkets och språkets fornhistoria. Under en fem år lång expedition samlade han språkligt och annat material från de finsk-ugriska folk som numera kallas komi och udmurter. (Historiskt sett råder stor namnförbistring för de folk och språk som nämns i det följande. Därför använder jag här enbart de namn som numera är gängse inom forskningen och som används i till exempel Nationalencyklopedin.)

Tillbaka i S:t Petersburg fick Sjögren en forskartjänst vid Vetenskapsakademin, där han bearbetade och publicerade sina resultat, som förnyade den finsk-ugriska språkforskningen. Som Rysslands främsta auktoritet på de finsk-ugriska folken (inklusive det finska) hade han stort inflytande i nationalitetsfrågor. Men till sin bortgång fick han gå en försiktig balansgång mellan de ryska myndigheterna, som misstänkte honom för finsknationalism, och de uppvaknande fennomanerna i hemlandet, med J.V. Snellman i spetsen, som i Sjögren mer såg en kejserlig ämbetsman än en finsk patriot.

Men Anders Johan Sjögren var nationalist i sitt hjärta. Och han utövade sitt inflytande till att ordna så att Matthias Alexander Castrén 1842 kunde komma i väg på sin första forskningsresa. I motsats till Sjögrens enkla ursprung kom Castrén, född 1813, från en släkt av främst präster, där bildningen alltid stått högt i kurs. Som student kom han att ta sådana intryck av den 1835 utkomna Kalevala att han bytte bana: i stället för präst blev han språkforskare. Till att börja med ägnade han sig främst åt finskan och dess närmaste släktingar, men lite av en slump och A.J. Sjögrens tillskyndan gjorde att han sändes på en expedition till norra Ryssland för att studera samojedfolket nentser och deras språk. Under två års mycket strapatsfyllda resor, som lade grunden till hans ohälsa, samlade han material om dessa och klarlade nentsiskans släktskapsförhållanden.

Tillbaka i Helsingfors 1844 bearbetade han sina resultat till flera avhandlingar, varav en doktorsdissertation. Men bara ett år senare, och trots sin vacklande hälsa, gav han sig ut på en ny expedition. Trots återkommande skov av tuberkulos blev han borta i fyra år, under vilka han både bedrev insamling och skrev. Bland annat upptäckte han ett dittills okänt samojedspråk, ”skogsnentsiska” och kartlade ett annat, selkupiska. Han kunde slutgiltigt fastställa relationerna mellan de finsk-ugriska språken och samojedspråken och lade på så sätt en fast grund för den uraliska språkforskningen (uraliska språk kallas den språkfamilj som består av dessa två undergrupper). Genom studier av några turkiska, mongoliska och tungusiska språk bidrog han också till den altaiska språkforskningen, och han lanserade teorin om ett gemensamt ursprung för de uraliska och altaiska språken (teorin har få anhängare numera).

Åter i Helsingfors från 1849 var Castrén trots sin sjukdom rastlöst verksam med skrifter och föreläsningar. År 1851 blev han den förste professorn i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. Men bara ett år senare tog sjukdomen överhanden, och han avled i maj 1852. Hans efterlämnade manuskript publicerades i tolv band på tyska, men ännu finns mycket outgivet.

Matthias Castréns öde företer likheter med Kai Donners. Inspirerad av bland annat Castréns exempel företog Kai Donner (född 1888) på 1910-talet två fysiskt ytterst krävande forskningsresor till Sibirien, där han studerade samojedspråken selkupiska och kamassiska samt språket ket, som inte har några kända släktingar. Men världshändelserna länkade Donners aktiviteter på nya banor: han blev finsknationell aktivist och engagerad i jägarrörelsen. (”Jägarna” var finländare som i hemlighet fick militär utbildning i Tyskland för att med vapen i hand kunna befria sitt land från den ryska överhögheten.) Efter självständigheten hamnade han på den yttersta högerkanten och blev en av ledarna för den närmast fascistiska Lapporörelsen. Märkt av sina umbäranden i Sibirien dog han redan 1935. Kai Donners son Jörn, bara två år vid faderns död, har i boken I min fars fotspår. Resor i Sibirien förr och nu (2006) bokstavligen följt fadern i spåren i ett (fåfängt) försök att förstå honom.

Bestämda artiklar

2020-12-23 Anders Svensson: Nusvenska. En modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020; 319 s.). Anders Svensson är en mångårig medarbetare på Språktidningen och numera även tidningens chefredaktör. Han kan konsten att skriva både intresseväckande och underhållande, vilket han demonstrerar i ledare och artiklar i Språktidningen och i krönikor i Dagens Nyheter. Även denna 1900-talets och det begynnande 2000-talets språkhistoria är uppbyggd i artikelform: en artikel för varje år, utgående från ett ord som var aktuellt just då. Någon sammanhängande språkhistoria är det inte fråga om, men det fungerar bra ändå, allra bäst när orden står för en verklig språklig nyhet, som ”stavningsreform för 1906, ”enhetsform” för 1945, om avskaffande av verbens pluralformer, och ”du” för 1967; över huvud taget är det intressant läsning när Svensson behandlar nymodigheter och trender i språkutvecklingen. Det blir lite plattare när han snarare tar upp samhällsutvecklingen i stort. Då hamnar han i ungefär samma problem som Elisabeth Åsbrink i ”Orden som formade Sverige”, att kopplingen mellan ledordet och texten blir långsökt och författaren ger sig in på områden som hen inte är expert på. En artikel som helt faller ur ramen är ”retoriker”, ett ord som inte har någon egentlig koppling till året 1927, Olof Palmes födelseår. Men utgående från det ordet tecknar Anders Svensson i artikeln ett mycket negativt porträtt av Palme som politiker och människa. Häpnadsväckande i mina ögon!

Men detta, liksom med en del faktafel i denna faktaspäckade bok, har man lätt överseende med när så mycket annat är välfunnet och välbeskrivet. Av över 100 artiklar är det svårt att välja ut de bästa, men här är några axplock: ”efternamn” (1904) om det svenska släktnamnsskicket; ”bamba” (1957) om hur göteborgskan sprider sig i Västsverige; ”tvångssvenska” (1987) om språksituationen i Finland; ”björntjänst” (1998) om hur ord kan missuppfattas och få diametralt ny betydelse; ”w” (2005) om hur Sture Allén påbjöd att w ska betraktas som egen bokstav och inte samsorteras med v. Det sista ordet, för 2020, är ”coronahälsning”. Knappast en djärv gissning att detta och många andra corona-ord återfinns på 2020 års nyordslista som presenteras i övermorgon, den 28 december.