En av de tidigt döda

2018-12-07 Henry Parland: Dikter (Henry Parlands skrifter 1, utg. Per Stam, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2018). Under sitt korta liv (1908–30) gav Henry Parland ut bara en tunn diktsamling, ”Idealrealisation” (1929) och publicerade ytterligare en handfull dikter i tidningar och tidskrifter. Nu föreligger hans samlade dikter i en volym på 872 sidor. Hur är detta möjligt?

Frågan har två svar. Dels lämnade Parland efter sig en stor mängd manuskript i olika stadier av färdigställande (två volymer prosa är aviserade efter denna volym). Här har allting som av utgivaren betecknats som poesi tagits med, även ofullbordade fragment och sådant som säkert inte varit avsett att publiceras. Dels är detta en vetenskaplig utgåva av högsta halt med en extremt detaljerad textkritisk apparat, kommentarer till varenda dikt och två register. Därtill en 80-sidig inledning, som både redogör för arbetet med utgåvan och utgör en minibiografi över Parland. Dikterna upptar drygt hälften av sidantalet, men textmassan är förhållandevis liten. Det är en dikt per sida, och dikterna är sällan mer än 10–12 rader, ofta kortare. Ett fåtal texter har klassats som prosalyrik och upptar två sidor var.

Henry Parland föddes in i en kosmopolitisk miljö i S:t Petersburg, i en familj med skotsk-tysk-rysk bakgrund. Familjen (med de två yngre bröderna Oscar och Ralf, även de blivande författare) kom som flyktingar till Finland efter ryska revolutionen. Svenska lärde sig Henry först som 14-åring i skolan i Grankulla. Efter studentexamen läste han juridik i Helsingfors men ägnade sig mer åt sina litterära intressen, varvat med ett utsvävande krogliv. Viktigt för hans litterära utveckling var mötet med Gunnar Björling. För att rädda Henry till en mer stadgad tillvaro skickades han 1929 av familjen till en morbror i Kaunas, vid den tiden Litauens huvudstad, där han fick en tjänst vid det svenska konsulatet. Bara ett år senare dukade han under för scharlakansfeber.

Men vad är det för sorts poesi som samlats inom pärmarna? Henry Parland var ett yngre skott på den finlandssvenska modernismens träd men med en omisskännligt egen röst. Han skrev om det som omgav honom i den urbana miljön: bilar, konsumtionsartiklar, reklam, krogmiljöer, unga kvinnor. Han skriver kort, koncentrerat, ironiskt, ibland med ett stänk av ruelse som han snabbt skakar av sig, som i den kända:

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

Han har en förkärlek för att animera tingen runtomkring sig:

Tåget

hamrar   sin   hårda   rytm

i blodet.

Ej om människor

är dess sång

ej Gud eller kärlek,

den är om järn,

och av järn.

Här är påverkan av futurismen tydlig.

Parland skyr för den skull ingalunda de stora existentiella frågorna. Här är en i mitt tycke formfulländad dikt, utan ett onödigt ord:

En väg

en riktning

men

– ett mål?

En dröm

en verklighet

men

– ett liv?

Ett hav

en evighet

men

– en Gud?

Det säger sig självt att inte allt är mästerverk i denna osovrade totalitet, men det var en glad överraskning för mig att hitta så mycket verkligt bra poesi i denna bok. Henry Parland har inte bara sin tidiga bortgång att tacka för sin nästan mytiska berömmelse; han hann på bara några år visa att han också var en framstående författare. Jag ser fram mot de två volymerna prosa, där bl.a. den fascinerande romanen ”Sönder” ingår.

Hudlösa texter

2017-01-25 Mirjam Tuominen: Besk brygd (1947) och Tema med variationer (1952; båda i nyutgåva 2016). Det lilla förlaget Eskaton i Sverige har, med hjälp av Tuominens dotter Tuva Korsström, tagit sig an en utgivning av Mirjam Tuominens samlade skrifter. Det ska bli tolv volymer, och dessa är de två första. Båda är tunna volymer i litet format, men innehållet är desto tyngre. Mirjam Tuominen hade inga skyddsmekanismer mot sin totala inlevelse i andra varelsers lidande. Det drev henne till och ibland över sinnessjukdomens gräns, men den tillät henne också att skapa tung, viktig litteratur.

”Besk brygd” är kanske hennes mest kända bok, där hon vrider och vänder på förhållandet bödel–offer i verkligheten, speciellt nazismens illgärningar, och i litteraturen (Kafka, Hjalmar Bergman, Edith Södergran). För mig, som har läst mycket både av och om Hjalmar Bergman, är hennes lilla essä om dennes författarskap nog det mest originella jag har sett.

”Tema med variationer” är ett mellanled i Tuominens övergång till lyriken. Det är korta prosatexter, ibland närmande sig en kort novell, ibland bara fragment, på ett helt eget uppbrutet och uppfordrande språk som står nära tidens moderna poesi hos t.ex. Björling, Enckell och Ekelöf. Även här är inlevelsen med dem hon skildrar hennes starkaste verkningsmedel.

Älvans och jordandens dotter tar ordet

2018-12-02 Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderströms 2018, 528 sidor). Den blivande seminarielektorn i teckning Torsten (Totti) Korsström (1909–64) möter i början av 30-talet den blivande författaren Mirjam Tuominen (1913–67). Relationen är komplicerad från början, men paret gifte sig strax före vinterkriget och bosätter sig i Nykarleby, där Totti fått sin lektorstjänst. Han är dock inkallad under större delen av krigsåren, och Mirjam bor ensam med dottern Kyra (f. 1941) och vantrivs i småstaden. Efter kriget föds den andra dottern Tuva 1946, men äktenskapet är bortom räddning. Mirjam flyttar till faderns och döttrarnas sorg till Helsingfors. Den äldre dottern bor en längre tid hos fadern; annars är sommarloven på dennes familjeställe Åkerlid i Korpo den tid de får umgås med honom och ett andningshål. För modern Mirjam är inte lätt att leva med, överkänslig, neurotisk, med förföljelseidéer och kraftiga humörsvängningar. Döttrarnas överlevnadsstrategi är att försöka leva så ”normalt” som möjligt utanför hemmet och i hemmet göra allt för att inte väcka moderns vrede. Mirjams och Tottis kontakt sinsemellan är inte direkt dålig från början, men Mirjam blir småningom alltmer misstänksam mot sin exmake och förbjuder till sist, mot skilsmässoavtalet, döttrarna att träffa honom. Den tonåriga Tuva träffar inte sin far på fyra år. Efter Tuvas studentexamen gör hon och modern en stor Europaresa, och under denna dör den älskade pappan, vilket Tuva får veta först när hon kommit hem. Modern, som hon både är bunden till och beundrar och samtidigt tar avstånd från, dör tre år senare. Då har Tuva redan lämnat hemmet och gift sig.

Så kan man sammanfatta denna dubbelbiografi, som på sitt sätt är en trippelbiografi. Dottern Tuva Korsström har skrivit biografin om föräldrarna, men samtidigt har litteraturvetaren med samma namn skrivit en litterär biografi om författaren Mirjam Tuominen. Därtill är boken en självbiografisk uppväxtskildring. Att av denna självpåtagna dubbla eller tredubbla uppgift sammangjuta en litterär helhet är ett konststycke som bara en riktig författare kan lyckas med, och Tuva Korsström visar att hon är en sådan. Visserligen skiftar perspektivet oundvikligen från den ena till den andra, och det blir lite hopp i tiden, men överblicken går aldrig förlorad. Tottis och Mirjams familjebakgrunder, så viktiga för deras utveckling, tecknas; Mirjams mor och syskon och Tottis föräldrar spelar en viktig roll i hela deras liv. För föräldrarnas relation har Tuva haft en mycket rik brevväxling att ösa ur. Båda döttrarna tycks ha bra kontakt med sin barndom och tydliga minnen, vilket gör berättelsen mycket stark och rik på känslor.

Litteraturvetaren Tuva lyfter fram moderns unika författarskap, mycket uppmärksammat under hennes livstid, sedan sjunket i glömska men nu återuppväckt, inte minst genom Tuvas insatser. Mirjam Tuominens samlade verk är under utgivning i Sverige av förlagen Eskaton och Modernista. Det består av tidigast novellsamlingar, därefter essäer och reflexioner som närmar sig prosalyrik och slutligen flera diktsamlingar. (Jag har läst ett par volymer tidigare och lägger ut min text om dem för att ge ett hum om henne som författare.) Mirjams plats i den litterära samtiden blir väl belyst, inte minst hennes kontakter med andra författare och kritiker, vilka nästan alltid slutade med en brytning. Mest inbördes förståelse tycks ha funnits med den fine svenske lyrikern Carl-Erik af Geijerstam och dennes hustru Regina.

Som alltid med böcker från Finland har denna haft svårt att få uppmärksamhet i Sverige. Dock har några samverkande dagstidningar upptäckt den och satt den högt på sin litterära topplista. Det har de gjort rätt i, för detta är utan tvekan en av årets bästa böcker i sin genre.

Ett måste för alla historieintresserade

2018-04-10 Kari Tarkiainen: Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721. Kari Tarkiainen, historiker och ledande arkivman i både Sverige och Finland, fyller 80 år om två månader, men hans aktivitet har inte mattats, snarare tvärtom. Efter de magistrala böckerna om Finlands äldsta svenska historia, ”Sveriges Österland” och om Estlands svenska historia ”Provinsen bortom haven” har han nu gett ut ett imponerande verk som sammanfattar ett livslångt intresse: förbindelserna mellan Ryssland och Sverige i tidigmodern tid och, framför allt, den svenska synen på den stora grannen under samma tid. Eftersom boken ges ut av Svenska litteratursällskapet i Finland har den i stort sett ignorerats i det land där bokens berättelse är baserad: Sverige. Det är sorgligt och ovärdigt.

För det är en enastående bra bok. Tarkiainen har total kontroll över sina källor, som han citerar rikhaltigt ur och bidrar till den levande tidsfärgen. Man får veta massor som inte står i de vanliga historieböckerna om hur förbindelserna mellan länderna skötts genom årslånga beskickningar, ständiga förhandlingar och annat. Utbildningen och användningen av tolkar får stort utrymme. Huvudbudskapet är att den svenska, och västeuropeiska, synen på Ryssland präglas av att det var främmande och svårt att förstå, varför fördomarna grasserar. Paralleller till vår tid är inte svåra att dra, även om Tarkiainen själv inte gör det. Den allmänna historien – krigen och politiken – får sitt men är inte huvudsaken. En stark läsrekommendation för alla historieintresserade.